Heinrich Wenkel
Jag har inte skrivit på ett tag men
jag har just anlänt till London.
Det här känns jätte konstigt men
jag som aldrig skulle vilja se mitt Tyskland besegras hoppas nu från botten av
mitt hjärta att alliansen segrar.
Det ser däremot inte så just ut
längre då Frankrike tvingats att kapitulera.
Jag lever nu varje dag som går i
skräck. Jag är fast i en tunnelbana pga av de bombningar som sker på marken
över våra huvuden. Vi har en radio här som lite då och då får in lite nyheter
men förutom det så är det bara brus.
Vi hörde för nån månad sen att
bombningarna hade nått flygfälten och något annat men vi hann inte höra resten
då bruset tog över.
Vi håller kontakten med de andra
civila genom tunnlarna och lite då och då kommer militära ner med mat och vi
sprider det vidare till de andra stationerna men igår så har hela västra ledet
tappat kontakten med oss då vår närmaste station föll ihop av den senaste
bomben.
Innan dess så trodde vi alla att vi
skulle oss klara oss så länge vi stannade i tunnlarna men nu är inte ens det
här säkert.
Nu har det gått några dagar sen den
närliggande stationen kollapsade och jag tror att bombningarna antingen
minskat eller så har jag bara vant mig.
Men vi har fått höra fler saker på
radion så jag tror nog att det är bombfallen som minskat.
Bland de nyheter vi hört så har vi
hört att Sovjet och Tyskland inte har någon pakt längre men inget mer än så.
Men vi fick även veta att tre av de
fem stationer bortom de västra tunnlarna inte kollapsat så vi förbereder nu mat
sändningar och jag har anmält mig som frivillig. Men dessa sändningar kommer
att ske med tio man och alla måste ta sig till stationerna till fots och
ovanför mark då alla tunnlar mellan dessa tre stationer förstörts av bomberna.
Några bomber släpps lite då och då men med tiden så försöker jag att intala mig
själv att ingen av dessa kommer att träffa mig och att de är för långt borta.
Trots att det ser helt hopplöst ut
och jag vet att det här inte kommer ta slut på den kommande tiden så säger mitt
hjärta och mitt undermedvetna mig att allt kommer att bli bra och jag kommer
att komma levande ur det här.
Jag ska snart hjälpa resten av
gänget att ta maten till de andra tunnlarna och om jag inte skriver mer så har
jag antagligen dött.
Eller så har jag kanske bara tappat
boken…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar