Epilog: Georg Landhoff

Den som läser tidningen idag kan få reda på vilka som dött i saknad av andra. Imorgon kommer dessa namn vara borta, ersatta av nya medan de gamla faller i glömska. Vad är det då som gör att vi läser dessa namn, människor vi aldrig känt, dag ut och dag in trots att alla namn bara blir fler och fler och tillslut blir svåra att hålla isär? För mig är svaret enkelt. För att någon dag kommer någon att läsa mitt namn där, och få ställa sig frågan: Vem var han? Hur var han som person? Skulle han ha läst mitt namn om han nu fick chansen?

Du kan när som helst besöka dessa människor. De ligger troligtvis nu under jorden, och längtar tills den enda dag på året dina nära och kära kommer dit och låtsas att de fortfarande kommer ihåg dig. De är inte de ända som letat sig hit, överallt kryllar det av avlägsna släktingar som även de motvilligt släpat sig hit för att låtsas visa sin vördnad. Men när de tycker att de sörjt tillräckligt, låtsas skämta om att ingen ändå kan se en, trots att man inte vet om det ens är sant, så går man bara. Inte en enda går fram till sin granne, säger att de beklagar sorgen och frågar hur han eller hon var som person. För det är ju ingen som bryr sig. De har ju redan läst tidningen och då förstår väl alla att man gjort sitt redan?

Men det finns vissa som någon aldrig läst om i tidningen. Vars grav aldrig besöks av några nära och kära. Var dessa ensamma stackare några riktigt elaka typer? Eller hade de bara oturen att dö i en tid då ingen kunde få reda på vilka som dött i saknad av andra?

För bara två dagar sedan fick jag reda på en sådan. Hans namn var Georg Landhoff, och det finns varken några tidningsartiklar eller gravar att besöka. Han drunknade nämligen och ingen brydde sig om att leta efter hans kropp. Det var länge sedan nu, 1945, och trots att det gått över sextiofem år sedan dess är det ingen som har börjat sörja.

Vem var då denna Georg Landhoff? Han föddes 1869 i München, växte likt så många andra under den tiden upp under knapra förhållanden med en familj som bara hade råd att försörja ett barn. Han fick aldrig mycket till en formell utbildning, men gjorde en klassresa nog så värd att uppmärksamma på den tiden det begav sig.

Att ingen brydde sig om honom besvärade honom inte det minsta. Han undvek att vara i hemmet och gick istället till kyrkan för att finna lugnet. Det var i religionen han hittade sig själv. Han fick tidigt lära sig vad det innebär att vara en kyrkans man, att ta ansvaret som präst och att leva ett så hederligt liv som möjligt. Han fick chansen att lämna staden, flytta till det betydligt lugnare samhället Northeim, bara några mil från Berlin, och ta över rollen som pastor, medan han ännu var en ung man.

Han levde ett liv i all ensamhet, men var en omtyckt och ofta besökt karaktär i den lilla staden. En enstöring, absolut, men oproduktiv var han verkligen inte. Ett eget liv oberoende av vad andra tyckte och tänkte, och några nymodigheter försökte han sig inte på. Han visste att han var för gammal för att ens försöka.

Så kom kriget. Trots att han var en gammal man, närmare femtio, kallades han in då Tysklands armé behövde varenda liten insats de kunde få. Inte mycket är känt om hans tid under kriget, då inga anteckningar blivit efterlämnade. Kanske var han pilot. En gång beskriver han hur lugn han är över att kriget äntligen är över. ”Inget krig kommer att inträffa den närmaste tiden”.

Efter kriget återgick han till sitt vanliga liv, men hans liv har blivit allt dystrare, och det lilla hopp om framtiden verkar han helt ha övergivit. Detta blev en orolig tid, och han uttrycker tvivel mot varje beslut den nya regeringen tar. Inte kunde han ana vad som skulle komma i dess ställe.

Tjugotalet blev en hård tid, men värre skulle det bli. Eftersom alla tappat tron på gud efter krigets fasor var det inte heller någon som längre ville ha med kyrkan att göra. Denna besvikelse och misstro på samhället fick honom att återvända till München, fackföreningarnas stad, och tyvärr halka in på det spår han helt borde ha undvikit. Nazisterna gjorde intåg i hans liv, lurade i honom att det var judarnas fel att det gick dåligt för hans kyrka, och desperat efter socialt umgänge lät han sig luras av nazisternas förvrängda värld.

Här kan man bistert läsa om hur han med glädje beskriver hans reformerade liv, om hans pånyttfödelse och hans tro på framtiden. Kanske borde man inte beskylla honom för detta, han är bara en av många som tog nazisternas parti, men man kan beskylla honom för att han, medveten eller ej, i det ögonblicket brutit mot allt som han står för.

Han hade svikit gud.

Han följde glatt händelseförloppet, men plötsligt uttryckte han oro över sin egen framtid. Kanske märker han att hur mycket han än bidrog med, får han aldrig något tillbaka. Då vänder han sig istället mot Nazismen. Men bara i smyg. Han vågade aldrig försöka göra någon skillnad.

När kriget kom gick han helt ner sig i spriten. Detta blev en period i hans liv då han inte verkade vara helt mentalt frisk. Många gånger hotade han att ta livet av sig, både genom att dränka sig i floden Rhen och en betydligt mer okonventionell metod, att skjuta sig.

När han fick höra talas om koncentrationslägren ångrade han bittert att han någonsin valt att vända sig till fackföreningarna. Från den dag han fick höra om det, tills den dag han dog gick han alltid runt och sa att han borde göra något för judarna

Ändå uthärdade han kriget, levde som en eremit och drabbades både av svält, bristsjukdomar, lunginflammation och en ständig törst endast botbar med sprit. Hur han lyckades överleva har jag inte kunnat räkna ut, då både hans fysiska tillstånd och livslust minskade drastiskt under de sista åren. Hans paranoia och hallucinationer skapade den instängda bunkern han befann sig i under långa perioder till ett fekalt helvete, där djävulen uppenbarade sig framför honom både fysiskt och i form av de konstant fallande bomber som dånade över Berlin.

Vid ett tillfälle lät hans bästa vän be en doktor att se över honom. Han blev förklarad som kliniskt deprimerad, och om han inte ryckte upp sig skulle han inte orka bekämpa sjukdomen. Doktorn var nazist och strax innan han skulle gå ställde han sig och hailade vid dörröppningen. Den dagen, trots att Georg var svag, skrubbade han rent öppningen i flera minuter. Sedan bad han en tyst bön. Efter kriget gick han alltid in via en bakdörr.

När freden kom kunde Georg äntligen rycka upp sig och ta sig samman, och med tiden gick han från en skäggig enstöring till en respektabel pastor igen. Bland annat åkte han in till Berlin och tog bilder av förödelsen. Dessa bilder finns kvar än i denna dag.

Men kriget hade tagit hårt på honom. När hans kyrkliga verksamhet kommit igång igen fick han även ta över scouterna. Han fick inget betalt, men det gjorde honom inget. Han ville bara få arbeta med sin kyrka igen och vad spelade ingen egentlig roll. Han fick gratis mat i scouternas soppkök och efter att ha varit undernärd så länge tog han för sig av rejäla portioner. Så gick han från att varit en tunn, utmärglad man till en fet och präktig pastor, som var för självgod för sitt eget bästa.

Inte många kände längre igen Landhoff. Åren i bunkern hade gjort honom till en annan man än den han varit. Han blev vresig, opålitlig och spred rykten om allt och alla. Så en dag satt han på sin favoritrestuarang i Berlin och åt en rejäl måltid. Så plötsligt kände han sig väldigt illamående, varpå han tillkallade kyparen som hjälpte honom ut. Väl ute vinglade han omkring, och det kanske inte bara berodde på all Whisky han druckit. Så kom han fram till en liten hängbro, där han lutade sig mot räcket medan svetten rann. Så brast räcket, och han föll mot sitt öde i ett dike som rann ut i floden Rhen, ironiskt nog samma flod han tidigare övervägt att dränka sig i. I vanliga fall kunde han enkelt ha rest sig upp, då vattnet bara var lite lägre än en halvmeter högt, men han var död redan innan han träffade marken.

Bara de runtomkring honom just då reagerade. Men efter att ha skådat hans livlösa kropp ett litet tag, gick de vidare som om ingenting hänt. Mer uppmärksamhet förtjänade han inte i denna tid.

Han fick aldrig någon begravning. Northeims Scoutförening försökte få honom begravd på kyrkogården, men de fick aldrig tag på kroppen. Troligtvis slängdes den i en massgrav någonstans. Kort därefter tog Scoutföreningen över kyrkan, renoverade den grundligt och satte som sista åtgärd upp en diskret liten skylt över ingången, som vittnade om att en man vid namn Georg Landhoff en gång för länge sedan lade sin själ i föreningen.

Det var inte förrän på senare år, man upptäckte ett testamente, dold i den övervuxna bunker man länge trott bara var en omärkt grav. Då skriver han hur han så länge velat göra något för judarna, men aldrig vetat vad, tills han idag fick en fantastisk idé. Han ger bort rätten till kyrkan till den judiska församlingen, som i en annan tid kommer få att utöva sin religion utan risk för deras liv. Brevet var daterat den femtonde juni 1945. Hade den hittats tidigare kunde hans önskan kanske falla in. Nu var det försent. Men kanske gjorde hans vänliga donation så han kunde få komma till en himmel. Men frågan är om han verkligen vill det. Georg Landhoffs himmelrike är vår jord i en bättre tid, då nazimens regimer aldrig kunnat inträffa.

Varför skriver jag så mycket om honom? En man som aldrig lämnat något historiskt avtryck, som varken har en dödsruna eller en grav? Jo, för den mannen kände min farfar. Han är den enda som någonsin stod honom nära. Hade det inte varit för Georgs anteckningar hade jag fått leva i ovisshet. Nu kan jag få den kunskap jag behöver. För det är jag honom evigt tacksam. Min farfar dog en plågsam död, men Georg gav honom en begravning. Någon gång ska jag åka dit, till Northeims kyrkogård, och visa min respekt. För att han aldrig fått en dödsruna, men tack vare en osjälvisk själ åtminstone fick bli ihågkommen och lämnad ifred, och till skillnad från den man som begravde honom fick vila i frid.

Så ni som sitter ensamma hemma och drömmer er bort, glöm inte att det aldrig är försent att göra något för någon i nöd. Gå inte och gräm dig över vad du gjort, tänk istället på vad du kan gottgöra det med. För det är som min far alltid sa, du kan inte ändra det förflutna, men du kan ändra din framtid. För framtiden är oskriven, den blir vad du gör den till…

Se detta som min minnesanteckning, över två modiga män som aldrig fått den uppmärksamhet de förtjänar. En stor eloge vill jag ge dessa män. Vila i Frid, Georg Istvan Landhoff (1869-1945) och Remus Dumkier (1891-1941)

Anton Dumkier, fjärde april 2011 i Berlin

(Följande berättelse är tagen ur anteckningar och historier hittade i Northeims kyrka, skrivna av Pastor Georg Landhoff åren 1919 till 1945. De återspeglar inte artikelförfattarens egna åsikter. Följande texter och hans bilder kan ses på Northeims hembygdmuseum.)

© Anton Dumkier