Det är roligt att se ett barns leende i dessa bistra tider

Maria Bruyker

15 september 1939

Jag kommer ihåg när stridsvagnarna körde iväg och bombplan som flög mot Warszawa, de såg ut att vara helt orubbliga, vilket de faktiskt var. Jag tittade på farkosterna med beundran, de var magnifikt konstruerade och skulle uppfylla deras syfte, att döda, utan svårighet i Polen. Den tanken gjorde mig sorgsen, så många polska människoliv skulle gå till spillo eller förändras radikalt tack vare dessa uppfinningar. Jag undrade vad ingenjörerna tänkte när de konstruerade farkoster, vars uppgift var att förinta och förstöra. Satt de och räknade på som vanligt och försökte ignorera faktumet att det dem byggde skulle döda hundratusentals människor eller var de mycket medvetna om det och gjorde sitt bästa för att effektivisera sina apparater?

Väldigt få tyska soldater hade skadats eftersom de polska soldaterna inte hade ett modernt krigsmaskineri och därför hade därför ingen chans att kunna stoppa invasionen. Dock fanns några få modiga själar som försökte attackera tyska stridsvagnar och soldater med vapen som användes under medeltiden, alltså lansar och svärd, men de blev oftast nermejade av fotsoldater innan någon skada hade skett.

Ett undantag var en gammal, polsk man som för tre dagar sedan hade lyckats slå till en soldat i huvudet med en lans så att han fick en hjärnskakning. Ett ögonblick senare sjönk mannen ner på knän och verkade be om ursäkt till den medvetslöse soldaten och hade då blivit skjuten med fem skott i axeln av en annan soldat i närheten. Jag rusade fram mot den gamle mannen och krockade nästan med Trina Thielenhemme, som också hade sprungit fram, sedan vände jag mig om och schasade bort soldaten som hade skjutit polacken och andra män som hade kommit fram för att se vad som hade hänt. Jag återvände mycket snabbt till Trina, hon hade redan tagit fram linnétyg och försökte torka bort blod från den gamle mannen men det kom alltid mer och mer. Utan att säga ett ord avlägsnade vi alla fem kulor och försökte stoppa förblödningen. Men det gick inte; han dog. Vi flyttade genast vår uppmärksamhet till den tyske soldaten och skötte om hans hjärnskakning.

När soldaten slog upp ögonen lämnade vi över ansvaret om honom till en annan sjuksköterska och började återigen vandringen mot Polens hjärta. Trina och jag gick i tysthet; jag grubblade över att vi inte varit framgångsrika i att rädda den gamle polackens liv. Han hade varit oerhört modig då han ensam hade attackerat en tysk soldat och var samtidigt mycket empatisk eftersom han genast släppt sitt vapen och bad om ursäkt för sin handling, jag tror det var för att han tyckte det var fel att skada en annan person. Det var synd när personer som han dog, världen behövde verkligen fler som honom. Trina verkade djupt försjunken i tankar hon med och jag började misstänka att hon också sörjde den döde mannen.

15 september

När nyheterna om att Frankrike och England förklarat krig mot Tyskland nådde fram, kändes det som om mitt hjärta plötsligt stannade till och det var som en upprepning av historien, som början av förra kriget. Jag höll nästan på att brista i gråt eftersom jag såg framför mig brevet där det stod att far var död, mor när hon hade slutat andas och Ursulas mörka ögon som alltid blev sorgsna när någon nämnde förra kriget. Men jag höll tillbaka tårarna, jag fick absolut inte visa hur mycket jag avskydde krig.

Halva Polen är numera Tysklands, eftersom de har gett upp, och resten tillhör Sovjet p.g.a överenskommelsen. Det är bra för då behöver inte så många fler dö dock kommer judar att lida och hamna i koncentrationsläger som man redan har börjat bygga. Efter all denna tid har jag svårt att tro att antisemismen är så stark att man dödar judar; det är svårt för mig att förstå att många känner sådan blodtörst mot dem, kanske för att jag aldrig känt något hat som kan mäta sig med deras. Sedan är det helt otroligt hur folk kan strunta i logiska förklaringar genom säga att allt dåligt är judarnas fel och prisa Hitler och Herren för allt bra.

En ljusglimt i dessa mörka tider är att jag misstänker att Trina, i likhet med mig, avskyr Nazismen eftersom hon inte verkar tycka om att Tyskland invaderar andra länder. Jag är dock inte helt säker och vill inte riskera att bli rapporterad om jag har fel.

1 maj 1940

Tyskland har ockuperat två nordiska länder, Danmark och Norge. De har gjort det för att säkra passagen för järnmalmen i Sverige. Danmark var alldeles för dåligt rustad för att kunna strida mot tysklands armé mer än några timmar och var därför tvungna att acceptera kraven som tyskland hade ställt och ett samarbete mellan de två länderna påbörjades. Norge sa nej och förklarade krig mot Tyskland, de fick lite hjälp av Frankrike och Storbrittanien då de sände några trupper, dock hjälpte det inte eftersom Norge sedan föll och togs över av Tyskland.

Jag har varit kvar i Polen sedan landet annekterades; jag har inte gjort särskilt mycket, bara plåstrat om några polacker som ska skickas till koncentrationsläger för att arbeta. Jag vet att de aldrig kommer komma ut igen men jag tyckte det verkade snällt att göra så att de inte var skadade när de arbetade för då skulle de inte ha det lika ont. De gav mig alltid onda ögat närhelst de såg mig och jag klandrar dem inte; jag har inte gjort något av värde för att rädda deras liv dock visste de inte hur stor min önskan om det var.

Tyskland har bestämt sig för att det är dags att anfalla Frankrike och jag har tillkallats för att återigen ta hand om krigsskadade. Trina ska också följa med så jag känner åtminstone en person. När vi skulle åka dit reste vi genom Tyskland, det kändes bra att förstå vad människorna sa för i Polen hade jag bara förstått några få ord. Olyckligtvis passerade vi inte Northeim och jag fick inte chansen att se min familj eller mina vänner. Dock har jag fått ett brev från Jakob, han skrev att han har blivit omflyttad till Norge för att rapportera om grejer där.

25 maj

Frankrike har kapitulerat men denna ockupation var mycket blodigare än de i Polen, Norge och Danmark. Radiopratarna är oerhört glada p.g.a detta och det verkar vara det enda de pratar om nuförtiden, dessutom prisar de Hitler för hur briljant han har planerat angreppet. Såg führern häromdagen när han klev av ett tåg och han var så glad att han började dansa lite, soldater jublade men jag stod bara vid sidan om och var äcklad, dels för att det verkade som om Hitler älskade krig men främst för hans fula mustach såg förjävlig ut.

Trina och jag har gjort något som är oförlåtligt, vi har dödat en människa; eller rättare sagt vi gjorde ingenting för att rädda en människa. Bruno Grantz, en överbefälhavare, hade blivit knivhuggen av någon galning och han fördes till oss. Hans skador var allvarliga men det skulle vara enkelt att sy ihop såren. Bruno verkade ha storhetsvansinne och babblade på om hur han skulle bygga koncentrationsläger som skulle döda de som var där på ett effektivt sätt. Jag tittade bara på honom och undrade hur många liv jag skulle kunna rädda om han dog, sedan vände jag ryggen till och gick därifrån. Trina gjorde detsamma och när folk frågade oss varför han dog sa vi bara att han hade varit bortom räddning och förblödit. Sedan brändes hans kropp upp och bevisen för vad vi hade gjort brann upp med honom.

Japan har gått med i pakten som Tyskland och Italien har. Tyskland bombar bombar storstäder i Storbrittanien i ett försök att erövra landet.

1941

Tyskland har slutat med flygbombningarna eftersom det har rapporterats om att det inte fungerade som man ville då människor i London helt enkelt sökte skydd i tunnelbanorna. Därför har Tyskland nu vänt sin uppmärksamhet mot Sovjetunionen istället eftersom Balkan redan är tyskt. Även denna gång har jag blivit tillkallad att arbeta för armén, Trina kommer inte följa med mig nu; vilket jag sörjer djupt, det var trevligt med hennes sällskap.

Det verkade vara en stor överraskning för den sovjetiska armén när Tyskland bara marscherade in. Stalin hade antagligen trott att överenskommelsen fortfarande gällde så de var inte bra förberedda, Tyskland kunde därför ta över stora landområden på mycket kort tid men innan den tyska armén skulle attackera Moskva fick jag ett brev där det stod att Jakob hade dött så jag bad om tillåtelse att få återvända till Northeim för att vara närvarande på hans begravning. Jag fick det och dagen jag skulle resa märkte jag att det var väldig kallt ute.

När jag reste grubblade jag om och om igen över "mordet". Jag var besviken över mig själv eftersom jag sänkt mig till Hitlers nivå genom att döda en människa. Jag borde ha agerat annorlunda, räddat honom och skickat honom till fängelse, som om han skulle göra det... Men jag tilltalade alltid mig själv om att det jag gjorde rättfärdigades av jag hade räddat tusentals andra människor genom att handla som jag gjorde.

När jag kom fram till Northeim hade det visat sig vara ett fel eftersom Jakob inte hade dött utan att uppstått ett fel och att en annan Jakob hade dött och jag blev lättad men ändå lite arg då all sorg hade varit i onödan.

Nåja, striden i Moskva har inte gått så bra eftersom det är vinter och de tyska trupperna hade inte vinterkläder, dessutom var det väldigt svårt att starta stridsvagnarna när det var minus trettio grader. Sovjetiska soldater som ännu inte joinat kriget mobiliserade sig till Moskva för att försvara staden med nya stridsvagnar och tvingade bort tyska soldater.

1942

"Ni behöver inte åka någonstans, ert nya arbete är här, i Northeim", jag blev lättad när jag fick höra att jag slapp flytta runt i Europa och se alla hemskheter som fanns där. Dessutom orkade jag heller inte; det var väldigt slitsamt att flytta från stad till stad varje dag, speciellt när alla sevärdheter var nedbombade. Mitt nya jobb var att ta hand om och rehabilitera soldater som skadats; de som åter ska lära sig gå eller de som inte kunde se längre. Det är flera gånger bättre än att amputera av någons arm hundra meter från krigsfältet.

Jag tror att en annan anledning för att jag fick stanna kvar här för att de inte hade råd med bränsle för att transportera soldater och sköterskor fram och tillbaka, särskilt när de behövde tågen till att frakta judar till koncentrationsläger. Men Hitler och hans män skickar inte alla personer till koncentrationsläger med hjälp av transportmedel, de tvingar de flesta att gå hela vägen dit under uppsikt av soldater. De flesta dör under de långa vandringarna men det är väl det som är meningen med att låta folk gå(och att spara bränsle).

Ursulas liv har också förändrats, hon har fått ett fosterbarn från Polen som är tretton år. Barnet heter Adolf Joseph Heinrich Bruyker men det är inte hans födelsenamn utan namnet han fick när han blev omhändertagen av Tysklands armé under invasionen av Polen p.g.a hans ariska utseende. Han talar väldigt lite tyska så därför måste Ursula och jag ofta göra gester för att han ska fatta vad vi menar och han måste göra detsamma. Han pratar inte om sig själv och går nästan aldrig ut, antagligen för att han är rädd för tyskar. Det märks att han saknar sin familj i Polen och jag hoppas kriget tar slut så att han kan återförenas med dem.

1943

Det blir allt svårare att överleva vardagen, mat, kläder och andra nödvändigheter har blivit dyrare och mer svåråtkomligare eftersom armén får en stor del av det som odlas m.m. Vi ransonerar och konserverar det vi får tag i inför vintern dock betyder det att vi oftast får gå runt med kurrande magar. I radion hurrar pratarna och säger att kriget är framgångsrikt och att Tyskland fortsätter vinna mer mark för lebensraum men jag är tveksam till det, varje dag kommer brev till grannar om att deras nära stupat i kriget, man kan höra deras jämrande röster på kvällarna. Hur kan vi ha övertaget om tusentals tyskar dör varenda dag?

Adolf har gjort stora framsteg i att lära sig prata tyska. Ursula, som är gammal och trött har sagt upp sig från sitt jobb och ägnar numera all sin tid åt att uppfostra Adolf och lära honom läsa. Det går bra och han lär sig något nytt för varje dag som går. Själv lär jag honom räkna, skriva berättelser och namnen på fåglar. Han tycker om fåglar och kan härma olika arters röster utan problem. Det är roligt att se ett barns leende i dessa bistra tider.

1944

Storbrittanien hämnas på Tyskland genom att bomba städer, precis som Tyskland gjort några år tidigare. En av städerna är Hannover, staden som jag växte upp i! Jag sörjer invånarna där och ber för att mina gamla vänner där inte har dött eller skadats. Eftersom Hannover inte är långt ifrån Northeim har vi bestämt oss för att vidta en försiktighetsåtgärd som går ut på att vara i källaren så mycket som möjligt ifall britterna skulle bomba Northeim. Det var bra av oss då en bomb slog ner strax utanför Northeim, alldeles i närheten av skjulet, tror jag. Vad jag vet omkom ingen.

Svält ser man vart man än går utanför vårt hus. Medicin på sjukhuset framställs inte i laboratorer utan från kittlar. Ingredienserna är örter som vi sköterskor kan få tag i. De flesta av örterna har ingen verkan alls utan fungerar mer som ett placebo för att få patienterna att ska ha kvar hoppet om att få leva. Det droppar in fler människor för varje dag och arbetsbördan är enorm.

Desertörer och människor som flyr passerar Northeim, och de blir fler ju hela tiden. Några av dem knackar på vår dörr och ber om mat och en säng att sova i för natten. Så vekhjärtliga som Ursula och jag är kan vi inte säga nej. Vi ger dem en bit bröd och säger åt dem att ge sig av innan soluppgången. Adolf sätter inte en fot utanför källardörren när desertörer med soldatuniformen är i huset; han säger att han blir påmind om soldaterna som stormade hans hus i polen för att föra honom till Tyskland.

1945

En natt stormade två soldater in och försökte tvångsrekrytera Adolf till armén. Ursula och Adolf klamrade sig fast vid varandra men soldaterna var starka och lyckades dra iväg honom till hallen. Jag sprang in i köket och letade efter en kökskniv men jag hittade ingen. Sedan såg jag en stekpanna, tog tag i den och slog den i skallen på de båda soldaterna. Man hörde skallbenen knaka och de föll för att aldrig mer resa sig upp igen. Två liv till. Tre liv sammanlagt. Jag var en mördare.

Vi pratade aldrig om det som hände den natten. Vi hade inga "gäster" så det fanns inga andra som visste om det jag gjorde. Hoppades jag. De kunde trots allt ha blivit beordrade att omhänderta just Adolf Joseph Heinrich Bruyker men han hade inte joinat armén än och soldaterna är borta, något måste ha hänt i familjen Bruykers hus. Skicka dit soldater för att undersöka platsen. Åh herregud vad paranoid jag är. Det är krig, de har inte råd att slösa soldater på sådant trams fast ändå har de fortfarande råd att fortsätta bygga koncentrationsläger i raskt takt och driva dem.

Maj

Radiopratarna har tjatat i månader om hur bra kriget även efter den store führerns bortgång. Jag har inte trott på det de har sagt om att kriget gått bra, "dödsbreven", som vi i Northeim kallade dem, var ett tydligt bevis på hur dåligt det faktiskt gick i kriget. Men ändå kom krigsslutet som en chock; jag trodde de skämtade och Ursula, Adolf och jag beslöt oss för att stanna kvar i källaren några dagar till.

Efter några dagar gick vi upp och tittade ut genom ett fönster. Soldater hade återvänt. Det var då det slog mig att kriget verkligen var över. Äntligen.