söndag 10 juni 2012

Är jag så svag?

Enoch Hoffman

12 oktober 1929

Jag blev påhoppad alldeles efter mitt eftermiddagspass idag av ett gäng ynglingar, högst 18 år gamla, som behandlade mig synnerligen hårdhänt. De kallade mig ”Judeälskare”. Jag undrade vad de pratade om. De informerade mig att Herr Sherman, vars butik jag arbetade i var Jude, och eftersom jag jobbade i hans butik var jag de facto en som stödde Judarna och deras konspirationer: ”De har skapat alla våra problem!”, ”Din lilla medlöpare, jag borde banka in din skalle omedelbart!”

Jag kontrollerade mig själv, jag skulle trots allt bli rejält nerbultad av detta fanatiska gäng om jag ens försökte säga emot, så jag berättade att jag faktiskt var emot Versaillesfreden och dess utveckling, vem var inte det, men det fanns ingen bevisning att det hela var en ond komplott av judarna. Jag arbetade också endast hos herr Sherman. Jag var även tvungen att insistera att han alltid är endast lite grann sträng, och att han alltid betalar min lön.

Detta var inte godtagbart nog, utan dessa ungar fortskred med att hoppa på mig, efter en signal från den brunklädde ledare, samtidigt som jag ursinnigt sprattlade som en fisk. Tydligen trodde ett gäng kommunistarbetare att jag var en av dem, för de hoppade in i bråket och det hela eskalerade. I villervallan kunde jag kravla mig ut, och stoppa blödningen i tandköttet, nu med nyvunnet hat för allt som förknippas med Arbetarparti överhuvudtaget.

Dessa ungdomar, är detta det Nationalsocialistiska partiet vilket så många talar gott om här i Northeim? Allt fler låter sig hotas av dem och deras hårdföra metoder.

Jag har inte följt med i inrikespolitiken så nämnvärt, det behövs inte så som Puben ljuder av allt prat hit och dit med Hitler. Jag har märkt att många aldrig pressar vidare sina argument mot Hitler, som om hänvisningarna till ”Mein Kampf” är någon sorts obestridlig sanning. Nationalsocialisterna fortsätter sedan att citera de bästa bitarna ur Hitlers bok tills jag utrymmer lokalen i irritation.

30 januari 1931

Man ser fler och fler ”brunskjortor” i staden nu för tiden. De går hårdare på Kommunisterna också, senast slogs de både gula och blå. Jag hatar att erkänna det, men jag har blivit rädd för att gå ut på kvällarna, dessa personer provocerar med flit folk till bråk.

Fler och fler förlorade jobb. Många blir frustrerade över arbetslösheten, och vissa drivna av den till att gå med i NSDAP. Jag har haft den förmånen att ha kvar mitt jobb, men jag vet ej hur länge detta kan pågå innan även jag förlorar allt.

En kommunistisk arbetslös man i 30 årsåldern vände sig mot mig i puben och undrade om jag ville gå med i partiet. Han såg utmärglad ut. Jag är nog lite rädd att ta ställning, jag vill definitivt inte bli misshandlad av nazisterna, men samtidigt har jag inget till övers med just kommunisterna, det är deras politik jag har svårt för.

Jag har kollat lite i ett upphittat exemplar av ”Mein Kampf” jag hittade på en trottoarkant, förmodligen slängd av någon stackars nyfiken person. Det är verkligen dynga. All detta blatanta hat mot judar, totalt idiotiskt. Ingen verkar tänka efter i nazistleden, eller tycker de verkligen så?

När jag kallade boken för skräp i puben när en gammal man höll på att predika, hoppade genast ett par, tre män upp med knytnävar uppe. Jag satte mig ned.

Är jag så svag?

2 februari 1932

Jag hade ett samtal med herr Sherman igen, som var synnerligen nervös.

Han sa att han absolut vill lämna Tyskland, alla dessa oroligheter och vandalismen i staden är för mycket. Hans fru var däremot stenhård på att flytta, så det slutar med att de stannar kvar i deras lägenhet ovanför butiken. Jag kände mig illa till mods när jag fick reda på ännu mer nyheter om massarbetslöshet, Sherman behöver det här jobbet.

Och jag själv? Jag får vara glad om jag inte blir avskedad innan sommaren, och vad händer sedan?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar