tisdag 31 januari 2012

Men de finns överallt


1/3 1926

Mitt sinne är mycket delat, denna vackra vårdag, som även råkar vara min födelsedag. Idag gifte jag mig även med min kära Ebba. Det var ett vackert bröllop med ganska få gäster. Trots välfärden och den stigande ekonomin i Tyskland, fortsätter de politiska splittringarna. Jag förundras Ebba, hon är helt neutral när det gäller politik och skakar bara på huvudet när jag börjar föreläsa om Marx. Men jag har precis läst klart ”Mein Kampf”, skriven av Adolf Hitler. Och vilket djur! Vilken best! det som står, hans åsikter. Hur kan man anse att en ”ras” är mindre värd än en annan? Han talar om utrotning. Man blir rädd av att folk är så galna. Hans parti har däremot tappat stöd, allt eftersom ekonomin förbättras.

Under 1924 såg situationen ljusare ut än på länge. Ekonomin var på väg uppåt, arbetslösheten sjönk och Hitler satt i fängelse. Vi kommunister i KPD hade inte mycket att göra. August och en ny bekant vid namn Heinrich Brandler åkte till Moskva för studier och föreläsningar ledda av dem själva. Min impopularitet hos den mycket nykommunistiske och Stalindyrkande Thälmann gjorde att jag inte fick mycket arbete under det året. När jag på nyår fick reda på att Hitler släppts, väntade jag på att Thälmann skulle kontakta mig om en fortsättning av spioneriet på Hitler. Men samtalet kom aldrig. Istället kontaktade August mig om att jag skulle hålla koll på både Hitler och den, enligt Brandler, korrupta Thälmann. Det fortsatte jag med under hela året. Kommer inte gå in närmre på det, utom att Hitler bara blev galnare och galnare. Thälmann visade sig vara korrupt, något som ingen i KPD ville erkänna.

1/12 1929

Det blir värre och värre i Tyskland. NSDAP blir bara större och större, inte bara i valet, utan det märks även i det vardagliga livet. Många av mina judiska vänner klagar på sämre affärer. Men mycket av mitt sociala liv i Northeim har gått åt spillo det senaste året. Jag har varit mycket upptagen med min politik och efter att Thalheimer och Brandler kom hem under 1927, klagade de mycket på det ryska sättet att styra landet. Stalin ska ha missförstått allt inom kommunismen. Ernst Thälmann, som efter att jag spionerat på honom visat sig enbart vara intresserad av makt, var inte förtjust i dessa observationer av August. Detta ledde till att både August och Heinrich tvingades lämna partiet. Även jag lämnade, och följde med mina kära förebilder till att starta KPO, ett klassiskt Marxistiskt parti med de riktiga värderingarna. Min frånvaro har lett till att jag och min hustru har glidit ifrån varann. Under fjolåret räddade hon livet på borgmästarens assistent, Johannes Haffner. Hon var med honom mycket tiden efter. Jag besökte honom en eftermiddag och vi talade om livet i Northeim, med en nazistisk borgmästare och mycket antisemitism. Då var det ändå ingenting i jämförelse med efter riksdagsvalet 1929. Kraschen i USA gjorde ont i allas våra plånböcker. Vi led snabbt av fallet och arbetslösheten stiger igen. Vi i KPO trodde oss kunna gå framåt under valet, men inte ens KPD gjorde några större framsteg. Valets vinnare var NSDAP. De gick fram skrämmande mycket, fortfarande i minoritet, men det får inte fortsätta. Ekonomin kan bara bli bättre och jag tror snart vi kommer se en förbättring.

1/11 1932

Jag hade fel. Ekonomin bara blev värre och värre och det tyska folket blev desperatare och desperatare. Redan 1930 fick Northeim sin egen SA-kår, självklart ledd av den förskräcklige Urs Walter. Sista gången August och Heinrich besökte Northeim åt vi middag på Vildsvinet. Det var i början av 1931. Vi blev avbrutna av Walter och utkastade av hans hejdukar. På grund av våra politiska åsikter! Men vad skulle vi göra? Vi var alla rädda och Heinrich sa att det bara skulle bli värre.

1932 var Hitler och talade i Northeim. Jag gick inte ut. Jag var rädd. Jag och Ebba satt inne hela dagen och lyssnade till skriken, de fanatiska hälsningarna och jubel när Hitler talade. Det kastades en tegelsten genom mitt fönster på kvällen. Ett hakkors var målat på den. Har aldrig sovit så illa som den natten. Dagen efter for jag från Northeim. Jag klarade inte av rädslan. Valet pekade åt samma håll. Trots att NSDAP gick ned, var det Tysklands största parti. Inte i majoritet, men det talas om en position som rikskansler för Hitler! Bara snack förstås, men tanken skrämmer.

1/3 1933

Det är inte sant! Denna skymf mot demokrati, mot mänskliga rättigheter! När Adolf Hitler svors in som rikskansler för en dryg månad sedan trodde jag inte mina öron. Om detta var fallet, vart var NF? Vart var förståndet hon von Hindenburg? Vart var demokratin? Han hade lyckats, galningen som man skrattade åt var en av Tysklands mäktigaste män. Och ändå kunde jag inte förstå hur mycket längre det kunde gå. För bara ett par dagar sedan brann riksdagshuset och idag arresterades en ung holländare vid namn Marinus van der Lubbe. En man jag har träffat. Han är långt från kapabel till något sådant. Visserligen är han kommunist, och det sägs att kommunister över hela landet arresteras. Jag vägrar tro det, men jag har inte gått ut på flera dagar av rädslan. Att sjunka så låg. Alla vet det, det var nazisterna som satte riksdagshuset i brand, men ingen vågar säga det, alla är rädda. Men nu är det nog! Ikväll ska jag samla ett motstånd mot nazisterna. Om jag överlever vill säga. Vänta, någon knackar på dörren.

1/1 1934

De senaste månaderna har varit de värsta i mitt liv, och jag tjänstgjorde de sista månaderna på västfronten. Det var Urs Walter som knackade på dörren på min födelsedag, blev inte mycket firande på fångtåget till fängelset i Berlin. I dryga fyra månader satt jag i fängelse. Sedan togs jag till Dachau… koncentrationslägret. Det var vidrigt. Kan ändå ha varit bättre än att få vittna de händelser utanför. Judehatet som sattes i verket genom lagar. Den 15/7 fick jag ett brev från August. Det stod att alla partier utom NSDAP från och med nu var förbjudna. Jag satte mig ned på sängen och fällde en tår. Var detta slutet? Nej. I Dachau träffade jag en ung man vid namn Claus Schenk von Stauffenberg, visserligen fångvaktare. Men han fastnade vid mitt efternamn, och vi kom snart på att vi var relativt nära släkt. Han hade dragits till det patriotiska och monarkistiska i nazismen, men avskydde Hitler och hans närmsta män. Claus var desto mer lutad åt den kommunistiske SA-chefen Röhms håll. 

Claus blev min räddning. För en vecka sedan hjälpte han mig rymma från koncentrationslägret. Jag är nu någonstans mellan Nürnberg och Ingolstadt. Jag har kontaktat Brandler om vidare skydd om jag tar mig till Nürnberg. Men de finns överallt.

Jag kommer kämpa emot till graven


Samuel Raab

1924-1926

Ekonomin gick sakta men säkert åt rätt håll där i mitten av 20-talet. Jag klarade mig bra som affärsbiträde i järnaffären och Lehmann var nöjd med mitt arbete vilket kunderna också verkade vara. Jag har alltid varit relativ neutral vilket många av Northeimborna verkar gilla för de vet att de kan prata med mig om det mesta utan att jag dömer dem eller pratar bakom deras ryggar. Det känns väldigt bra att ha sådant förtroende.
I augusi 1924 infördes den nya valutan riksmark vilket gav invånarna i Northeim framtidshopp och enligt Neue tag Zeitung så var det likadant i hela landet. Tyskland var på väg åt rätt rikting; ekonomin förbättrades, fientligheten mellan partierna skulle jag inte säga upphörde men minskade drastiskt och massor av nya uppfinningar inhandlades av personerna som hade råd vilket var ganska många jämfört med för ett par år före.

En dag år 1926 så kom det in en kund i järnaffären som jag hade sett förut men aldrig uppfattat hans namn. Han hade alltid pratat med mig lite och det framgick väldigt tydligt att han var nazist. Han gick fram till kassan och började prata helt fanatiskt om Adolf Hitler och hans nya bok. Han såg gammal och förvirrad ut efter ett tag fick jag reda på att han trodde att han var i en bokaffär. Jag berättade vänligt för honom att han hade kommit till järnaffären och gav honom vägvisningar till närmaste bokhandel. Han tackade och gick ut ur affären. Jag började tänka på hur Hitler och hans parti fick fler och fler medlemmar och röster även fast de misslyckades fatalt med deras stadskupp 1923 och blev dessutom förbjudna från att verka i Tyskland ett tag. Det var ett under för mig men jag lade inte ner mer energi på att tänka på det.

Några dagar efter fick jag höra från en av socialisterna i Northeim att han hade läst boken som den konstiga gamla mannen hade berättat för mig om, boken som var skriven av Adolf Hitler och hette Mein Kampf. Han berättade för mig om hur dålig Hitler och hans parti var för Tyskland och hur det skulle sluta med katastrof om nazisterna kom till makten. Jag lyssnade på honom men det verkade också vara det enda han behövde för han tog inte särskilt många pauser för att ge mig chansen att svara. Jag vägde hans argument mot den gamla nazistiska mannens och kom fram till att nazisterna verkade ha fel på nästan alla punkter möjliga. Jag hade alltid varit politiskt neutral men det gjorde mig så arg att människor gick på sådan smörja som Hitler matade dem med, som till exempel den extrema antisemetismen som Hitler marknadsför. Jag bestämde mig vid denna tidpunkt för att försöka övertyga de nazistiska stamkunderna i Lehmanns Järnaffär att det de stod för är väldigt fel och att de  blev manipulerade av Hitler.

1929-1933

Nu när jag inte längre är 100% neutral så har min pålitlighet börjat ifrågasättas av vissa northeimbor. Inte lika många pratar med mig som vänner längre och vissa har slutat att besöka järnaffären överhuvudtaget. Det var tidigt i februari när några nazistiska ungdomar hade vandaliserat järnaffären på grund av det lilla motståndet jag gjorde mot deras rörelse. Jag började inse hur otroligt knäppa de hade blivit men tyvärr så gällde det i stort sett bara mig. Nazisternas popularitet i Northeim ökade snabbt och stadigt för varje år som gick.

Senare 1929, i oktober, så kunde man läsa i tidningen om den stora börskraschen i USA. Om hur människorna där begick självmord. Det värsta med detta var att USA hade lånat Tyskland pengar för att få landet på fötter igen men nu så försvann de pengarna. Krisen spred sig till Tyskland och fabriker i Northeim behövde antingen avskeda arbetare eller stängas ner helt. Det är hemskt, alla hade precis fått framtidstro igen så händer detta. Hemskt säger jag.

Valet år 1930 slutade väldigt bra för Nazisterna. NSDAP hade fått 1742 röster från Northeimbor och de hade nu 107 platser i riksdagen. Hitlers främsta strategi just nu är att lova att uppfylla alla våra önskningar och han gör massor av löften som är helt overkliga. Att deras parti ökar på detta sätt indikerar att tyskarna är desperata. Hitler lovar välstånd, bröd och skydd från judarna och kommunisterna. Jag har aldrig haft något problem med judarna och jag tror inte att särskilt många andra heller haft det men det är nog delen om välstånd och bröd som lockar vilket får människor att ignorera delen om antisemetism. Jag har ingen aning om hur man ska lösa det här men någon måste göra något väldigt snart eller så kommer vi få ett naziststyrt Tyskland inom en kort framtid.

Arbetslösheten och hungern steg under de två åren därefter och Hitler gjorde inte (ursäkta mitt språk) ett skit för att stoppa det. Han fortsatte att göra tomma löften om hur alla kommer få välstånd och hur han kommer bota arbetslösheten fast han gjorde i verkligheten ingenting alls åt dessa problem. Det är dålig stil.

År 1933 så hände många hemska saker. Adolf Hitler blev rikskansler tidigt på året, nu är det antagligen för sent för att kunna stoppa nazisternas framgångar. Valet i november -32 gick förvisso sådär för nazisterna då de förlorade några väljare men det var inte nog.

Rikdsagshuset i Berlin brändes ner och det gjorde också böcker som ansågs av Hitler vara skadliga. Koncentrationsläger upprättades. Judarna plågades på olika sätt av nazisterna som till exempel att de tvingade det tyska folket att bojkotta judiska affärer och att judar förbjöds från att vara statligt anställda. Alla partier i Tyskland förutom NSDAP förbjöds och ledarna för de andra partierna arresterades. Personer med ärftliga sjukdomar arresterades. Arbetslöshet blev olagligt. Demokratin avskaffades. Var det det här som NSDAPs väljare ville? Ville de över 4000 personerna som röstade på de i Northeim leva i ett sånt här land? Jag hoppas att de skäms för det de gjort. Hitler har nu tagit över makten och det finns inte någonting som man göra åt det. Jag har börjat isoleras i Northeim av nazisterna som gör det ganska uppenbart att de inte tycker om mig. Jag bryr mig inte. Jag kommer inte gå med nazisterna. Jag kommer kämpa emot till graven. Jag vet att jag är en av de få men jag är i alla fall inte helt ensam i detta avlånga land om att avsky nazisterna. Men vi måste bli fler om det ska finnas en chans att stoppa nazisterna, om det inte redan är för sent. 

Han har avlägsnat demokratin i små steg

Maria Bruyker

1924-1929

Vi har äntligen flyttat ifrån skjulet! Det kändes helt omöjligt att flytta när det var hyperinflation men när den nya valutan infördes och USA lånade ut pengar till Tyskland tog det mindre än ett år för oss att spara ihop tillräckligt med pengar för att ha råd att flytta. Vi flyttade in till ett hus som låg väldigt nära torget i centrala Northeim. Huset hade varit en gammal affär som sålde koshermat men eftersom judarna, som ägde affären blivit trakasserade av de extremt antisemitiska i staden, var de väldigt angelägna om att flytta därifrån. De sålde huset till oss för ett hyggligt pris och vi flyttade in. Jakob föreslog att vi skulle avlägsna skylten som indikerade att det var kosheraffär; vi ville ju inte dra till oss judefientliga Northeimbor även om det var uppenbart att vi inte var judar.

För något år sedan hade Hitler blivit åtalad för högförräderi och dömdes till fem år fängelse. Jag blev förvånad när jag hörde han bara fick fem år efter att ha utfört något så dramatiskt som Ölkällarkuppen men han lyckades försvara sig genom att säga att than gjorde det för sitt fosterland och framstod då som en patriot. Domstolen trodde nog att de skulle bli ifrågasatta om de dömde en patriot till ett hårdare straff och därför han fick det mildaste straffet; nämligen fem år i fängelse. NSDAP förbjöds också. Nio månader senare cirkulerade det många rykten om att Hitler hade rymt men han hade visst blivit frisläppt.

När han var fängslad var han produktiv, han skrev en bok som heter Mein Kampf. Johannes Haffner trodde inte Voss bokhandel skulle sälja den men det gjorde den och jag köpte ett exemplar. Heinrich Voss blev munter när jag köpte den, jag grubblade lite över det men slutade sedan när jag läste Mein Kampf. För mig var boken motbjudande, ointressant och dåligt skriven så därför blev jag nästan chockad när jag fick reda på att Jakob spenderade sina kvällar med att läsa den om och om igen. Han hade blivit rejält uppläxad av Ursula när jag berättade om att han deltagit i en NSDAP-demostration men jag kanske inte borde ha blivit överraskad då jag visste innerst inne att han fortfarande höll med Hitler och hans ideologi.
De goda tiderna har tagit slut, börsen har kraschat och alla är oroade över pengar... igen. Min vän Moritz Kleinst, ägare av sockerraffinaderiet, har varit tvungen att avskeda mer än hälften av hans arbetare, inklusive Jakob som jobbade där, och han måste antagligen säga upp fler annars kommer han gå i konkurs. Det känns som om man har åkt tillbaka i tiden.

1930-1931

Jag hade rätt om Jakob. Han hade verkligen fallit för Nazisterna, jag anade det förut men nu var det klart. Några veckor efter att han blivit askedad rusade han ut och kom tillbaka med en brunskjorta, som var NSDAP:s uniform, och en svastika; deras symbol. Det var tydligt att Jakob hade slukat allt som det extremistiska partiet stod för. Han hängde alltid med bröderna Walter och resten av "dem".

När Northeims egna Stormavdelning startades, var Jakob en av de första som rekryterades, han gick runt i staden med sin nyfunna arroganta attityd och var hänsynslös när han spöade judar och kommunister. Efter ett tag trappades det upp och SA klådde upp personer som de misstänkte stödde någon av nazimens fiender. Det plågade mig att se honom komma tillbaka till huset med ett leende och blodstänk på hans skjorta samtidigt som han förbannade kapitalisterna som bodde i staden. Jag undrar hur Ursula kände sig; hon sa aldrig eller gjorde utan iakttog bara sin son med en uttryckslös min men jag tror hon var väldigt, väldigt besviken, hon hade inte uppfostrat honom att bli det monster han numera var.

Det har även varit ett val. Nästan en femtedel av alla Northeimbor röstade på NSDAP. Jag var mållös när jag fick höra det. Det första jag tänkte var att det hade varit ett valfusk men det stämde inte... så många hade faktist röstat på dem. Jag försökte tänka ut anledningar till varför de gjorde det. Kunde det vara för att borgmäster Eckhardt var nazist sedan två år tillbaka och att folk kände sig manade att rösta som han? Var det att folket höll med NSDAP:s ideologi och faktiskt trodde på allt de sa? Eller kunde det vara skräck för att bli förföljd SA om man inte röstade det parti som de ville att man skulle rösta på?
Jag hade tänkt rösta blankt men efter en hel del tänkade röstade jag på socialisterna. Jag gjorde det för att irritera Hitler, han tyckte säkert inte om när man röstade på en av hans mest konkurrenskraftiga motståndare.

1932

Hitler har varit här i Northeim och talat. Alla i staden stod på torget och lyssnade på honom. Han pratade om det man alltid hör hans anhängare prata om; patriotism och landets räddning, det kommunistiska hotet och kapitalisterna, arier och lebensraum. Jag kommer ihåg att jag kollade på personerna runtomkring mig. Jag tyckte verkligen synd om dem. Jag stannade inte kvar tills Hitler var klar utan smög därifrån när jag trodde att ingen skulle märka något, ingen gjorde det vad jag vet. De var antagligen för absorberade av vad Hitler sa för bry sig om sin omgivning eller mig.

1933

En ny rikskansler har tillträtt; Adolf Hitler. För många var det goda nyheter men för mig var det bara dåliga. Han har avlägsnat demokratin i små steg på ett sätt som gör att folket inte märker något. Det hela började med att någon tände eld på riksdagshuset, man anklagade en kommunist för det men jag tror inte riktigt på det eftersom bara några dagar efteråt tillträdde nya lagar in som gjorde det möjligt för Hitler att fängsla sina politiska motståndare. Senare förbjöds alla partier förutom NSDAP och därmed försvann också demokration. Jag tycker det är skrämmande att ingen ifrågasatte det men vad ska man göra när de styrande har upprättat koncentrationsläger för de som tror eller lever fel.

På sjukhuset fick vi i uppgift att sterilisera personer som bar på ärftliga sjukdomar, var handikappade eller av annan ras än arie. Hela veckan utfördes tvångssteriliseringar men jag var inte närvarande därför att jag låtsades vara sjuk. I två veckor satt jag och läste böcker som borde ha bränts på bål. Jakob hade kommit in i mitt rum och letat efter böcker som var "fel" men han hittade inga då jag hade bytt framsida på dem och han hade varit alldeles för upptagen för att titta på innandömet. Jag undrade om alla nazister var lika enfaldiga.

Ett land kan inte styras av hat

Klaus Kreidl

Allting började denna morgon då jag skulle dricka mitt gröna te. Jag tog fram den tidningen jag vanligtvis brukar läsa i princip varje morgon och såg något fruktansvärt redan på första sidan, Hitler hade blivit vald till rikskansler. Jag kunde inte tro mina ögon, allting gick så snabbt, det var inte så länge sen han satt i fängelse och nu ska han leda landet?

Alla skrattade åt Hitler och hans idéer, allting började förändras då han släppte sin första bok. Jag läste flera sidor ur den av ren nyfikenhet men slutade genast då jag insåg hur rasistisk och ondskefull den var, ren hjärntvättning! Jag kan allvarligt talat erkänna att Hitler är en bra talare som har det lätt för att övertala andra, men det han försöker övertala folket är bara brutalt och oacceptabelt. Det känns som att Hitlers parti redan leder landet, han gör det nästan omöjligt att vara socialist pga av den enorma stressen han lägger på människorna.

Jag är övertygad om att jag inte är den enda som har negativa åsikter om Hitler, ett land kan inte styras av hat. Problemet med alla människor är att de håller det inom sig vilket är exakt vad Hitler har planerat genom allt våld han utsatt invånarna för. Det nasistiska partiet har också skapat så att alla är osäkra och hatet växer hos människorna, man hatade nu t.o.m sina grannar eftersom att man inte kunde lita på de.

Jag har personligt sett ett flertal personer gå in i sjukhus för att de behöver medicinsk vård men får de det? Alla tvekar på vad de ska göra istället för att agera och rädda liv, istället dör ännu mer människor i onödan. Tyskland är nu längre inte lika fattigt och valutan har gått upp i taket men man kan fortfarande inte hjälpa människorna. Det finns människor som är glada för att Tyskland har förändrats, de tänker bara på att maten nu inte kostar en förmögenhet och att deras personliga ekonomi stiger drastiskt men landet mår ju fortfarande dåligt av allt våld! Hitler säger att allt det onda inte kommer att påverka oss men vi vet alla att det är trams!

Jag har en fruktansvärd oro om att det kommer bli ett krig snart. Jag tar redan den här tiden som så kallad "krigstid" men det kan absolut bli värre då Tyskland kommer att försöka och ta över världen. För mig låter det bara som en 3 årings dröm, vem ville inte ta över världen vid den unga åldern? Jag har faktiskt bestämt mig för att skaffa ett vapen för att skydda mig, jag känner att ondskan inte är långt ifrån, nästan så att man känner lukten av den. Den så kallade "nazistiska polisen" är de som är mest våldsamma, istället för att hålla ordning och reda söker de bara upp människor som de kan bestraffa. Det är de som har skrämt upp de andra partierna så att de har avstått från att anordna viktiga möten med mera. Nazisterna är enligt mig en stor krigsorganisation som definitivt inte bör styra landet.

måndag 30 januari 2012

Vem som helst kan anklagas för vad som helst


Augustina von Kappel År 1933

1 April: 

Någon slags protest sker på gatorna, där folk uppmanas att bojkotta vapen sålda från judar. Bör inte påverka mig på något vis då jag redan har efter den politiska utvecklingen i landet sett till att alla mina mellanhänder och förhandlare är av ”tyskt” ursprung.

17 Juni: 

Hitler har vart rikskansler i ett bra tag nu. Det går inte att undgå allt affischerande och proklamerande. Från början verkade det lovande med NSDAP, men sedan har terror slagit till hårt. Som en väldigt oberoende kvinna kan jag se hur detta utvecklas från utsidan. Jag känner ingen lojalitet till alla dessa partier, bortsett från att vissa betalar bättre för vapen än andra, men det handlar inte om min personliga åsikt utan bara om affärer. NSDAP har tagit makten helt i staden och alla andra politiska organisationer har i princip eliminerats. Detta är fruktansvärt för min vapensmuggling då nazisterna förser alla sina medlemmar med eldvapen och bokstavligen talat avväpnar resten av frikårerna. De enda inkomsterna jag faktiskt får in från handeln är från de personer som vill ha vapengömmor i sin personliga kamp. Jag önskade att min försäljning skulle stiga tillsammans med nazisternas uppgång, men det verkar som att det går starkt åt andra hållet. Jag måste fatta ett beslut snart.

18 Juni: 

Jag har beslutat att lägga vapenhandeln på hyllan, då nazisterna blir allt mer radikala i sina försök att hitta den som smugglar in vapen till de få motstånds-frikårer som finns kvar. SA som de kallar sig har inga gränser, de skjuter och skövlar allt i sin väg. En av mina kontakter blev nedslagen och sattes i fängelse på grund av ”sinnesslöhet” som inte passar den ariska andan i Tyskland enligt SA. Hursomhelst så är jag lyckligt lottad att inte SS eller Gestapo har granskat mina aktiviteter, för då skulle jag antagligen ha varit upptäckt vid det här laget. Det finns ingen marginal för risker nu, ingen går säker. Vem som helst kan anklagas för vad som helst, och då hjälper det inte att redan innan dessa premisser ha brutit mot de lagar som satts upp. Jag har även hört rykten om stora bokbål runt omkring i landet, och det vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till. Det är väl ändå bara böcker, eller hur?

21 Juni: 

Det stod i tidningen idag att alla icke-nazi partier är officiellt förbjudna. Som om det skulle göra någon skillnad att de har en lag nu. SA har redan handlat som om de hade all rätt i världen att genomföra sina räder och terroriseringar. Dock har jag själv lyckats hålla mig vid sidan om alltihopa, delvis på grund av min position som adelskvinna, samt att jag ligger lågt. Jag kan bara darra vid tanken på när stunden då jag måste ta ställning till NSDAP kommer.

16 Oktober:

Tyskland har nu gått ur The Leauge of Nations som engelsmännen så fint kallar det. Jag anade att Tyskland hade rustat upp försvaret, men att de verkar vända sig totalt ifrån resten av världen var jag inte redo på. NSDAP hade såklart argumenterat för att Tyskland ska bli ett starkt land, och att det behövs lebensraum, men detta verkar inte mer eller mindre vara ett direkt uppror mot grannländerna och alla de överenskommelser som har gjorts. Versaillefreden är hotad, och jag får bara hoppas att detta inte leder till ett nytt världskrig. Jag har redan sett vad det har gjort med människor, även om man bara gjorde något så oskyldigt som att leverare skor.

Om detta fortsätter måste jag nog fly landet


Augustina von Kappel 1919-1923

3 september 1920:

Inget speciellt har hänt på sistone förutom att jag har investerat en del i några mindre firmor i byn som raffinaderiet där jag sköt till pengar i utbyte mot ett mindre inflytande i verksamheten (såklart skedde detta via mellanhänder, det passar sig ju inte att en kvinna som jag ska hålla på med finansiering). Priserna på marknaden går upp och ner drastiskt, värre än de har på sistone. Inte säker på om detta gynnar mig eller inte, då oroligheterna och därmed köpbehovet efter mina varor ökar, fast å andra sidan får jag sämre betalt överlag då pengarna jag får in är i princip mer och mer värdelösa. Om detta fortsätter måste jag nog förflytta verksamheten utomlands och sälja i Tyskland vilket kommer att öka transportpriser och krångla till det med tullsmuggling (som dock är relativt enkelt nuförtiden då inget starkt försvar finns vid Tysklands gränser). Nu måste jag dock börja röra på mig, har ett par viktiga möten underjord.

14 januari 1921:

Vintern har slagit till hårt i staden, inte bara för de fattiga, utan även medelklassen har påverkats då de knappt har råd att värma sina hus mot de kalla vindar som slår mot ytterfasaderna. Ett mindre antal människor har till och med dukat under de senaste månaderna av kyla och svält. Detta förde dock något gott med sig, då jag direkt såg en affärsmöjlighet att sälja insmugglad ved, säljandes för mycket lägre pris än resten av stadens vedhandlare. Investeringarna i de mindre firmorna har lönat sig på lång sikt, då jag via mitt inflytande över dem kan kontrollera dem så att de inte börjar snoka i mina affärer. Jag lyckades också fixa en bra, undangömd lagerlokal till veden, och om man följer transaktionspapperna så kommer man bara fram till en spökperson som inte existerar, istället för mig.

19 januari 1923: 

KATASTROF. Jag har fått beskedet att ockupationen av Ruhrområdet är total och industrierna ligger helt i den franska armens händer. Detta skulle inte vara ett så stort problem, om nu inte självaste fabriken där järnet som mina vapen tillverkas av är helt nedstängd! Folk på gatorna har blivit i princip galna, alternativt så sitter de och tittar uppgivet ut i luften. Om jag ska vara ärlig känner jag i princip samma sak som dem och vill bara gå ut på gatan och ropa skällsord, fast mer på grund av att ett gyllene affärstillfälle som går missat på grund av att några klåpare från Frankrike stänger ner hela min verksamhet indirekt.
Jag måste hitta en annan väg av att få vapen, alternativt mer ved.

25 juni 1923: 

Läget ser dåligt ut. Min överklass-identitet utåt snår sig med de ekonomiska problem jag har börjat erfara, senare än de flesta andra i staden. Jag har ekonomiskt sett inte råd att leva såhär dyrt, men socialt sett inte råd att leva billigare heller för att kunna upprätta min identitet. Ruhr-ockupation har fortsatt och läget har bara förvärrats och förvärrats. Konsumtionen i Northeim gick upp ett tag, men sedan så var det som om allting stannade upp i staden. Ingenting exporterades ut i staden, ingenting såldes och ingenting importeras in. Just nu får jag in pengar här och där från en av de få sakerna som fortfarande säljer, ved. Men det är knappt, och jag har fått göra nedskärningar (som jag ej får visa för allmänheten för att upprätthålla min bild av att jag är en sann adelsperson) på mitt privatliv.

Om detta fortsätter måste jag nog fly landet, eller rentav lämna mitt fredliga yttre och delta i någon av frikårerna eller andra organisationer för att få stöd.

Så till sist kom dagen


Urs Walter

1925-1926    

Efter lång tvekan beslöt jag mig att söka till Gottfried Wilhelm Leibniz Universität i Hannover för att få en högre/bredare utbildning. Detta betydde att jag var tvungen att lämna den halv militära SA styrkan i Northeim. Mina bröder blev väldigt ledsna när jag kom med beskedet, men som tur var förstod de att jag försökte få en högre utbildning. Trots att jag lämnade SA betydde det inte att jag gick ur partiet. Dock lämnade jag min position som ordförande.

Resan till Hannover var till min lycka väldigt kort. När jag kom till universitet fick jag först göra ett intagningsprov vilket jag klarade galant sedan valde jag en inriktning. Jag valde utan tvekan politik med ekonomisk inriktning.

Redan första kvällen fick vi storbesök.  Klockan 21.00 var det en föreläsning om politisk ekonomi. Det var ekonomen Walter Emanuel Funk som föreläste. Han jobbade som chefredaktör för Berliner Börsen-Zeitung. Hans föreläsning var väldigt intressant. Den handlade både om ekonomi och nazism. Han var också som jag villig att göra allt för att rädda Tyskland från mardrömmen som Weimarrepubliken hade försatt oss i. Jag blev lite fundersam för Walter var inte med i något parti men ändå var han en så duktig talare.
Efter föreläsningens slut fick jag tag på honom och inledde en konversation då jag presenterade mig som NSDAP medlem och undrade varför han inte gått med i partiet med tanke på hans politiska kvaliteter. Jag fick ett ganska mumligt svar då han inte ville ge sig så mycket ut i rampljuset än vad han redan var i sin position. Jag tackade honom för föreläsningen och gick hem. Jag hade hyrt ett litet rum att bo i. Jag hade inte läst tidningen den här dagen så jag beslöt mig att göra det. FRUKTANSVÄRDA NYHETER!!! Tyskland hade gått med i Nationernas Förbund. Mitt vrede växte men jag beslöt mig för att fokusera på min studier så länge.

1926-1930

Efter ha varit utan NSDAPs gemenskap i nästan ett år kom en räddning som bar namnet Nationalsocialistiska tyska studentförbundet. Jag gick snarast med i denna nya konstellation. Detta var en del inom NSDAP och var verksam bland oss med högre utbildning och hade målet Nazismens ideologi i universitetsmiljö. När jag var inne på mitt femte och sista år på universitet togs det nya hårda tag i studentförbundet. Medlemmarna blev uniformerade likt SA med bruna skjortor och en svastika. Angående partiets märke blev jag väldigt intresserad och gjorde en liten undersökning. Jag hittade flera asiatiska likheter vilket förargade mig. Jag hittade också en likhet med vårt partis märke med ett svenskt företag som hette ASEA AB. Jag ställde mig själv frågan varför grundarna av detta parti inte gjorde ett eget märke.

1930-1933

När jag tittar tillbaks på dem här åren så fylls mitt hjärta medsorg. Jag kallar dem glädjeåren. Det började inte som ettt bra år. Året innan blev det börskrasch och många av mina närmaste drabbades hårt av detta. Men, jag hade äntligen flyttat tillbaks till Northeim efter mina år i Hannover. Jag tog dock inte tillbaka min roll som ordförande för jag ville följa kampen om politiken på avstånd men ändå vara en del av den. Den höga arbetslösheten gav sitt resultat i flera gatuslagsmål och ett stort hat mot Weimarrepubliken. Jag, till skillnad från mina bröder, använde hjärnan mer än nävarna. Det var något jag måste kommit underfund med på universitetet. Men jag hade ändå inte ändrat min åsikt om att judarna måste bort. Så till sist kom dagen, dagen vi alla hade väntat på och drömt om. 


Den 30 januari 1933 valdes Adolf Hitler till rikskansler över Tyskland.

Nu kallar plikten


Hannes Lutze

Hej igen, det var ett tag sen jag skrev men jag har tyvärr inte haft tid till skrivande för jag har gått med i SS (Schutzstaffel). Allt började med att jag fick en förfrågan av en god vän i NSDAP som heter Augustus Waltsz. Han hade själv fått brev med en inbjudan att gå med i SS, och på brevet stod den han fick ta med sig en vän så han frågade mig. Jag svarade själv klart ja på grund av två saker. Ena var att jobbet jag hade då vart tråkigt och dåligt betalt. Och andra var att det skulle vara en ära att vara en del av SS.

Jag och Augustus åkte då till Berlin för att få order och för att få vår uniform. När vi kom till Berlin möttes vi av Heinrich Himmler chefen över SS han gav oss varsin uniform och en SS märke att sätta på uniformen.
Efter det samtalade jag lite med Heinrich. Han var mycket trevlig, han berättade om sina planer angående koncentrationslägren. Själv tyckte jag att det lät hemskt men jag vågade inte säga nåt för då hade det nog gott vilt till.

En annan superduper bra nyhet är att självaste Hitler har blivit rikskansler, ledaren för partiet som jag är med i. jag är förstås mycket mycket glad och minna kompisar med. Vi var och fira med öl på baren i stan.
Lite sämre nyheter enligt mig. Nu när Hitler har makten kommer det bli svårt för judarna. Själv förstår jag inte vad judarna har att göra med allt. Jag tycker att det är fel men jag kan inte säga det till nån för då kommer dom kalla mig förrädare.

Jag tror själv inte att jag skulle klara av att skada eller döda oskyldiga folk bara sådär

Framtiden ser nu lite variabel ut. Det som finns att göra är bara att vänta och se vad Hitler kommer göra angående judarna. Jag tror nog att det är flera som tänker som jag angående judarna men att de inte vågar säga nåt.

Nu kallar plikten men jag ska försöka skriva så snart som möjligt.

Hej då

Hur kan alla dessa människor tro på något så ologiskt?


Trina Thielenhemme

Januari 1933

Imorse när jag läste tidningen satte jag nästan kaffet i halsen. Hitler har blivit vald till rikskansler! Hur kunde detta ske egentligen? Jag minns 1924 då Hitler sattes i fängelse och NSDAP blev förbjudet. Nästan alla skrattade bara åt Hitler då han kom ut ur fängelset och publicerade sin bok. Då var arbetslösheten låg efter att vi fått ekonomisk hjälp av USA, men nu har depressionen slagit in i USA och även här har arbetslösheten stigit rejält. Nu röstar nästan alla på NSDAP. På stan går det runt män i bruna skjortor och med hakkors på armarna. I det senaste valet fick de mer än hälften av rösterna i Northeim. Jag röstade på ett annat parti, men jag håller mina åsikter för mig själv, för det mesta i alla fall. Jag önskar att någon var smart nog att inför JM Keynes "The New Deal" i Tyskland, så skulle ingen behöva rösta på NSDAP för att försöka sänka arbetslösheten.

Min far har fått sparken från sitt jobb. De ersatte honom med en bättre lärare som krävde lägre lön. Tydligen var den läraren arbetslös innan så det var väl bra för honom, men dåligt för min far. Senaste gången jag träffade mina föräldrar var för några månader sedan. Jag tänkte inte riktigt på vad jag sa och råkade nämna att jag inte trodde på Hitler eller nazismen. Det blev en obehaglig stämning och jag ursäktade mig fort och gick hem. Jag har inte hört från dem sedan dess. Men jag anklagar dem inte, visst har mina föräldrar alltid varit nationalister, men nu för tiden skulle nästan alla reagera på samma sett som dem, kanske t.om med våld.

Jag står definitivt inte på nazisternas sida. Elijah Grantz lät mig låna "Mein Kampf" av Adolf Hitler. Jag läste några sidor av den men la den ifrån mig. Hur kan alla dessa människor tro på något så ologiskt? Hur vet Hitler att det är judarnas och kommunisternas fel att Tyskland förstörs? Det är snarare alla bittra människor och den dåliga ekonomin som orsakar problemen.

Jag lämnade tillbaka boken till Elijah så fort jag kunde. Han ville att jag skulle komma och se på när Hitler håller tal på Northeims torg, men jag skulle som tur var arbeta så jag hade en anledning att inte följa med, men jag hörde ändå allt jubel från torget när jag var på väg till jobbet, och ett par män i svarta uniformer gick förbi och stirrade misstänksamt på mig.

Jag umgås inte mycket med Elijah längre eftersom han har gått med i NSDAP och umgås mest med sina nya vänner. Men jag respekterar ändå folks åsikter, och de flesta av mina få vänner tycker att nazisterna är bra. Jag hoppas ändå att de snart inser att de har fel.

För några veckor sedan kom det in en man som var jude på sjukhuset jag arbetar på. Han hade fått sin affär vandaliserad och han själv hade blivit grovt misshandlad. Många läkare ville inte ta hand om honom. Jag tyckte att det var hemskt.

Jag vet att det är fler i Northeim som tänker som jag, som tycker att det som nazisterna gör är fel. Men alla håller det väl inom sig, precis som jag. Det finns fortfarande socialistiska och kommunistiska partier, men nu när Hitler är rikskansler misstänker jag att det snart är slut med det.

Jag slutade för länge sedan hoppas på proletärernas revolution


Adam Zimmermann

17 juni 1925

Idag skaffade jag min radio, jag passade på nu när ekonomin i landet har stabiliserats tack vare Amerikas lån, och nu när det händer så mycket i vårt land så vore det ju bra att kunna hålla reda på saker och ting.  Jag hörde på den att Hitler har gett ut en bok ”Mein Kampf” som var otroligt dåligt skriven och radio pratarna hade väldigt kul med att förlöjliga den och det var underhållande att lyssna på. Men något säger mig att Hitler inte kommer att ge sig för än han har makten, och nu när hans nazist parti har kommit tillbaks så kan man väll bara invänta nästa statskupp.

20 maj 1929

Bankerna runt om i landet har börjat gå i konkurs jag hörde att det började i Amerika men man kan aldrig vara säker på att den informationen man får nu förtiden stämmer. Men min radio köpte jag i alla fall vid rätt tillfälle då priset är mångdubblat idag.

18 augusti 1931

När jag gick ner idag för att hämta posten och märkte att herr Stein hade fått ett brev från Gustaf Wallenberg, jag kunde inte hålla mig och behövde kolla vad det vad det var för något. När jag öppnade det så visade det sig vara från en av herr Steins gamla kompisar från Sverige (denna man slutar aldrig att förvåna) som berättade att hans barnbarn nu skulle åka till Amerika och utbilda sig till arkitekt. Eftersom jag just har läst en bok om arkitektur tittade jag upp adressen som barnbarnet skulle åka till och skickade ett brev till honom där jag berättade om hur jag hade fått tag i hans adress och frågade lite om arkitektur och hur intresserad han var. När jag postade brevet så bad jag till gudarna att denna Raoul Wallenberg kunde tyska.

4 februari 1932

Jag ser utanför mitt fönster alla arbetslösa individer som gått med i NSNAP och det får mig att tänka på bra jag skälv har det med både tak för huvudet och mat för dagen. Herr Stein och jag har blivit mer av en familj under dessa svåra tider och flera gånger har jag behövt ta ut min lön i bröd inte för jag har något emot det men herr Stein har svårt med ekonomin nu när det har blivit känt att han är kommunist så är det många som inte vill handla i butiken och jag fruktar att han kommer att behöva sälja sin lägenhet och flytta in med mig ovanför butiken.

8 februari 1932

Idag kom några SS män in i butiken och hotade med att om vi inte visade NSNAP vårt fulla stöd så skulle de slå sönder butiken och se till så att ingen någonsin skulle handla där i framtiden. Herr Stein sa att eftersom vi inte skulle stödja dem så kom vi direkt till det där om att slå sönder butiken och eftersom de var fler än oss så var det ju väldigt orättvist och skulle bara få dem att se fega ut, han föreslog sedan att han och en av dem skulle gå skälva till bakgården och bara en av dem skulle komma tillbaks och om de vann fick de göra va fan de ville med butiken men om han kom ut igen så skulle de lova att aldrig så mycket som nudda hans butik igen med sina svartpolerade stövlar.

 SS männen såg överlyckliga ut, det var inte varje dag som de blev erbjudna att inte bara döda någon utan också slå sönder hans butik. Den största av dem tog på sig jobbet som han trodde gå snabbt att få överstökat, men jag hade min tillit på herr Stein för jag visste att han en gång i tiden hade jobbat som boxnings kämpe men att hans karriär tog slut när han hade fått näsan krossad i tredje ronden i en av Berlins största boxnings klubbar. När de båda hade gått ut på baksidan blev det en kuslig tystnad tills en av de två flinade till och började diskutera högt om vad det skulle göra med mig när deras kompis kom tillbaks, plötsligt hördes ett skrik och en nacke som vreds om, det var de längsta sekunderna i mitt liv men herr Stein kom ut ur dörröppningen med blod droppandes ur mungipan och med rött nazist blod på knogarna, men han levde! SS männen bleknade i sina ansikten, det var inte vad de hade tänkt sig, innan jag ens hade regerat så var de ute ur butiken och med tanke på skräcken i deras ögon så skulle de aldrig mer komma tillbaks.

10 maj 1933

Idag gjorde nazisterna sig av med all ”felaktig” litteratur som de hävdade förgiftade sinnet, där i fanns bland annat Marx böcker vilket fick det att hugga till i hjärtat och som genom ett trollslag fick jag en förståelse för att det här bara var början på slutet. Jag såg också hur Johannes Haffner, som stod på mot satt sida av bålet, släppte en tår och även om jag inte reagerade lika kraftigt så kunde jag inte göra annat än att känna med lidande. Och alla människor som bara lät det hända medans de såg på, jag övervägde att hindra dem från att forträtta med bålet och föreställde mig hur alla människor hjälpe till i sin förtvivlan, men slog snabbt bort tanken då jag skulle troligtvis bli avrättad på fläcken om jag försökte. Detta land där de inte ens skulle behöva ta bort yttrandefriheten för den skulle försvinna ändå.

28 juli 1933

Jag går knappt ut längre, möjligt vis med undantag för att posta breven till min nu mera gode vän Raoul Wallenberg som även om han pluggar arkitektur verkar vara mer intresserad av politik och har flera gånger frågat om den politiska situationen i Europa. Jag har också fått reda på att Lenin har avlidigt och hans generalsekreterare Stalin har tagit över jag vet inte hur jag ska reagera på detta men jag slutade för länge sedan hoppas på proletärernas revolution och jag har ingen anledning att börja hoppas igen. Judar blir nu mera förföljda och trakasserade mitt på öppna gatan och inte av vem som helst utan Hitlers egna SS soldater, iförda deras vidriga dräkter går flera människor som jag inte kände på personlig nivå men som jag undrar hur de kan göra något sådant förbluffar mig lika mycket varje gång jag ser det.

söndag 29 januari 2012

Att man kan älska sitt land så mycket är fascinerande

Hazel Bader

22 september 1923

Inflationen börjar dra igång ordentligt nu. Vilket är inget positivt i min situation, priserna på mat bara stiger och stiger. Här om dagen när min mor var på väg hem och tänkte köpa en limpa så kostade den hela 35000 riksmark. Riksmarken tappar sitt värde efter varje dag som går. Livet är inte det bästa just nu. Men det kommer alltid bättre tider. Efter regn kommer solsken brukar man säga. Hoppas att det är så nu när det gäller Tyskland och det Tyska folket.

Sist jag skrev så var studerade jag till sjuksköterska. Nu 5 år senare så har jag klarat min utbildning och söker jobb. Eftersom att det är svåra tider för hela landet så är det inte många som vill anställa folk. Vilket är väldigt synd tror att det kan bli bättre om man får folk att börja arbeta så att de tjärnar pengar och då kan dom köpa mat och sånt också. Då tjärnar ju affärerna på det också. Men nu är det som det är och det är ingenting jag som sjuksköterska kan ändra på.

Oavsett vad som händer i vårat älskade land kommer jag alltid så det troget.

27 september 1923

Vår rikskansler, Gustav Streesemann, avslutade igår det passiva motståndet mot fransmännen i Ruhrområdet. Människorna här i Northeim pratar mycket om vad som händer i landet just nu, inflationen och den politiska ostabiliteten i Tyskland.

Jag har hört folk prata om Adolf Hitler och hans parti. Jag gillar vad Hitler har att säga, Tyskland ska vara renblodigt, dvs bara tyskar alla andra har ingenting att göra här enligt mig. Det kan låt väldigt grovt, men dom har ju ett eget land, vad ska dom då göra här?

1 november 1923

Det var slagsmål utanför Lehmanns järnaffär idag. Jag och min syster var på en promenad genom staden. Det var slagsmål mellan en grupp demonstrerande nationalister och mot demonstranter. Jag och Heidi stannade upp och tittade. Heidi förstod inte varför de gjorde så, enligt henne så löser våld ingenting. Men om det här är det enda sättet för politikerna att se oss medborgare så är det lämpligt tycker jag.

Sen har alla rätt att lyttra sin åsikt men det finns bara en som vinner i slut ändan.

 
12 november 1923

Jag och min familj satt hemma och åt lite, när mor sa att det hade hänt massa drama i München och att Hitler var inbladad. Han hade blivit arresterad men för vad hade mor inte hört. Det var troligtvis ett långt fängelsestraff som väntade Hitler. Vilket tyngde ner mig, för att jag kände att med honom skulle Tyskland haft en framtid men det är ingenting jag säger högt till någon i min familj eftersom att de fortfarande sörjer våran far, vilket jag också självklart gör men jag ser upp till honom på ett annat sätt om min syster. Hon ser honom mer som en väldigt stark fadersfigur som gjorde allt för sin familj. I mina ögon var han en helt annan man, en man som vågade stå upp för sitt land. Till och med dö för det. Det är kärlek. Att man kan älska sitt land så mycket är fascinerande.

Vart jag än flyttar, gör eller inte gör kommer jag alltid vara Tyskland troget.

Jag känner verkligen inte igen honom längre

Eva Tannberg

September 1924

Det verkar som att Tyskland håller på att återställas igen, och allt börjar gå tillbaks till det normala. Sedan den nya valutan infördes för ett tag sedan har allt känts så mycket lättare. Vi har inte alls några problem med pengar längre, bröd kostar inte längre en förmögenhet och vi har börjat få tillbaks kunder till butiken, eftersom de flesta nu har råd att köpa något smycke eller en prydnadssak. Jag tror att Adrien också är glad, även fast han inte visar det så tydligt. Han sitter mest inne på sitt rum och grubblar, och det enda han pratar om när han inte är inne på sitt rum är politik, och när Hitler får komma ut från fängelset. Visst, han håller med om att Tyskland håller på att komma på fötter igen, men han är helt försäkrad om att så snart Hitler får all makt kommer allt att bli bättre än det någonsin varit. Jag säger inte emot. Inte direkt, i alla fall. Jag håller med om några av nationalsocialisternas olika budskap, men jag är inte övertygad. Inte än.

22 December 1924

Klockan är nio på kvällen när jag hör Adrien kliva in i butiken och smälla igen dörren bakom sig.
    ”Eva!” ropar han, och jag går ner till honom.
    ”Vadå?” frågar jag.
    ”Har du hört de senaste nyheterna?” Han slänger av sig ytterjackan och skorna och slår sig ner i en av stolarna. Han verkar ovanligt… glad, tycker jag, på ett sätt som han inte varit på länge. Jag hinner inte ens svara förrän han fortsätter.
    ”Hitler kom precis ut från fängelset! Visst är det fantastiskt? Jag vet inte exakt när, har ju inte läst tidningen än, men jag fick höra det av en vän, och det är definitivt bland de bästa nyheterna på länge! Jag hoppas partiet blir tillåtet igen, också…”
    Jag låter honom fortsätta prata om hur glad han är och hur bra allt kommer att bli, utan att egentligen lyssna. Visst, jag är glad för hans skull, men inte mycket mer än så. Jo, jag är ju förstås nyfiken på vad som kommer att hända härnäst.

1925

Sedan Hitlers parti blev tillåtet igen har jag börjat se allt mindre av Adrien. Han har gått med i NSDAP,  och är säkert ute med sina partikompisar hela dagarna och protesterar mot allt som går att protestera mot. Förutom det som de står för, förstås. Han vill att jag också ska gå med i partiet, men jag vill helst hålla mig lite vid sidan om tills vidare.

1926

Det är Adriens tur att stå i kassan, men i stället för att vara uppmärksam på kunderna sitter han och bläddrar i en bok som han inte har tagit blicken ifrån på säkert en timme. Han har aldrig varit särskilt förtjust i att läsa.
När det tillslut är min tur att stå i kassan lägger han boken ifrån sig på bordet och går ut. Det är först då jag ser vilken bok han läste – Mein Kapmf av Adolf Hitler. Jag kunde väl ha gissat mig till det. Jag tänkte aldrig öppna boken och börja läsa, men av någon anledning gör jag det i alla fall. Jag vill veta mer om Hitler och han åsikter.
Efter ett tag lägger jag ifrån mig boken. Jag håller inte med om någonting som står i den, det känns bara så… fel, på något sett. Varför ska man skylla allt ont på judarna och kommunisterna, och alla de som enligt nazisterna inte är perfekta? Vad har de gjort? Har inte de också rätt att stå för vad de tror på och vara de de är? När jag lägger ifrån mig boken har jag fler frågor i huvudet än svar.

1927-1931

Under de åren började jag hålla mig borta när Adrien var hemma. Nu mera hade han fått reda på att jag inte alls hade samma åsikter som han, och jag visste inte hur han skulle reagera om han såg mig. Det här var första gången i mitt liv jag inte försökte övertyga honom om att han hade fel. Han skulle säkert inte döda mig om jag försökt, men det var ändå skrämmande hur uppslukad han blivit av allt det här. Jag önskade att han kunde tänka efter.
Och Hitlers parti blev bara allt större, och Adrien var överlycklig för det.
Han sa att allt bara blev bättre under alla åren sedan ekonomin förbättrades.
Men sedan kraschade ekonomin i USA, och de kunde inte hjälpa Tyskland längre. Tyskland var tillbaks i det där förvärrade läget där det kändes som att undergången var nära.
Jag började se människor i bruna skjortor med hakkors gå omkring på gatorna, och så fort de dök upp höll jag mig borta. De skrämde mig, och jag kunde vara lycklig över att jag inte var jude. Ibland kändes det som att våldet ökade i takt med arbetslösheten och problemen.
Och Hitler lovade att allt skulle bli bättre. Det var i alla fall så det stod på alla affischer som satt på husväggarna runt om i staden.
Jag kommer ihåg hur chockad jag blev en dag när jag snabbt gick förbi en butik som ägs av judar, och såg hur Elise Oldenburg tog upp en tegelsten från marken och kastade den genom ett av fönstren. Jag som hade talat med hennes son en gång. Det verkar som att även trevliga människor kan bli förvridna av samhället.

1932

Som sagt har jag hållit mig undan från min bror ett tag nu. Inte för att han varit hemma särskilt mycket. Men nu råkade han komma hem bara någon minut efter att jag öppnat butiken.
”Hej…”, säger jag lite försiktigt, ”hur går det?” han svarar inte på min fråga.
”Hitler ska tala i Northeim”, säger han istället, ”jag hoppas du kommer.”
Jag vill inte lyssna på vad Hitler har att säga, jag tror inte på att han är räddningen, men jag nickar i alla fall. Om jag går dit kanske jag kan ta reda på vilka av mina vänner som har blivit nazister. 

Hitlers tal är verkligen kraftfullt, det måste jag erkänna. Men det han säger betyder inte någonting för mig, det känns som lögner alltihop. Han säger att han är Tysklands räddning, han säger att om alla som är nazisternas fiender rensas ut så kommer allt att bli bra igen. Men hur? Jag har svårt att tro på det, faktiskt. Det här är inte rätt sätt att lösa saker på, och jag förstår inte hur folk kan gå på det. Jag ser alla mina vänner här. De står omkring mig och hurrar efter varje mening. De tror verkligen på vad han säger. Och jag hatar att se min bror gå omkring i den svarta SS uniformen. Jag känner verkligen inte igen honom längre. Men jag tror inte att jag kan få honom att lägga den ifrån sig, han måste inse hur fel han har på egen hand.

1933

Under det här året förbättrades ingenting. Jo, för nazisterna, men inte för resten av befolkningen, den delen som fortfarande hade lite vett kvar. I början av året blev Hitler rikskansler, och sedan gick allt bara utför. Kommunister greps efter branden i riksdagshuset den 27 februari, och sedan infördes en massa nya lagar, och Tyskland började kännas som ett fängelse för mig. Jag höll mina åsikter hemliga av rädsla för att bli gripen av polisen, som nu bestod till största delen av nazister. Och allt som någonsin gått dåligt för det här landet rasade ner på judarna. Det kändes så otroligt orättvist, och jag kunde inte förstå varför allt var just deras fel. Och jag, som innan varit så stolt över att vara tysk, var nu glad över att jag faktiskt bara var drygt en fjärdedels tysk.

Under året har nazisterna långsamt lyckats ta makten


Otto Baum

1927

I och med att ekonomin blivit allt mer stabilare nu och att huvuddirektören visat sig dött i en flygolycka vägen hem från staterna gick nu tidningen åt som aldrig förr. Givetvis fick jag nu total äganderätt av företaget och därmed också tillhandahålla stackars Itzak Stern`s otroligt viktiga kontakter.

Bara en månad efter hans död tillkallade jag en enorm konferens där alla investerare och vicechefer nu fick en chans att göra sig bekant med mig. Vi skulle även ta upp diskussionen om en ny politisk inriktning som vi sedan skulle sträva efter i minst fem år framöver.

Det kom att bli en enorm konferens, minst femtio intresserade investerare hade visat upp sina nyfikna ansikten, och även Direktören för grannstadens tidning hade visat sig samarbetsvillig.
Plötsligt blev jag nervös, för mitt bland den enorma folkmassan ser jag inte minst Alfred Hugenberg, mannen, myten, legenden. Aldrig hade jag trott att denna mytomspunna herre skulle dyka upp vid ett tillfälle som detta. Hittills hade jag bara hört Itzak berätta om honom och hur politiskt driven han hade varit, men främst om det enorma utbudet av kontakter han sades ha i sin bakficka. Jag sneglade lite diskret om hur vida han var uppklädd och som jag trodde var han finast klädd i salen. Med en kavaj av märket Hugo Boss och inte minst manschettknappar av den finaste kvalitén var tillräckligt för att få mig att bli imponerad av hans otroliga uppträdande. När alla människor väl kommit tillrätta och salens män riktat sina näsor mot mig började jag: Vi har idag samlats av två anledningar, Sörja kära Itzaks död och således rösta fram en ny politisk inriktning.

När jag var klar med mitt rörande tal om Itzak bröt en stor applåd ut i salen och därmed tog min assistent Mratin Dürfengran över. Han började predika om vad som sades vara framtidens politik och vad vi hädanefter bör sträva mot. Sedan erbjöd han investerarna att komma med förslag på partier som kan komma att spegla Neue tag Zeitung på ett korrekt sätt. Ett dussintal partier skrevs upp tavlan varav ett visade sig vara NSDAP. Och utan tvekan vann också detta parti med en majoritet på trettiofem röster. Jag var glad att nästan alla av oss var enade, och erbjöd sedan alla att gå ner till festlokalen för att få tid att lära känna varandra.

Whiskyn hade som alltid denna gång smakat enastående och aldrig hade jag tidigare blivit så väl bemött som vid denna ljuvliga fredagsafton. Alla investerare hade visat sig investera minst tiotusen riksmark mer och i och med att jag fick tillfälle att prata med alla kom jag slutligen att stå ansikte mot ansikte med Hugenberg han själv. Vi kom att bli mycket nära vänner…

25 oktober 1929

När jag denna tidiga morgon skulle köpa krigskaffe vid närmaste bageri springer ingen mindre en Georg Landhoffs arma själ in i mig med armarna utsträckta mot den blåa himmelen. ”Jesus har återvänt och fördärvat världens själar!” Han tittade med sina blodsprängda ögon ljusblå som himmelen själv mot mig och fortsatte sedan: ”Jesus är vår frälsare och har skänkt straff åt nationens heliga befolkning!” Jag tittade runt omkring mig på de spatserande människor som där glodde på gamle Georg. Jag försökte stillsamt lugna ner honom och frågade vidare om han intresse hade att följa med mig upp för en bit ostmacka. Georg föll genast ut ur sin frälsares trans gick med på överenskommelsen. Det behövdes dock inte mycket tid förrän jag satte ostmackan i strupen. ”O herre gud detta kommer få Neue tag Zeitung att gå i konkurs!”.
Det hade nämligen visat sig att den amerikanska börsen fallit samman lik en mögelostbit som smulats sönder till hungriga mullvadar. Gamle Gregor lämnade slutligen mitt kontor mätt och belåten efter hela sex stycken ost mackor. Jag och andra sidan hade mycket jobb kvar att göra innan solen skulle gå ner.

Jag blev tvungen att avskeda hela tjugo stycken som kompensation för vad som snart komma skulle. Många skulle trappa ner på konsumerandet av min tidning och därmed skulle jag bli tvungen att trappa ner på min verksamhet. Nuförtiden vet man aldrig vad som döljer sig runt nästa krök, kanske ett till världskrig härnäst. Ja någon framtidstro har man om något inte i tider som dessa.


1934 1 januari

Vilket år! Nazisterna har äntligen lyckats rädda nationen och dess äkta befolkning, för nu med deras disciplinerade strategier kan inget gå fel. Under året har nazisterna långsamt lyckats ta makten och därmed kunnat genomföra sina drastiska åtgärder.

jag har dessutom fått i uppdrag att publicera allt mer bilder på hur Northeims befolkning ska agera för att lyckas med livet. Landet är redan på väg mot uppgång och i och med att industrierna växer kommer även så småning om också Northeim växa. Givetvis är det synd om de stackars judarna som blir anklagade för allt, men någon måste ju ta smällen för att landet ska uppnå en välfärdsstat. Tidningen hade en enorm omsättning detta år och jag har anställt ett femtiotal ny skribenter som ska börja jobba nästa vecka, vilken helig start på det nya året det kommer bli.

Nyårsdagen kom jag trevligt nog att fira med Johannes Haffner, Eckahardt och inte minst Alfred Hugenberg. Tillsammans förde vi givande diskussioner om hurvida landet skulle styras för ett optimalt resultat (ekonomiskt sett). Hugenberg hade nämligen sagt att NSDAP inom mindre än ett år kan komma att förbjuda alla partier förutom NSDAP vilket i hans åsikt skulle skapa en diktatur. Dock sa han det på ett sätt som bara vänner säger till varandra. Givetvis hade han fått i sig ett par stänkare och var en aning berusad, men ändå sa han det i förtroende, vilket fick mig att bli glad för att han på det sättet litade på mig. Sedan resonerade vi vidare om hur året skulle inledas med vissa artiklar för att kunna få befolkningen på rätt ”spår” och det var då jag tackade för mig. Det var i min åsikt mitt finaste sätt att säga ifrån på. Detta lät bara inte acceptabelt, men ändå visste jag att jag inget val hade. För efter allt finns det väl bara en väg till en riktig seger eller?

När jag vaknade idag, lite smått bakfull av gårdagens whisky tog jag mig en titt i mitt enorma tryckeri. De hade nämligen precis lastat in färska papper som skulle tryckas. När vi kom in den enorma lokalen såg jag att en gårdagens tidning hade av misstag lyckats hamna på marken. Jag tog försiktigt upp den och luktade på dens färskhet. Mratin Durfengran tittade förundrade på mig och som om jag var i trans sade jag:

Morgens liebe ich die geruch auf die neue zeitungen. Es riecht nach die sieg…