Jag kunde känna att slutet var nära

Max Adler

Kära dagbok!

Idag ska jag dö. Ja, du hörde rätt. Jag ska verkligen dö idag, men du ska inte vara rädd, dagboken, för jag är inte rädd. Äntligen ska jag få se Anne igen! Döden skrämmer mig inte alls faktiskt längre då jag har blivit en mycket gammal man och jag ser bara döden som en befrielse från denna galenskap som vi alla lever i numera. För Tyskland är inte längre Tyskland, utan det är helvetet som kommit upp hit på jorden. Jag lever centrumet, plågas dagarna i ända och bara döden kan hjälpa mig härifrån, så jag ser nästan fram emot denna eftermiddag då jag ska gasas ihjäl av den maktgalna führen.

Blev faktiskt ganska lycklig när jag hörde generalen berätta det för mig för två timmar sen. Som vanligt har du säkert många frågor till mig och jag ska förklara så gott jag kan.

Till och börja med ska jag berätta varför jag sitter här på koncentrationslägret, jag är inte jude som du vet. Men, som jag skrev förut, så har jag varit sambo med en judinna som jag älskade mycket. Jag hade gått under jorden och gömde mig för Urs Walter, vilket gick bra i några år. Men  på hösten 1943 sa vi att det fick vara nog och vi flyttade hem igen till vårt lilla Northeim utan att någon upptäckte Anne. Vi lyckades bo där i två veckor innan, den nu medelåldriga, Urs knackade på med sina bröder bakom sig. När jag såg dem fick jag hjärtat i halsgropen och försökte fly men Urs var snabbare och fällde mig. Han reste sig upp och drog fram sin pistol och sa "Du ska få komma härifrån med livet i behåll, men din fru ska dö!". Mitt skrik hördes inte ens när han sköt. Urs satte mig sedan på tåget mot Auschwitz och jag såg honom aldrig mer.

Det sorgliga med detta var inte att min fru just hade dött (såklart jag sörjde men det fanns något som grämde mig mer). Och det som grämde mig mest var att jag visste att runt om i Tyskland hade tusentals dött på samma brutala sätt. Generaler hade stormat in i lägenheterna i ghettot och avrättat de stackars judarna. Varför gjorde de så? Har de inte något vett i skallen överhuvudtaget?

Trots att vi bodde i matkällaren en lång tid under kriget fick vi ändå uppleva allting som om vi bodde mitt ute i städerna. För alldeles intill vår lilla matkällare finns en plats där nazisterna avrättade folk snabbt och effektivt. De ställer upp de stackars judarna mot höstackar och arkebuserar dem sedan. Vuxna män, judar, handikappade och småbarn har jag sett mista livet (om man kan kalla deras liv för liv). Men jag tänkte berätta en händelse som jag fortfarande minns väldigt tydligt.

Det var en varm sommardag och man skulle utföra dagens avrättningar på några stackare. Då precis innan man ska skjuta ser jag hur en av soldaterna lägger ner sitt vapen och ställer sig tillsammans med de dömda. Ingen bryr sig och skjuter honom också. Men ingen visste att jag såg det där jag stod bakom ett träd och det heller ingen visste var att jag blev lycklig för första gången på flera år! Jag insåg att folk hade börjat inse vilken galenskap de levde i och snart skulle allt fler soldater göra som denna!

Något som jag också minns väldigt tydligt var när den tyske flyggeneralen Herman Göring blev galen och började med att flygbomba engelsmännen dag ut och dag in. Jag minns tydlig hur jag planen susade över vårat gömställe och att man sedan hörde betydligt färre plan komma tillbaka. För engelsmännen var inte dumma, de insåg att de skulle kunna skada tyskarna rejält om de sköt ner en stor del av deras flygvapen och till ingen förvåning lyckades Churchill väldigt bra och Göring slutade att blitzbomba de stackars engelsmännen.

Dagbok, nu ska du få höra något roligt. Haha, skrattar fortfarande!

Så, när Hitler insåg att han inte skulle vinna över engelsmännen eller kriget i väster så fick han panik och bröt pakten han hade men Stalin. Hitler ville inta Stalingrad och på så sätt få mer utrymme att vinna över västkusten. Men vad Hitler inte visste var att Ryssland hade precis fått en ny otroligt stark pansarvagn som man effektivt utplånade vår betydligt större armé och efter månader av krigande kapitulerade general Paulus trots att Hitler förbjöd honom. Och som jag skrattade den dagen jag fick reda på det, fler folk hade börjat gå emot Hitlers vilja!

Här inne på lägret är det svårt att få in nyheter utan att bli avrättad på direkten. Men sist jag fick veta något så hade engelsmännen satt Hamburg i lågor, bomberna vräkte ner och jag kunde känna att slutet var nära. Ännu närmre för mig...