Inget kunde rädda oss nu

 22 december 1939

Tyskland attackerar bara fler länder, nu är attackerar dom Polen. Men eftersom att Polen har hela Storbritannien på sin sida, så tror jag att det här bara kommer bli ännu en förlust och Tyskland kommer inte orka mer snart.

 11 april 1940

Det här är en väldigt jobbig dag. Min mor dog i natt. Hon somnade in lugnt utan smärta som tur var. Jag vet att hon känt en väldigt smärta länge. Jag kände nästa på mig att det skulle hända. Min syster är helt förstörd, så jag har inte tid att känna någon sorg nu. Jag måste bygga upp en känslomur och ta hand om min lillasyster. Hon är den ända jag har kvar nu.

3 juni 1940

Storbritannien vägrar att sluta fred och det förstår jag. Efter alla omständigheter skulle jag inte heller göra det. Men jag vill att det här ska ta slut så fort som möjligt. Jag orkar inte se fler folk dö. Folk dör på gatorna. Tyskland är bara massa sorg just nu. Vi som var ett glatt land innan. Och allt är Hitlers fel. Det är Hitlers fel att alla dör. Att min mor dog.

22 juni 1941

Hitler blir bara värre och värre. Jag förstår inte hur jag kunde ha röstat på honom. En man som är så grym att han ställer upp judar och kommunister på och tvingar de att gräva sina egna gravar. Efter de grävt sina gravar blir de upp ställda på rad för att bli avrättade. Jag orkar inte se mer smärta och död. Det är mer än ett år sen min mor dog. Jag har fortfarande inte tillåtit mig själv att känna sorg. Om jag gör det kommer jag nog inte att klara av det. Men jag måste klara av det. Jag måste ta hand om min syster. Mitt allt.

12 januari 1943

Allt blir bara värre. Fler och fler länder blir inblandade i kriget. Hitler har tappat greppet om sin makt. Han har nog fått megalomani. Eller storhetsvansinne som ni nog är mer vana vid att höra det. Hans makt har stigit honom över huvudet. Jag tror att Adolfs plan har blivit förstörd för längesen. Och nu försöker han bara att göra det bästa av situationen men han misslyckas bara mer och mer. Enligt mig själv så har han gått övergränsen. Jag saknar tiden innan Hitler. Innan all död.

30 oktober 1944

Det blir bara fler och fler förluster i det här kriget. Vi förlorade nyss mot Nordafrika. Jag förstår inte hur Hitler inte kan ha gett upp än. Hitler är en envis gubbe han. Ju mer tid som gick ju mer växte mitt hat. Hat mot mig själv mest. Att jag kunde ha trott på honom. En man som bara förstör folks liv. Hitler började täcka sina spår av förintelsen av judarna. Jag vill kunna hjälpa. Hjälpa judarna, och alla andra svaga människor. Men eftersom att det går så dåligt på sjukhuset, vi fick inte in medicin och det vi behövde, så fick jag sparken. Då är det svårt att hjälpa till. Kan ju knappt ge mat till mig själv och min syster. Min ända familjemedlem som är kvar. Jag måste låta henne leva. Jag kan inte låta henne dö.

2 Maj 1945

Nu är han död. Vår Führer. Vår ledare som tog livet av sig när han insåg att det var slut. Kriget hade varit förgäves. Hitler borde ha insett det mycket tidigare, innan det var för sent. Men nu var det verkligen för sent. För sent för att rädda något. För sent för att stoppa all död. Nu fanns det bara ruiner kvar av Tyskland. Inget kunde rädda oss nu. Vi har fått massa kostnader i skadestånd av Frankrike och andra länder. Dom kostnaderna var sky höga. Ingenting som vårat land skulle klara av. Jag tror ingen i vårat land såg ljuset bland alla ruiner. Det ända som var skönt nu var att Hitler var död. Hitler är död! Han som varit vår diktator i nästan tio år. Han som styrt vårat land i helt fel riktning. Och hans riktning var döden. Där han var nu. Hitler dödade för många människor. Snart orkar jag inte mer heller. Jag har börjat tänka allt mer på min mor. Jag saknar henne så mycket. Hon var mitt allt. Min lillasyster har bestämt sig för att flytta också. Nej jag vill inte vara ensam. Ensam helt ensam jag kommer inte klara av det.