När tar dessa hemskheter slut?

Catharina Ruge

1939

En vecka senare jag skrev i denna dagbok dog mor. Hon klarade inte av den kraftiga hostan och den hemska sjukdomen som vi fortfarande inte vet vad det är för sjukdom. Allting, precis allting förändrades efter hennes död. Mor var familjens hjälte, hon var den största anledningen till att vi i familjen mådde bra i den svåra fattigdomen vi levde i. Vi försöker trösta- och stötta varandra så gott det gick. Vi alla bröt ihop rejält efter mors död och far var nog den som var den starkaste av oss, i all sorg hade han ett ansvar också, ansvaret att få sina barn att komma på fötter igen. Men efter cirka en månad efter mors död, dog far också. Det var morgon och han låg i sängen, vi trodde att han låg och sov lite längre bara den dagen, men det visade sig att han hade somnat för alltid.

Jag har flyttat hemifrån för några år sedan, anledningen till varför jag flyttar hemifrån så sent är att jag har tagit hand om mina föräldrar, studerat och inte riktigt haft möjlighet helt enkelt men sedan kände jag för att flytta eftersom jag träffat en man, Frans heter han. Han är två år äldre än mig. Vi träffades på universitet. Ja, min dröm gick i uppfyllelse jag lyckades bli läkare och Frans är också det. Vi jobbar på samma klinik och kommer väldigt bra överens faktiskt, han stöttade oss alltid då mor var sjuk och även efter hennes död. Jag mår bra när han finns vid min sida. Jag har även fått en son, Alwin heter han. Han är mitt allt. Tack vare honom blir jag världens starkaste mor, tack vare honom kan jag klara av all sorg och smärta.

RSHA (Reichssicherheitshauptamt – Rikssäkerhetsöverstyrelsen) har bildats. Ledaren är Reinhard Heydrich. Mina ögon fångar verkligen inte honom, han verkar vara en hemsk typ.  RHSA: s avdelningar har en viss respekt för SS och avdelning fyra inkluderar Gestapo och på avdelning ett ges det order till insatsgrupperna som har till uppgift att ’’ta hand om’’ oönskade personer bakom frontlinjerna.

Det är stora känslor jag bär inom mig, det är så mycket som händer i Tyskland hela tiden och ju större diktatur landet är desto större problem leder det oss till. Jag mår ju dåligt efter mors död och när det då samtidigt händer så mycket hemskt runt omkring mig känns det som om jag är fängslad i ett litet rum och allting bara är svart, jag får svårt att andas i det lilla rummet och vill bara komma ut någon gång. Dagen då Tyskland blir ett demokratiskt land kommer vi alla att släppas ut från det lilla fängelset och komma ut till den friska luften och friheten.  England, Frankrike, Australien, Nya Zeeland och Kanada alla dessa länder har förklarat krig mot Tyskland.  USA har tagit en position som neutrala. Jag känner att det bara blir fel hela tiden, jag känner att jag börjar gå miste om hoppet till ett demokratiskt Tyskland. Istället för att freden ska växa, växer endast hatet hela tiden. Det lilla fröet som de planterar bör vara “fredsfröet” men är istället ’’hat fröet’’.

Frans berättade för mig att Hitler och Stalin har undertecknat en ickeangreppspakt där de har kommit överens om att dela upp Polen mellan sig. Han sade att nazisterna har utövat terror mot den polska lokalbefolkningen. Tusentals människor har förts till koncentrationsläger. Det jag mest påverkades av var ändå när han sade att 50 000 polska barn med “ariskt” utseende har kidnappats och skickats till fosterhem i tyska familjer.  Jag själv har haft en bra barndom, jag har alltid haft mina föräldrar och syskon nära mig och när mor dog var jag och mina syskon vuxna ändå men det påverkade oss riktigt mycket, vi mådde riktigt dåligt och när jag tänker mig själv i dessa oskyldiga barns situation gör det ont där inne, de är ändå bara barn. Inte nog med det så berättade Frans också att polska judar har förts från landsbygden till städerna och där har de placerats i stadsdelar (ghetton). Alla polska judar över tio år är tvungna till att bära gula davidsstjärnor på sina kläder. Detta måste vara en fördjävlig kränkning mot barnen. De är som att nazisterna markerar att barnen är judar och därmed mindre värda. När man är i tioårsåldern blir man ännu mer ledsen än om man är vuxen. Om jag var ett judebarn och var tvungen att bära en sådan stjärna skulle jag må riktigt dåligt, speciellt då de “vanliga” tyska barnen inte bar på den. Jag skulle helt enkelt känna mig mindre värd, vilket också nazisterna vill.

När jag och Frans var på väg hem från sjukhuset satt det några medelålders kvinnor på gatorna och pratade med varandra. Både jag och Frans hörde av kvinnorna att sedan i oktober har arbetsoförmögna, handikappade och utvecklingsstörda i Polen gasats till döds i skåpvagnar med hjälp av koldioxid. Vi stannade och frågade kvinnorna om vi hade hört rätt, en kvinna i rött sjal sade ’’ Jo, så har vi hört i alla fall och det vi hör är oftast alltid sant.’’ Jag ville inte tro på kvinnan. Hur kunde de kämpa för att ta livet av människor på det sättet medan vi här kämpar för att rädda livet på människor. När man tänker som mig så är det inte konstigt att man blir så hysterisk som mig också.

Jag hörde av Johannes Haffner att något som kallas för aktion T4 har börjat nu. Det innebär att handikappade och psykiskt sjuka människor avlivas genom gas, giftinjektioner och systematiskt svält till döds.

1940

De första polska judarna har skickats till koncentrationsläger och det har redan byggts ett i Polen, Stutthof heter den. Det planeras att byggas fler, till exempel ett utanför Oswiecim.

Jag läste i tidningen att både Danmark och Norge har ockuperats av tyska trupper. När Hitler har så stor makt så blir jag inte förvånad om dessa länder slutar göra motstånd snart. Hitler är ju mannen med den största makten, vem vågar kämpa mot honom?

Hitler är ju girig han vill ha makten över allt och alla. Nu har han anfallit Frankrike, Belgien och Holland också.

Alla länder har lagt ner och gett upp kampen mot Hitler. Detta gör ju självklart Hitler nöjd och stolt. Jag har alltid det i huvudet, det som far sade till mig när jag var yngre ’’ Människan är girig Catharina.’’ Även folket som inte är nazister är stolta över det Hitler har bidragit med. Han har tagit bort arbetslösheten och satt igång ekonomin, han gjorde Tyskland stort och mäktigt igen och tog revansch på Frankrike.  Människan är inte bara girig utan också egoistisk så länge det inte drabbar en själv är det bra, man tänker inte på människorna runt omkring en.

Brittiska öar har attackerats av tyska flygplan. London har bombats. Bomber överallt! Man bara spränger och dödar och förstör hela tiden.

Tyskland, Italien och Japan står på samma sida.

Frans vill inte att jag ska gå ut så mycket nu när kriget har startat och gatorna är helt kaos. När det är något ärende som bör göras vill han alltid offra sig och själv gå ut och göra det. Det saknades lite ingredienser till middagen så han gick och köpte de. Då hade han stött på Trina Thielenhemme som berättade honom om att livet i Warszawas ghetto är helt katastrofal. Införseln av livsmedel har minskat och befolkningen lider av svält, köld och sjukdomar samtidigt som de trängs i överbefolkade kåkar och dödstalen stiger hela tiden.  När Frans berättade detta för mig satt jag och stirrade på honom bara, jag var alldeles stum. Jag var bara i mina egna tankar och funderingar och det jag hade i hjärtat var att jag skämdes så mycket över landet jag är född och uppvuxen i skapar så mycket elände och sorg. Varför kan vi inte bara hålla i varandras händer och hjälpa varandra i nöden istället för att skapa hat?

Under sin ledning har General Erwin Rommel sänt tyska trupper till Nordafrika.

Bulgarien, Jugoslavien och Grekland har gett upp för den tyska krigsmaskinen. Det är väl ändå inte så konstigt när deras motståndare är Hitler.

Hitlers ställföreträdare och vän till Führern, Rudolf Hess har flugit till Storbritannien och ingen vet varför.
 

Tyskland bara krigar och anfaller hela tiden. Hitler har beslutat att bryta sitt löfte och attackerat Sovjetunionen. En operation som kallas för Barbarossa har startat. RHSA har fått anvisningar om att ’’utrota alla fientliga element’’ för att skapa Hitler Lebensraum (livsrummet) för det tyska folket. Men det är endast i de vänstra delarna av Sovjetunionen bor cirka tre och en halv miljon judar.

I Ukraina handlar insatsgrupperna bakom stridslinjerna, de är som rörliga dödspatruller. De har i uppgift att skjuta judar, funktionärer i det sovjetiska kommunistpartiet, partisaner och romer som bor på de erövrade områdena. I alla byar och städer samlas dessa människor ihop, de räknas och sedan dödas de. Det är inte bara i Tyskland det är ett stort kaos utan det har spridit sig till andra delar av världen, jag anser att Hitler är en anledning till spridningen eftersom han är ju ändå den allsmäktige.

Usch vad hemskt. Jag får rysningar i hela kroppen bara jag tänker på det. En dag var Frans kvar på jobbet lite senare så därför fick jag gå ut och köpa lite grönsaker till maten. Det var fruktansvärt ute. Jag såg till och med ett lik, det var ett litet barn. Det var svårt att tolka om det var en flicka eller pojke men barnet var i alla fall helt förstört, alldeles svart och sliten i hela kroppen. Stackars barn han får inte chansen att växa och bli stor och dessutom ligger liket bara på gatan. Då jag såg barnet började jag må illa, jag stannade en stund och tog djupa andetag. Då såg Sara Kelling mig och förstod att det var pga. liket som jag mådde så. Hon försökte lugna ner mig genom att säga ’’ Catharina, ditt jobb är att rädda liv och du själv vet att ibland dör patienten och ibland överlever den. Kriget är också så, vissa dör andra överlever.’’ Jo så är det ju självklart men det är skillnad på att dö när någon annan tar ditt liv än då folk istället kämpar för ditt liv men Gud ger order om att ta dig till sig.

Vid middagsbordet berättade Frans för mig att fyra insatsgrupper opererar från Estland i norr till Ukraina i söder. Oftast skjuter de människorna vid någon ravin i ett skogsparti eller i närheten av byn eller staden.  Offren får till och med gräva sina egna grav och för att det ska vara lätt för beskjutarna får offren ställa sig vid randen av sina gravar och när skottet lossas faller offret ner i massgraven. Det finns också de som bränns levande, till exempel i Minsk, andra dränks bland annat Svarta havet. När Frans berättade detta för mig satt jag bara och lyssnade, jag kommenterade inte ens något av det han sade. Det var som en enda röra i mitt huvud, jag blev alldeles stressad och arg och ledsen och det kändes som om jag var den enda i världen som kunde ändra på detta men att jag istället vara satt där med armarna i kors och inte gjorde något.  Men så är det ju inte, men så känns det då man verkligen vill mest av allt göra en bra förändring men tyvärr inte kan göra det.

Det är ju såklart inte nog med detta. Insektsmedlet Zyklon B har beställts från SS företaget Degesch. Detta medel ska testas i Auschwitz på fångar för att avlusa de på ett mer effektivt sätt.  Själv skulle jag nog hellre vilja bli förgiftad och dö dessa hålor än att “leva” och lida, om jag skulle vara säker på att jag inte kommer undan dessa hålor för evigt vill säga.

Den sjunde september inleddes den stora utvisningen av tyska judar till koncentrationslägren.

De tar livet av människor som om de rensar smuts och skräp. Eller det är ju så de tänker om judarna, att de är smuts och skräp som måste rensas bort från landet. I slutet av september avrättades över 33 000 judar från Kievområdet i Babij Jar nära Kiev i Sovjetunionen. Judarna fick ställa sig vid kanten av ravinen och sedan avrättade soldaterna dem med skott i nacken. Alla dödades, det spelade ingen roll om de var män, kvinnor eller barn.

19 000 judar i Odessa i Sovjetunionen har också mördats.

Jag och Frans bjöd hem några arbetskollegor från kliniken på middag och vi pratade mest om situationen i Tyskland, om nazistyret och deras sätt att behandla människor. Alla vi är ju läkare och därmed blev alla riktigt upprörda när vi diskuterade om hur de mördar människor och hur de behandlar dem. Själv blev jag alldeles stum igen och bara lyssnade, jag kom in i den egna världen. Frans blev orolig över mig och försökte få kontakt med mig men det gick inte så han gav mig en smäll på kinden och jag vaknade till. Så fort jag hamnar i en diskussion som handlar om morden och behandlingen av människor hamnar jag i min egen värld och bara tänker och tänker. Såhär har det varit de senaste tiderna och värre blev det då jag med egna ögon såg den stackars pojken ligga död på gatan. En av mina kollegor Ida berättade för oss att hon hade hört att försöket att erövra Moskva hade misslyckat och att det nu är tyska trupper som pressas tillbaka.

Häromdagen läste jag i tidningen at japanska stridsplan har bombat den amerikanska flottbasen Pearl Harbor. USA blir ju självklart vansinniga och tillsammans med England förklarar de krig mot Japan. På tal om krig så är även Tyskland i krig med USA.

SS- Obergruppenführer (General) Heydrich, är död. Han sköts av tjeckiska motståndsmän i Prag. För att ta hämnd utplånades byn Lidice, 172 män och pojkar över 16 år mördades, kvinnor och barn fördes till lägren och andra ska adopteras bort. Det räcker tydligen inte med allt detta utan SS tänker utplåna en annan by också men har inte bestämt sig för vilken by det blir ännu.

Många koncentrationsläger har öppnats och det senaste är Treblinka i Polen. 300 000 judar från ghettot i Warszawa ska sändas dit. Jag blir längre inte så förvånad över hur situationen i Tyskland är, saker och ting blir längre inte svåra att förstå att de är sanna eftersom det länge har varit en katastrof och elände. Så länge Hitler har makten blir jag inte förvånad över någonting.

1943
Jag jobbar för fullt, och det hemska med mitt yrke är att varje dag se sjuka människor men det allra hemskaste är att se folk dö framför ögonen på mig. Men sådant är livet ’’den enes bröd den andres död’’.

1944
Sovjetiska trupper är nu vid gränsen till Polen.

Hannover har bombats. De allierande bombplanen har även exploderat här i närheten av Northeim. Jag är glad att det inte hände något med mig, Felix eller framförallt Alwin. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om något hände honom. Han är meningen med mitt liv, det finns ingen mening, ingen anledning för mig att leva längre om inte han finns. Dagen då jag själv blev mor var dagen då jag förstod hur alla mödrar känner och mår då deras barn dödas och behandlas. Stackars alla judemödrar. Det är en obeskrivlig hemsk känsla, man kan inte förklara smärtan av att se ens barn lida eller dö. Alwin är min ögonsten, händer det något med honom dör jag.

Kriget är i full gång såklart. Britterna skjuter bomber hela tiden. Tusentals människor har dött eller begravts levande. Begravts levande? Herregud, vad hemskt. Hellre får jag en bomb på mig än att blir begravd levande. Människan som blir begravd levandes måste bli helt galen och lida riktigt mycket, stackarn. Men vem bryr sig eller hur? Det är ju bara bra att människor dör och mår så dåligt som möjligt. Det är ju det som är meningen med kriget. Jag får inte ens rysningar längre när jag tänker på hur de behandlar människor och hur många liv de tar. Ja, det är som om jag har vant mig vid detta hemskheter nuförtiden. Usch, hur kan man ens vänja sig vid det?

Stora mängder allierade styrkor har landsatts vid den franska kusten i Normandie, detta tyder på att Tyskland snart är trängt från två håll.

Meine Güte! Folk säger att Hitler är död!

1945
Frans berättade för mig att den tyska motoffensiven i Ardennerna verkar ha misslyckats. Jag känner på mig att det snart är Berlins tur. Från öster närmar sig de sovjetiska trupperna och från väster de allierade. Flyktingar som tar sig till Berlin undan fronterna berättar fruktansvärda scener. Hitler förlorar, han har förlorat. Man kommer ingenstans med diktatur och girighet, förr eller senare förlorar man allt.

Enda gångerna jag blir rädd är när jag ser att Alwin blir rädd. Häromdagen hörde vi en bomb sprängas och hans ögon glänste av tårar. Det var då det gjorde som ondast i mig, det stack så fruktansvärt mycket i hjärtat. Han är stor nu, 17 år men i mina ögon är han alltid den lilla Alwin. Jag vill hela tiden hålla om honom för att jag är så rädd att något ska hända honom.  Vi kämpar för överlevnad, precis som alla andra. vi har bara varandra, jag Alwin och Frans, därför är det viktigt att vi tar hand om varandra. Efter mors och fars död har jag lärt mig att man ska älska varandra och förstå varandras värden när man lever och inte när man har dött.

Man vet aldrig hur länge till man lever. Allt kan bara slockna helt plötsligt, slockna och ta slut…