Dagen allt tog slut kommer jag sent att glömma

Nyårsafton 1939

Nu har det hänt.

Vi har alltså ännu en gång, gett oss in i människans ostoppbara lust att kriga. Denna gång med vårt grannland Polen. För exakt tjugo år sedan sade jag att det knappast lär bli något krig, i alla fall inte som jag kommer få uppleva. Detta opålitliga påstående har alltså nu motbevisats. I och för sig kanske det inte borde komma som någon större nyhet. Herr Hitler sa ju faktiskt för inte så länge sedan att han ”rustar för krig”. Men är ”rusta” för krig och ”förklara” krig verkligen samma sak? Ska vi tyska medborgare behöva läsa mellan raderna av sådant som är så viktigt att det ej kan undgå våra öron? Och ska vi behöva se på medan människor runt omkring oss lider? Tvivelaktigt, då det kanske snart inte finns några människor kvar.

Själv sitter jag säkert. Jag behöver naturligtvis inte bli påtvingad på ett tåg och bli skickad till ett näraliggande men ack så främmande land. Vilken tysk armé har användning för en snart sjuttioårig gubbe med nedsatt hörsel och reumatism? Som dessutom inte hållit i ett gevär på över tjugo år? Inte är det Tredje Rikets arméer i alla fall. Utbudet av arbetsföra unga män är stort. Antalet unga män som är beredda att dö är desto mindre.

Man har redan börjat skicka soldater. Tågen går dygnet runt. Mest är det såklart från de stora städerna, Berlin och Hamburg, men snart kommer även en stad som Northeim att förlora en stor del av sin manliga befolkning. På den punkten vet jag att jag har rätt. Inget gott kan komma ur detta krig.

Staten Polen finns inte längre. Den har delats upp mellan Tyskland och Sovjet, läs Hitler och Stalin, för att kunna nyttjas i eget bruk. Någon dag kommer den ena parten försöka ta över den andres, och det ynkliga kontrakt som de båda staterna skrivit på och som lovar fred mellan dem kommer inte att hålla i all evighet.

Jag har hört om Polens judar, som alla tvingas lämna sina hem till förmån för nedslitna ghetton. Inte sedan romartiden har jag hört talas om ghetton av denna magnitud! Det är självklart att Tyskarna vill hålla koll på judarna, någon annan anledning finns inte att finna. Men vad blir nästa steg? Utrota dem? För det skulle nog förvåna oss alla om Hitler planerade att starta en bostadsförening…

Men vi är inte de enda i krig. Japan och Kina har länge legat i en hetlevrad konflikt, som inte ser ut att vilja lösas. Ett krig som troligtvis kommer att eskalera.

Häromdagen besökte jag torget i Northeim. Där fann jag åldringar vars dagar är räknade, men även unga barnfamiljer som njöt av den svaga sommarsolen. Jag hade god lust att gå fram till det sorglösa paret och skrika ”Är ni helt från vettet? Fattar ni inte att er far kommer att dö? Hur kan ni njuta av något så trivialt som sensommarsol?”. Men självklart lät jag bli. Detta kunde faktiskt vara den sista gång de umgicks tillsammans som en enad familj, och då skulle inte jag ta ifrån dem glädjen. Jag hade själv plågsamma minnen av att tvingas se mitt julgodis försvinna ner i min fars gap som barn, ett minne som envisades dyka upp varje gång jag såg en lycklig familj.

Jag återgick till mina tankar. Inte det minsta orolig var jag för att Tyskland skulle förlora kriget. Jag tror faktiskt det skulle göra oss gott att förlora, så får man lite omväxling för en gångs skull. Polen har satsat på ett starkt kavalleri. Att slåss med häst har alltid tilltalad mig, det finns lite stil över det hela. Men när det gäller kött mot plåt ska jag inte bli blåögd. För jag vet mycket väl att våra soldater inte kommer slåss på häst. De kommer att sitta i sina pansarvagnar, nynnandes på nationalistiska slagsånger och med ett gott samvete köra över de polska hästarna. Och hejar man på en sådan, då är man inte mycket bättre än någon som stjäl godis från ett barn.

Jag hoppas att de stackars mosade hästarna kommer att släcka Hitlers blodtörst…

Naturligtvis borde jag kanske i efterhand ha förstått att en konflikt som denna omöjligt kunde ha undgått andra nationers intressen. Självklart hade Polen inte mycket till chans. Men de ställde i alla fall upp med ett gott försvar. Och när det gäller krig och spekulationerna som uppstår kring det spelar det egentligen ingen roll om du hoppas på en vapenvila, då gränsen mellan optimism och realism är hårfin. När ryktena sprider sig om att Storbritannien börjar mobilisera förstår man att Tyskland kommer få konkurrens. Kanske kommer bomberna att falla även över Northeim, men då kommer det tyvärr bara vara kvinnor och barn kvar som kan bombas.

Jag känner ett starkt behov av att få utlopp för min oro med någon förstående själ, men Haffner verkar inte vara öppen för debatt. Han sitter mest hemma för sig själv och dricker, har jag fått höra. Inte heller Otto Baum, min själsfrände och kamrat, har någon lust att diskutera. Säkerligen hejar de allihop på Tyskland och menar på att Storbritannien kommer med tomma hot. Men när även Frankrike kräver att Tyskland avmobiliserar börjar jag tveka. Två anrika stormakter är ingenting att leka med, inte ens om det utsatta landet råkar vara Tyskland.

Jag går mest omkring om dagarna, när jag inte sköter om mina perenner. Det finns inte mycket att göra när de enda resonliga männen i Northeim skyr en som den värsta pest. Ibland överväger jag att slänga mig i Rhens iskalla vatten. Jag tror inte att jag kommer överleva ännu ett krig. Men ändå väljer jag att vifta bort det hela som en dålig impuls. Man ska aldrig visa tecken på svaghet, inte ens i tider som dessa.

Tysklands situation kan efterliknas med ett dagisdilemma. Det starkaste barnet förstör de andra barnens sandslott, men ingen vågar slå tillbaka trots hotelserna som skriks. Själv väntar jag, förgäves, på att Storbritannien och Frankrike ska våga släppa sina bomber. Då behöver jag förhoppningsvis inte behöva vada ut i finkavaj i det iskalla vattnet.

Nyårsafton spenderar jag för övrigt utan en droppe alkohol i vare sig blod eller strupe. Det sparar jag tills jag verkligen behöver det.

1940

För exakt fyrtio år sedan inleddes en ny epok i världshistorien. Det var det så kallade nittonhundratalet. Ingen kunde ana att det inom loppet av bara fyrtio år skulle startas två stora krig. Samma person som då firade nyårsafton tillsammans med sina föräldrar ligger nu troligtvis och skjuter på en främmande person med annan etnicitet. Eller också är de gamla och till och med avlidna sedan länge.

Jag har alltmer den senaste tiden lidit av stora sömnproblem. Alltför ofta ser jag mig själv stå på podiet och tala inför en osvikbar skala, bara för att inse att jag talar inför tusentals och åter tusentals utsvultna judar. Andra dagar befinner jag mig i Krakow. Jag vaknar alltid upp när den galna mannen kastar sig över mig och skriker något jag inte förstår. Kan man verkligen tyda något ur dessa drömmar?

Jag har ännu inte sett röken av Haffner. Det ryktas om att han jobbat upp sig, blivit befordrad och omplacerad. Tanken slår mig som så många gånger förr; Northeim är inte världens ände. Det finns något bättre och större.

Men jag får veta saker även utan denne man. Det tar bara lite längre tid. Informationen blir förskönad eller borde jag säga förvanskad? Men tids nog får jag veta alla de saker jag kunde ha gruvat mig över flera månader tidigare. Till exempel att Hitler planerar att invadera Skandinavien. Man kan undra varför. Men den nionde april inträffar det. Både Danmark och Norge ska bort från kartan. Sverige står på vår sida, även om de enligt dem själva är neutrala. Hur kan man vara neutral om man hjälper en man som Hitler? Inte ens jag känner mig neutral, och jag säljer då ingen järnmalm…

Hur gick det då med denna invasion? Jag vet inte säkert. Har bara fått höra att Norge ställde upp med ett gott försvar. Sedan blev de ändå svikna, denna gång av en man vars namn slutar på Quisling. Jag som alltid trott att gömma sig utomlands var säkrast. Nu verkar det som om man är säkrast just här, i sitt hemland Tyskland, bara några kilometer från Berlin. Milda makter…

Maj

Jag har insett att det inte hjälper att spärra in sig i kyrkan. Saker händer ändå. När man träffar på en gammal bekant måste man numera yttra, förutom de obligatoriska och uråldriga artighetsfraserna, sin hopp om tro på de tyska trupperna. Sedan blir det inte mycket tid över till kallsnack. Allt mer tyskar skickas iväg, till länder långt bortom horisonten. Rätt få kommer tillbaka. Hitler räknar allt i antal. Ockuperar vi ett land gör det inget om trehundratusen av våra soldater dör. Det har vi råd att slösa. Men soldaternas familjer då? Hur många tyska familjer har råd att slösa trehundratusen pappor? Jämnar ockuperingen ut förlusten av familjens inkomstkälla? Och när får de nytta av det ockuperade landet? De får ju inte ens äga ett eget jordgubbsland…

Jag har märkt att allt fler kvinnor försöker få arbete, som kvinnorna i väst. Men Hitler tycker inte de har något i arbetslivet att göra. Men jag förstår dem. Det är nu, när deras män är bortskickade, som de får chansen att visa vad de kan. Deras roll i det ariska riket är, tyvärr, väldigt enkelriktad. De ska föda barn. Det kan inte vara kul, att vara tysk kvinna idag.

Hitler tar istället in tusentals slavarbetare, som ska fylla de tomma fabrikerna så att mer vapen och propaganda sprids ute på fälten. Nu lämpar det sig visst att ta in andra folkslag. Men så fort det blir fred ska alla andra ut. Nazismen fungerar bara åt ett håll och låter sig inte ge vika för sina motsägelser.

Om man kunde bekämpa nazismen med argument skulle det här kriget aldrig ha inträffat.

Våra trupper mötte förövrigt stort motstånd i norska Narviken. Man talar om slaget vid Narviken. Uppenbarligen gillar inte Storbritannien Tysklands sätt att roffa åt sig ett nytt land i norr. Det är precis som i sandlådan, fast med kulsprutor istället för spadar och sjunkbomber istället för hinkar.

Det är slut på leken. Nu börjar allvaret. Belgien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna faller alla för tyska attacker. Storbritannien och Frankrikes motattacker har knappast försvagat Hitler, bara gjort honom irriterat. Vi går till attack mot västfronten.. Alla förutom jag, som är för gammal. Det skulle vara fel att säga att Tyskland går till anfall. Det finns inte längre något som talar för att vi är ett enat land. Det är Hitlers krig, Hitlers arméer och Hitlers plan.

Det är Hitlers galenskap som en hel population ska betala för.

Oktober

Sömnproblemen ökar allt mer. Förra natten kunde jag inte behärska mig, utan smög mig till spritskåpet, som om jag var orolig för att någon skulle höra mig. Men sedan ångrade jag mig. Årgångswhisky växer inte på träd, påminner jag mig var dag. Kanske är det för att dämpa det onekligen höga ljudet av fallna bomber.

Hitlers nästa drag var förutsägbart, men det gjorde inte beslutet mer intelligent. Han vill starta ett fullskaligt krig mot London och bryr sig inte om vilka som dör i striderna. Men det skrämmer inte Churchill, som håller storslagna tal som möts av stående ovationer. Han tolererar inte att se sin stad bombas. Men det gör inte Hitler heller. Frågan är, kommer Northeim att sitta säkert? Vad händer om en bomb hamnar bara lite fel och plötsligt står kyrkan i lågor? Kommer Hitler att bry sig? Kommer Churchill att bry sig? Kommer ens Borgmästare Eckhardt kunna vara så djupsint att han ser Hitlers skuld i det hela? Högst osannolikt.

Kommer ens jag själv bry mig?

Självklart bombas London. Hitler får alltid som han vill i slutändan. Som svar skickar Churchill en varm hälsning över Berlin. Hitler vrålar i ett vredesmod att han ska fullständigt förinta London. Frågan är inte längre om han verkligen menar allvar. Frågan är om han hinner lyckas.

 Det ryktas om att Tyskland råkat bomba lite extra på köpet, men självklart är allt bara ett stort misstag. Men som man syndar får man straffas. Igår hördes bomberna ända hit och många fick bråttom springa ner till sin nybyggda bunker, som man hoppades inte skulle behövas. Det kan jag inte. Dels för att jag inte har någon bunker, dels för att jag fann mig oförmögen att röra mig ens den minsta millimeter.

Det är svårt att förklara känslorna man gick igenom i det ögonblicket, det kändes nästan som om man åter var i trotsåldern. Det var inte förrän Remus, som länge hållit sig gömd i skuggorna, kom fram och hjälpte mig tills säng, som jag insåg, att jag kanske skulle dö. Men mest förvånad blev jag ändå, att jag inte var det minsta ledsen. Inte ett uns av ångest kunde jag framkalla, hur mycket jag än försökte. ”Imorgon får jag bygga mig en bunker”, tänkte jag innan jag föll i min dvala och gytter av oroliga drömmar.

Sedan en månad tillbaka tvingas judar bära en davidsstjärna runt ärmen. Bara ett av många sätt att få dem att känna sig särbehandlade. Som om de inte lidit nog redan!

Jag har fått höra att Frankrike kapitulerat. Nu ”äger” vi landet. Vad jag kommer att sakna deras vinkultur…

December

En natt i bunkern. Om jag någon gång skriver en bok skulle jag kalla den just det. ”En natt i bunkern” av Georg Istvan Landhoff. Det är tristessen över att behöva sitta i flera timmar på en rutten bänk i en fuktig jordkällare som får mig att börja tänka på sådana här saker.

Bomberna faller ständigt över Berlin. Men de engelska städerna mår inte bättre de heller. Häromdan, mest för att ha någonting att göra under de långa stunderna i bunkern, försökte jag räkna ut hur många länder vi ligger i krig med. Men jag tappade räkningen, och i många fall var jag inte ens säker på sanningen. Kanske hade situationen sett annorlu1nda ut om Kina och Japan aldrig bråkat. Men det är inte dessa länder vi har att beskylla. Det är oss själva.

Bunkern håller på att bli varje tysks hem. Först togs transistorradion ner hit, för att alltid kunna vara uppdaterade. Sen släpper du tankarna på att inreda för en underjordisk natt, och inreder ditt underjordiska liv. 

Otto Baum gör mig stundtals både sällskap och galen. Han dukar upp en festmåltid i bunker bestående på de rester han har, och sedan äter vi i tystnad. De fallna bomberna är det enda som stör, och en och annan syrsa i nattens becksvarta mörker. Otto kallar skämtsamt vår lilla vickning för ”den sista måltiden”. Det kanske är menat som ett skämt, men jag får en orolig tanke om att detta kanske verkligen blir vår sista måltid. En måltid bestående av ransonerat kött och mjölkpulver.

Men jag ska inte klaga. Jag har det i alla fall hundra gånger bättre än judarna i ghettona. Jag kan gärna ta deras plats. Inte bara för att visa min sympati och min ånger, utan även för att dö lite snabbare. I ghettot sker allting fort, i arbetslägren allt snabbare.

I Northeim får du lida alla helvetets kval innan du får upprättelse.

Nyårsafton igen, fylla, blackout och minnesförlust. Vaknar först framåt eftermiddagen, med en bedrövlig huvudvärk och en stark misstanke om att de raketer som hördes, som vi alla glades åt, egentligen var nog annat.

1941

Januari

En dålig natts sömn leder till oanade tragedier. Taket har flera hål och läcker som ett såll, och det nästintill hypnotiserande ljudet av vattendroppar som faller fick mig inte att somna. Trodde det åskade inatt, men var inte säker. Kunde ha varit min fantasi. Idag var första gången på länge jag fick se hur jag egentligen såg ut, i vattenpölen på bunkergolvet. Kom på att jag inte rakat mig på flera månader, och hålla gudstjänst är det inte tal om.

Det är först nu jag inser att jag inte längre är en medelålders man, utan en gammal man, äldre än vad min far blev. Mycket äldre än Hitler, till och med äldre än Churchill. Jag har kanske aldrig varit vacker, rent av ful som barn, och inte särskilt intresserad av kvinnor med för den delen. Men när jag får mig själv i detta skedde vill jag inte att någon ska se mig. Inte ens jag själv.

Det är tur att man har några vänner kvar i alla fall. Hade det inte varit för Remus och Otto Baum skulle jag nog ha varit död nu. Han kommer ned framåt eftermiddagen. Ingen mat, givetvis, men en rinnig sörja på mjöl och vatten blandar han ihop, och resultatet blir något som liknar bröd. Jag frågar honom om han hörde åskan, men han ser ut som ett frågetecken. Det enda han hört var bomberna som fallit, nu mer än någonsin, och en mycket gammal och orakad mans gälla skrik.

Han förklarar allting för mig. Hur de senaste bombräderna härjat över London och Berlin, hur detta ”luftkrig” nu eskalerat och att vi, på det, nu även bombat Irland. Försöker Hitler ändra geografin?

Försöker han sänka hela Storbritannien, förinta hela ön?

Mars

Denna dag, den första på länge, är den dag då jag önskar Johannes Haffner ännu fanns bland oss. Jag talar om honom som om han var död, för jag vet inte sanningen. Men jag får höra i alla fall, för nu tror jag alla är trötta på att ligga i bunker dag in och dag ut, utan att få veta hur de andra mår. Det känns bra att vara utomhus igen, men det är inget vackert väder man möter. Otto Baum kommer med nyheterna. Av någon anledning verkar den mannen knappt åldras. Han ser ut att leva i lyx trots att det knappast kan gå bra för hans tidning nu.

Hur det nu än ligger till förklarar han för mig om Rudolf Höss, mannen som ska få kommendera Auschwitz, det fångläger som jag kommer att kalla ”Hitlers Hemmaplan”.

Det är inte första gången jag hör talas om detta läger, men jag inser nu att det kommer användas väl.

Och jag slås av en tanke jag inte tänkt förut. Om ryktena kring Haffners befordran stämmer, och förutsatt att han överlevt bombningarna, har denne man på ett eller annat sätt hjälpt detta läger att spridas, eller åtminstone tvingats arbeta med människor som stödjer detta läger.

Jag förstår mycket väl att det inte finns något han kan göra för att hindra detta läger från att växa, men just nu finns det inget som talar för att han är motståndare till det heller.

Johannes Haffner, en man lika feg och försvarslös som oss andra, men med förmånen att få leva livet medan oss andra svälter.

Vila I Frid, den man du en gång var. Den du blivit är inte den man vi så länge sett upp till, vi vänt oss till i nöd, den man som påminde oss om att ett land inte bara får bära sin stolthet, utan även sin skam.

Maj

Denna månad präglades av några underliga händelser jag sällan hade förväntat mig. När jag fick höra talas om det, visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag minns inte vem det var som berättade det för mig, för med ens blev jag snurrig i huvudet och behövde gå därifrån.

Rudolf Hess, en av Hitlers nära mannar, har själv givit sig rollen som fredsmäklare. Jag vet inte om det var i desperassion eller bara skär idioti, men i vilket fall ville han så gärna få hjältestatus, att han utför något som kan efterliknas med självmord. Jag får som vanligt bara höra rykten, och jag förstår fortfarande inte riktigt hur allting egentligen kunnat inträffa, men det tror jag nog ingen i Northeim förstår. 

Rudolf Hess, en av Hitlers nära mannar, har tagit på sig rollen som fredsmäklare. Hans önskan att få hjältestatus blev för stor och i och med det så flög han över till Skottland i ett försök att mäkla fred med hela Storbritannien. Och liksom en bomb kastade han sig ut via fallskärm. Ironin är stor. Självklart blev det ingen fred. Hess greps och sattes i fängelse, och det är nog sista gången vi får se honom igen.

Hess kanske inte bidrog särskilt mycket till freden, snarare provocerade han ett redan upprört Storbritannien. Men det är första gången jag hör talas om någon som trotsar fuhren. Det är nog få som vågar sätta sig emot både Hitler och Göring.

Länge har bomberna fallit över Storbritannien. Det kan inte fortsätta i all oändlighet. Även vi tar emot smällar, Hitler jobbar i motvind. Fortsätter det såhär kommer vi förlora. Det är det många som tror, men det talar man inte öppet om. Bara när flaskan kommer fram och man sitter säkert i bunkern, då vågar folk säga att de nog aldrig gillat den där Hitler och att vi kommer förlora detta krig. Men det skulle ingen våga säga till Hitler personligen. Bara under alkoholpåverkan vågar vi stå upp för oss själva.

Juni

Jag vet inte längre vad som är dag och natt, morgon eller kväll, inne eller ute. Allting har sats på spel och det är med våra liv som insats. Jag har aldrig varit mycket för stora projekt. Att bygga om kyrkan tillexempel, har jag aldrig tyckt om. Men Hitler vill ha stora projekt. Men resultatet är oförutsägbart. Det är inte längre givet att han tar hem allt. Den oro som (skriv länderna här) tidigare känt börjar övergå till högmod. Det är Ryssland nästa. På något sätt har det alltid varit Ryssland han vill åt. Men nu ska det ske. Kanske har vi en chans, kanske kommer vi gå under i kylan i Leningrad.

Om vi ens når så långt…

  

September

Vad gör man inte för sitt fosterland? Den frågan har jag ställt mig många gånger förut. Betalar du skatt och det är ditt sätt att bidra till ekonomin? Röstar du på nazisterna och hamnar i krig? Eller åker du ner till Leningrad och skjuter Bolsjevikerna?

Alla frågor maler i huvudet på mig och jag när det väl blir kväll kan jag inte ligga still. Jag måste hela tiden gå fram och tillbaka i kyrkan, och gå ner i bunkern vägrar jag. Det må vara kallt där, men det är kallare i Leningrad. Jag vet inte riktigt hur det går för våra tappra soldater där, och inte heller bryr jag mig. Ser man inte soldaterna som människor sörjer man de inte heller som det.

Kanske övertar vi Leningrad. Hitler snackar om 900 dagar. Det låter så mycket, på något sätt. Nästan tre år. Då är det 1944. Men det känns så avlägset. Det kunde lika gärna vara 1984.

Så blev man berövad på en av sina nära och kära. Jag satt i kyrkan, tillsammans med Otto Baum och Remus, och vi läste lite i bibeln, mest för att få tiden att gå. Så plötsligt dånade ljudet av bomber som vi hört så många gånger för. Jag och Baum gjorde oss förberedda för att gå ner i bunkern, men Remus, trots sitt lugn och sin moral, vägrade gå ner dit. Han skrek att han skulle döda Hitler, och Churchill med för den delen. Vi försökte lugna honom, men det var hopplöst. Han gick ut ur kyrkan och fortsatte skrika rakt ut, men hans ljud dränktes av bomberna som, trots att de föll över Berlin, lät som om de kom så nära ändå.

Det fanns inget vi kunde göra. Dels för att han var mycket starkare än både mig och Otto Baum, men också för att vi inte ville. Han hade tigit länge, men nu sa han ifrån. Bara det inte steg honom över huvudet.

Genom hela Northeim gick han, skrikandes och skränandes, till ljudet av de fallna bomberna. Det var en konstig syn, jag sent lär glömma. Om det inte vore för hur det hela slutade, skulle jag säga att det var en dag att skratta åt i efterhand.

Men så blev det inte. Remus råkade gå lite för långt, bokstavligen. Jag tror inte han insåg faran själv, när han stapplade ut på fältet, och jag tror inte han kände något, när planen plötsligt kom dånande över honom och träffade honom i ryggen. Jag greps av en vrede, jag inte känt förut, och det var nog tur att Otto Baum var med, som kunde lugna mig, så jag inte själv gick samma öde till mötes.

Resten av dagen grävde jag och Otto en grop, sen höll vi tal och hade en så tyst minut man kunde ha, när bomberna smattrade i bakgrunden. Begravningen gick fort, och ingen fika eller besökare hade vi. Det är svårt att föreställa sig, hur vissa människor kan vara så ensamma.

Det går ett hemskt rykte, men jag tvivlar inte en sekund på att det är sant, att SS ska ha avrättat närmare trettiotusen judar vid Kiev. Tyskarna kallar det för en ”hämndaktion”, jag kallar det för ett regelrätt folkmord. Om bara Haffner var här, kunde han förklara för mig, hur det verkligen låg till. Men han håller sig på mattan. Han må ha glömt Northeim, men vi glömmer honom inte.

November

Idag blir jag sjuttiotvå år gammal. Kanske blir jag inte äldre än såhär. Jag ser inte ung ut för min ålder. Jag ser ut som någon som mycket väl kan tas för att fylla sjuttitvå idag. Jag vill verkligen inte erkänna det, men det var bättre förr. Det är nu man ångrar hur mycket man klagade under artonhundratalet, för det skulle visa sig vara de bästa tiderna i våra liv.

Tyskland har lidit ett nederlag bland ryssen, men våra trupper närmar sig allt mer Moskva. Stalin anser att ryssen redan vunnit, inte helt olikt vad Churchill sade för ett par år sedan. Han sade något om stora förluster för Tyskland, och allt färre för dem själva. Siffrorna var tagna för det mesta ur intet. Men vi har gjort bort oss. Återigen skäms jag för att vara tysk. Något jag stolt briljerade med åren efter kriget -71. Men även jag har trott på fuhren. Jag är likadan själv. Om det bara fanns något jag kunde göra för judarna. Jag skulle gärna ta deras plats. Men det går inte. Som sagt.

Vi har tagit staden Kursk. Men allt är en ända stor röra nu, så vad vi vinner och förlorar spelar nog ingen större roll längre. Och bomberna fortsätter falla över Berlin, som trots sin storlek nu snart måste vara bombat till småbitar. Jag undrar hur det går för min hemstad. Den har nog inte undvikit bomberna, men klarat sig bättre än Berlin. Ännu har ingen bomb träffat Northeim.

När slaget vid Moskva väl inträffar blev jag inte förvånad när Hitlers idioti än en gång visade sig klart och tydligt. I Northeim börjar kylan tränga sig på allt mer. De första snöflingorna har fallit. Många börjar nog oroa sig för hur de ska hålla sig varma i bunkern. Hur ska det då gå i Ryssland, ett land så känt för sin kyla och sin snö? Ska Hitler sy upp vinterjackor åt alla soldater? Eller kommer soldaterna att förfrysa och deras familjer få höra att ”vi har råd att slösa?”

December

Äntligen har Hitler tagit sitt förnuft till fånga. Vi kom aldrig till Moskva. Vädret blev helt enkelt för dåligt. Dessutom hade vi för stora förluster. Detta har någon aldrig sagt till mig, utan det har jag fått lista ut helt själv. Kanske har vi aldrig varit så starka som vi trott. Vi blev lurade av Hitlers lovord och trodde att vi var oslagbara. Hitler som tornade upp sig framför sitt folk. Nu när man ser honom ser man verkligheten. En knubbig, kortväxt man som aldrig slutar skrika. Skillnaden mot honom och en vanlig man är att folk väljer att lyssna på honom.

Så kommer den dag då jätten USA dras in i kriget. Som om vi inte hade nog med problem från Storbritanniens och Rysslands sida kommer nu även USA troligtvis bomba våra städer. Då vet vi att vi är körda, men Hitler kommer inte ge upp där. Han ger upp först när han dör, då den tyska befolkningen tappat lusten att leva för länge sedan.

Japan bombar Pearl Harbor, och i samma veva förklarar krig med både USA och Storbritannien. Detta får jag reda på först dagen efter, och två har helvetet redan brutit loss. Japans lust att kriga upphör dock inte, de förklarar över krig med ett gäng asiatiska länder och det krig jag trodde skulle eskalera har nu exploderat. Man skall inte väcka den björn som sover. USA har varit sovande länge och nu väcks det med bomber och granater, och vi får betala igen för en förlorad natts sömn.

Hitler har misslyckats med övertaget av Moskva men istället för att erkänna sitt misstag avskedar han de ansvariga för armén och tar själv över rollen som överbefälhavare. Jag har svårt att tänka mig att någon röstade mot honom.

Nu har ännu ett år nått sitt slut. Det känns inte som om någonting utvecklas. Vad skiljer egentligen nittonhundrafyrtioett och fyrtiotvå åt?

  

1942

Januari

Tidigt detta år följer jag för första gången på länge en impuls och åker till Berlin för att träffa Haffner. Några andra från Northeim har lunchat med honom så jag vet att han lever. Eller levde då. Man kan dö så plötsligt, så man kan inte vara säker. Se bara på Remus. Med rädsla får jag skjuts intill stan av en torghandlare. Även han är pensionerad sedan länge och när jag väl anlänt och han åker iväg känner jag mig åter så ensam. Eftersom jag inte vet varken vart Haffner arbetar eller bor, får jag fråga mig runt. Kanske finns det någon här som vet vem han är.

Efter många dagars frågningar och övernattningar på billiga hotell, får jag tillslut tag på honom vid rikskansliet. Han ser ut som vanligt, men verkar ha fått lite sömn. Det blir inte mycket tid över att tala, för bråttom verkar han ha. Han vill inte berätta om koncentrationslägren. Kanske är han rädd. Jag frågar honom hur det känns att jobba bland människor som lever i en drömvärld och där man i rädsla för sitt liv och heder inte vågar säga sin egen åsikt.

”Hur tycker du det är själv?” Svarar han mig.

Mars

Om jag sade att jag led i min barndom under artonhundrasjuttiotalet skulle jag ljuga. Kanske tyckte jag det då. Men efter att ha sett dess judiska barn och den behandling Hitler erbjuder dem kan jag lugnt och med gott samvete säga att jag var en bortskämd individ.

Den davidsstjärna som de så länge tvingats bära, som fick dem alla att bli ihjälgasade i slutändan, är inte straff och förnedring nog. Nu ska tydligen judarnas ytterdörrar märkas också. På det sättet kan ingen komma undan.

Men om dagen då prästers dörrar måste märkas verkligen kommer ger jag upp allt hopp om mänskligheten.

Jag är inte rädd för bomberna, byggnaderna kan åter byggas igen. Men när jag hör om Lübeck, om hur de sprängt stadens gamla bebyggelse, då finns det ingen ursäkt. Hitler har redan förstört vårt land, måste de allierade förstöra vår gamla kultur? 

Maj

Vi närmar oss sakta men säkert Stalingrad. Jag närmar mig alltmer helvetets brant.

Juni

Jag svimmade igår kväll och vaknade inte upp förrän långt in på eftermiddagen dagen därpå. Min och Ottos kontakt blir allt svagare, liksom min hälsa, och att åka till Berlin skulle inte längre vara möjligt. Jag tror jag reste mig för hastigt, eller så drack jag något jag inte borde, men när jag vaknade talade man om Slaget vid Midway. Japanernas plan, Amerikanska insatser och sådant som jag är för gammal för att förstå sig på.

December

Jag har inte längre något förtroende för Luftwaffe. Storbritanniens successiva bombattentat mot våran infrastruktur och deras effektivitet att ständigt få fram mera plan gör att jag tappar hoppet på vårt tyska luftförsvarar. Jag har förlorat mitt hem, en nära vän och dessutom mitt arbete. Men min tro på fuhren är svårare att rubba. Ändå har det hänt.

När jag ser mig i spegeln ser jag endast skuggan av en tidigare man. Som har levt ett värdigt liv som han nu har berövats. Bakom allt skägg döljer sig ett fårat ansikte, som sitter på en utmärglad och tanig kropp. Min röst har blivit allt svagare och jag får allt oftare minnesförluster och svårare att andas.

Det går dålig för oss i Tunisien, sägs det. Men vart gör det inte? Det går dåligt i Stalingrads kyla, i Tunisiens hetta, och i Hitlers anda.

Vi förtjänar inte att få Nordafrika. Såna som Hitler förtjänar inte att äga något. Men att föröva folk från deras ägodelar, det är precis vad han gör själv. Bara judarna borde få ta ut sin hämnd. Jag försöker bara överleva…

  

1943

Min hälsa har blivit så dålig att jag knappt orkar mig ur sängen. Visst kunde jag tillkalla en läkare, men vad skulle det hjälpa? Vilka mediciner har läkaren tillgång till, i dessa ransonerade tider?

Därför ligger jag mest i sängen hela dagarna, och tycker synd om mig själv. För det mesta hörs flyglarmet, men mot det har jag blivit immun. Ibland stiger jag upp för att äta, men det är det enda. Därför summerar jag detta år i en enda text. Jag kan inte längre hålla koll på vilket datum det är och vad som hände då.

Någon gång i början av året kommer Otto Baum åter till mig. Han rapporterar att belägringen av Stalingrad är bruten, att General Friedrich Paulus kapitulerat och att till och med Stalin fick rätt i detta, kapitulationen hade nämligen utropats långt innan den faktiskt inträffade.

Jag väljer att inte kommentera denna nyhet. Det hade jag faktiskt listat ut skulle hända.

Men så berättar han även om judarna i Warsavaghettot, som för första tar mod till sig och gör ett uppror. En deportering var planerad, men nu fick judarna nog och gör ett våldsamt uppror. De kämpar helt i motvind, men lyckas faktiskt hålla tyskarna borta, om än bara för ett litet tag. Självklart kommer de fortfarande att bli deporterade, men det tar tid. Några blir kanske till och med sparade tills nästa gång. Det är ingen stor revansch, men det är en liten seger för mänskligheten. Och för första gången på länge, kan man ana ett litet leende från gamle Georg. Kanske kommer några enstaka judar överleva förföljelserna.

Sedan kom bomberna. Sakta men säkert, över Hamburg och Berlin. Undrar hur det går för Haffner, tänkte jag när jag även denna morgon lät bli att gå ner i bunkern.

Jag är inte längre angelägen om att kontakta en läkare, men det är Otto Baum. Han lovar att en läkare ska komma och titta på mig, som om jag vore ett djur på zoo. Man ser på långt håll att läkaren är nazist, men han kan tydligen utföra mirakel menar han. Han tar en god titt på mig och märker att förutom min höga ålder och låga kroppsvikt är det inget fysiskt fel på mig, förutom att jag inte ”platsar i den ariska rasen”. Depression, säger han, innan han lämnar mig åter. Innan han går säger han ”Heil Hitler” vid dörröppningen.

Som om någon inte kunde vara deprimerad när situationen ser ut såhär!

Äntligen når slaget om Stalingrad sitt slut. Konstigt nog får vi höra om denna förlust. Det måste väl vara den enda gång de tyska medborgarna får höra om alla nederlag vi lider från förlorarna själva.

Otto Baum vägrar låta mig gå ner i bunkern. Jag ligger kvar i pastorsexpeditionen, men det är kallt och dragigt där. Otto vill göra upp en eld, men det enda bränsle jag har är mina biblar. Där drar jag min gräns. Jag har redan syndat nog och tänker inte bränna det enda kvarstående beviset på att jag ännu tror på en gud.

Han berättar om kravallerna i Warsavaghettot, som nu nått sitt slut. Jag avundas honom, som klarar av att ta in information. Dessutom har Ghettot rivits. Det hela vore väl ganska väl, om det inte var för det sista han sa, innan han åter lämnade mig till mina oroliga drömmar.

Alla judar har drivits ut ur Berlin, menar Goebbels. Vart de tar vägen vet vi alla.

Det händer saker i Auschwitz. Men jag vet inte riktigt vad. Det snackas om att en ny doktor utsatts. Endast Hitler vet vilka galenskaper den mannen kan utföra. 

1944

Januari

Jag är oförmögen att ta mig upp ur sängen. Just nu vill jag inte träffa någon alls. Ingen i Northeim bryr sig det minsta om en riktigt gammal man. Därför struntar jag även i dem. Men

Jag kan inte sky mänsklig närkontakt hur länge som helst. Egentligen borde jag kanske ta mig samman och sluta tycka synd om mig själv. Men det gör jag egentligen inte. Jag tycker inte synd om mig alls, men det är det jag får höra att jag gör. Jag tycker synd om alla som lever i Tyskland nu, men främst för oss som trodde vi var bättre än alla andra. Bara för att vi bodde långt ifrån stressen i Berlin, men utan att vara för lantliga. Nu spelar det ingen roll vart man än bor. Är du ung dör du i kriget. Är du gammal dör du snart ändå.

Slaget vid Monte Cassino vill jag inte kommentera. Det går som det brukar när en man som Hitler sitter och styr. Men så kommer den vecka som kommer att kallas ”Stora Veckan”. Aldrig har jag hört så mycket bomber förut. De faller hela tiden över Berlin. Men även över Hamburg har jag hört. Dimman ligger tät över vårt fosterland och de allierade släpper inte taget om våra industristäder.

Juni/Juli

Normandie i Frankrike, där många av våra soldater är utplacerade, hotas nu av de allierades trupper som landstigit kusterna. De långa stränderna och höga bergen bör utge ett skydd åt våra arma soldater. Annars mår man fint. Lunginflammation och andsvårigheten är värre än någonsin. Så bra som man kan må i det tredje riket, helt enkelt.

Det är nog få som njuter av sommarvärmen nu. Mina perenner har sedan länge avlidit och om du vill njuta av friluftslivet är det bäst att du har bunkern med dig i beredskap. Och gå till stranden vill nog ingen nu. Inte sedan nederlaget vid Normandie. Stränderna blev rena rama slakthuset. Men den här gången fick alla lida. Det är nästan så jag önskar att jag var där, och kunde vittna nederlaget. Bara för att ha fått se det med egna ögon.

Feberdrömmar, yrsel och krämpor, jag drömmer konstigt och ser mystiska syner, som kunde skrämma vem som helst från vettet. Mest är det från Normandie, ett krig jag aldrig bevittnat. Så ser jag judarna gå över bron i Ghettot. Alla utmärglade, ser inte ut som människor. Hör röster, som ett svagt muller i mitt huvud. Jag lider av delirium tremens, och vägrar därför först tro på Otto Baum som säger att Hitler är död. Jag vet ju inte ens om Otto är här nu.

Kan det verkligen stämma? Kan verkligen denna man som orsakat oss allt detta lidande vara död?

Så är det inte. Någon gjorde ett tappert försök, men misslyckades. Ännu är mycket oklart. Men det ryktas om en väskbomb som sattes precis under bordet där Hitler satt i hans eget högkvarter.

Fuhren lever i allra högsta grad, och inget stoppar hans herravälde. Budskapet är tydligt. Ingen vanlig dödlig kan hindra Hitlers galenskap. Då krävs starkare metoder.

Kan de allierade lyckas fälla tyrranen? Eller är han odödlig? 

December

Så vart det åter jul och nyår. Ingen julmat, givetvis. Inga klappar heller.

Så blir det nyår. Jag faller ihop, Otto kan inte hålla mig uppe, Hinner tänka att bunkergolvet är mycket kallare på natten.

I samma stund jag träffar golvet förklarar Ungern krig med oss. 

1945

Januari

Igår hörde man en knall inuti kyrkan. Man trodde det var jag som sköt mig. Men det var det inte. Jag hade tagit fram mitt gamla gevär, och en nästan tom flaska Whisky. Sedan satte jag mig vid altaret, gick ner på knä och bad om syndernas förlåtelse. Sedan satte jag mig framför doppfunten. Satt länge med geväret innanför munnen och tvekade. Tillslut lade jag undan det. Tog flaskan istället och avslutade den. Ändå tvekade jag om jag skulle skjuta eller ej. Bestämde mig för att låta bli, trots mina inre frestelser. Istället blundade jag och sköt mot flaskan. Det hjälpte desto mer. Men alldeles kallsvettig blev jag, och min lust att ta mitt liv hade plötsligt helt försvunnit. Underligt…

Så går Hitler under jorden. Bokstavligen. Tillsammans med sin gemål Eva Braun. Ännu en konstnär som offrar sin karriär för familjen.

Februari

Jag trodde aldrig jag skulle få se så många tyska städer brinna. Jag trodde de allierade hade fått nog med att bomba tysk kultur.

Staden Dresden lyckades leva sitt egna liv, trots alla oroligheter. Det var en vacker stad, men liksom alla vackra saker dog den slutligen ut.

Staden hade inga direkta politiska eller militära innebörder. Den var ingen viktig hamnstad. Staden låg långt från Berlin. Den bara fanns, men det tillät inte amerikanarna. Visst kan man tycka det är en helt onödig bombning, som förövade många människor deras liv, och i så fall håller jag med. Men det är inte värre än det Hitler har gjort mot hela mänskligheten. Därför kan jag inte bli arg, men däremot besviken. Besviken blir jag, för att all moral är borta. Den försvann kanske för länge sedan, men nu ser man det klarare än någonsin. 

April

Det går inte bra för oss just nu. Ryssarna har omringat oss i Ruhrområdet, samtidigt firar man i Berlin. Men det är ingen fred de firar. Långt ifrån. Hitler fyller år. De få som var inbjudna kunde säkert intyga om rykterna om hans fallerande hälsa verkligen var sanna. Men efter det mordförsök han med nöd och näppe klarat sig undan från är det kanske inte så konstigt om han inte känner sig så bra just nu.

Detta blir en tid av ovetande för oss i Northeim. Sällan får vi höra något om nazistiska framgångar, men nu har det blivit klart att vi ändå kommer förlora kriget. Därför väntar vi på freden. På ett nytt styre. På de glada sommardagar då man tar med sig familjen ut till något näraliggande fält och har picknick. Men just nu är allt sådant väldigt avlägset. Hitler styr ännu sitt land, in i det sista, och struntar nog i om både Berlin och hela Tyskland går under.

Min lunginflammation blev jag frisk från, men maten är fortfarande slut, och när ingen vare sig vill eller kan vara vid min sida struntar jag i att sköta om mig själv. Men tron på en näraliggande fred ger mig kraft, om än bara för att överleva dagen. Kriget måste ta slut snart. Det har folk i och för sig gått runt och sagt länge, och kanske trodde det själva på sin illusion. Men nu är det annorlunda. Freden kommer komma. Kommer den inte i år kommer den aldrig.

Sovjetetiska soldater närmar sig allt fortare Berlin. Vår fuhrer är oförmögen att stänga inne trupperna. Detta blir ett hårt slag för Berlin, men mest för Hitler. Det är spännande att kunna se på, när de sovjetiska planen flyger strax över våra huvuden. Barnen i Northeim räknar planen som flyger förbi, sedan skriver de upp vilken typ och land de var ifrån. Det kan bli intressant att visa för deras barn-och barnbarn någon gång i framtiden. Bomberna hörs konstant, och ibland känns det verkligen som om marken skakar i takt med att bomberna smäller. Men det vore väl underligt, med tanke på hur långt borta vi ändå är från nedslagningsplatsen.

Allierade styrkor har hittat våra koncentrationsläger. Nu öppnas äntligen portarna och de som fortfarande lever kan kravla sig ut. Men mest är det lik i mängder som möter soldaternas ögon. Letar man bevis på att massmorden någonsin ägt rum behöver du inte leta länge. Jag undrar om soldaterna kunde behärska sig, när de såg alla svultna och förkolnade lik. Eller tog de upp gevären och sköt befälen en efter en?

Ännu finns några läger kvar. De som gör det fortsätter envist med sin verksamhet, men den kommer snart att upphöra. År 1945 finns det ingen plats för dödsläger. Sånt tillhör antiken, sådant som man gjorde i en tid då människan ännu inte blivit civiliserad och alla betedde sig som barbarer.

Hitler och Eva Braun gifter sig i bunkern under glada rop medan Hitler desperat utropar order åt sina stupade trupper. Trettio timmar senare tar det nygifta paret sina liv.

Maj

Führern är död. Stupad. Men han förstörde för sitt land till den sekund han dog. För oss är kriget slut. Men för många är det värre än någonsin.

Dagen allt tog slut kommer jag sent att glömma. Då alla människor flockades på gatorna och skrek. Men de skrek inte av rädsla, hunger eller skräck. De skrek av glädjen, glädjen att få återgå till sina normala liv. Att deras barn skulle kunna få det liv Hitler tagit ifrån dem.

Det blev mycket att fira den dagen. Trots att folk fortfarande svälter tog de vad de hade i matväg och ställde till kalas. Det var en magisk syn, och för första gången på länge kunde jag känna att jag var en del av något större, att jag var någon och att jag behövdes. Många sade att de saknat mig, den gamle Georg Landhoff, men så sa de å andra sidan till alla ansikten som trots att vi kände varandra så väl, kändes så främmande på något sätt.

Jag lämnade festligheterna ganska tidigt och tillsammans gick jag och Otto Baum hem till honom och korkade upp en flaska vin, som trots att den måste ha blivit skämd under åren som gått ändå smakade så gudomligt. ”Jaha du, Georg.” sa han nöjt. ”Vi kanske är gamla, trötta och trötta på livet, men vi överlevde i alla fall”:

”Du tar fel” sade jag. ”Detta kanske är det ändå spännande vi får uppleva mer.”

Först framåt midnatt lämnade jag Ottos hus och lyckades öppna kyrkoporten. Där inne möttes jag av ett bekant anlete.

– Jaså, du är tillbaka nu, sade jag och nickade åt individen

”Jag har aldrig varit borta” löd ditt svar.