Eva Tannberg
1940
Jag låtsas fortfarande vara nazist, men det är förstås bara en mask som jag tillfälligt använder för att skydda mig själv tills allt det här är över, om det någonsin blir över. Allt kanske bara kommer att förvärras tills hela världen har smittats av galenskap. Adrien kommer hem allt oftare och han har så mycket nyheter med sig att jag inte ens behöver läsa tidningen längre. Goda nyheter enligt honom, hemska enligt mig. Igår kom han hem sent på kvällen, och lämnade ett gevär i butiken. ”Du”, sa han till mig, ”jag vet inte om du egentligen borde, men ifall du går ensam ute och ser en jude så kan du väl skjuta den? En litet insats bara?” Hur kunde han säga så till mig?
Nej, Adrien, det är inte judar jag ska skjuta med den här. Det är nazister. Jag har bestämt mig. För ett tag sedan såg jag hur Elijah Grantz, han som har en tavelbutik, sköt in en lapp under Trina Thielenhemmes dörr. Kort därefter försvann hon, den enda vännen jag fortfarande var säker på att jag hade. Men nu är hon borta, och jag känner mig så otroligt ensam igen. Jag vet vad Elijah Grantz är, jag vet vad som stod på lappen, och jag vet att jag ska döda honom. Jag var osäker först, jag ville inte få blod på mina händer, men nu vet jag att det är oundvikligt. Jag måste döda honom för att få ro, jag måste döda åtminstone en nazist.
Jag hör hur min bror knackar på dörren och kliver in utan att vänta på svar. Numera är det jag som bor här och äger butiken, men som jag sa hälsar han på ganska ofta.
”Jag har goda nyheter!” säger han till mig och slår sig ner i en stol.
”Jaha, vadå?” Jag undrar vad som har hänt nu, om han har dödar fler judar eller om det är något ännu hemskare.
”Om du inte redan har hört det så har det byggts ett koncentrationsläger i polen, så det goda verkar spridas i världen!” han skrattade glatt, och fortsatte med sina ”fantastiska” nyheter. Det skulle tydligen byggas ett utanför Oswiecim också, Auschwits. Han pratade även på om att tyska trupper har ockuperat Danmark och Norge, den nionde april, och hoppas att nazismen ska sprida sig dit också. Även Frankrike, Belgien och Holland anfölls, och de har alla kapitulerat.
”Snart har vi Storbritannien också, och sedan hela världen”, säger han till mig, och orden får mig att må illa.
Han har kommit tillbaks då och då och berättat om nya länder som Tyskland anfaller, men jag har slutat att egentligen lyssna, jag använder bara hans ord som bränsle för mitt hat och min ilska, så att jag tillslut kan få mod att döda en människa.
1941
Nu har jag slutat gå ut. Det enda jag gör är att planera. Lyssna på det min bror säger om vad som händer i världen där ute, och planera mordet på Elijah Grantz. Egentligen är det väl bara att gå till hans butik och skjuta honom där, men det är svårare än det låter. Det är därför jag väntar, för att Adrien ska kunna berätta saker som får mitt hat att växa, som gör det enklare för mig.
Idag berättade han om ytterligare länder som har anfallits av Tyskland och kapitulerat, och jag börjar förlora allt hopp om att världen någonsin kommer att bli som förr igen. Jag tror att enda anledningen till att jag fortfarande lever är att jag nu faktiskt har något att leva för överhuvudtaget. Jag har tänkt på det lite, faktiskt, och det hjälper mig från att bli deprimerad. Hela mitt liv var jag ute efter en mening, någonting jag kunde leva för, och nu har jag hittat det. Jag lever för att hata nazister. Vem vet, efter att jag har lyckats ta hand om Elijah Grantz kanske jag skriver upp fler på listan. Det gläder mig inte att tänka på mord, inte det minsta, men vetskapen om att jag faktiskt gör något för att rädda den här världen ger mig ett lugn som hjälper mig att sova om nätterna.
Adrien berättar också detaljerat om avrättningar av judar, och jag ler och nickar medan han pratar, fast mina tankar är någon helt annanstans. Jag kan se framför mig hur jag tar geväret, siktar, och skjuter honom i huvudet när han så glatt berättar om alla mord, men jag gör det inte. Om det är någon nazist jag aldrig skulle kunna döda så är det Adrien. Jag vill hjälpa honom ur det här, på något sätt.
1944
Jag tror inte att jag någonsin kunde föreställa mig vad allt det här skulle leda till. I början, för vad som känns som en evighet sedan, när jag såg hakkorsen för första gången, var det något skrämmande, men också något som jag trodde skulle gå över efter ett tag. Jag trodde aldrig att människor skulle vara så dumma att de kunde acceptera allt det här, men jag hade så otroligt fel, och jag har levt så länge bland galenskapen nu att det har blivit mitt vardagsliv. Men det måste ta slut, det måste ta slut innan hela världen faller sönder. Berlin och Hamburg har bombats, och jag undrar vilka städer som står på tur. Jag vill ju att nazismen ska utrotas, och jag är glad att bland annat Britterna är på min sida, men det går till fel. Helt fel. Men krig kanske var oundvikligt.
Nu har jag i alla fall börjat inse att jag inte kan vänta längre. Så många har dött, och så många kanske dör just nu, i det här ögonblicket, att ännu ett liv kanske inte spelar så stor roll, trots att det är mina händer som kommer att fläckas av blod. Också det kanske hela tiden var oundvikligt.
Jag tar geväret och slänger på mig en extra lång jacka, så att jag kan hålla det lite diskret under armen så att det inte syns. Jag vill inte väcka uppståndelse för tidigt.
Sedan går jag ut. Jag är knappt medveten om vad som händer omkring mig. Det var så otroligt länge sedan jag var ute att den här staden har slutat att kännas som min stad. Jag ignorerar alla som går förbi mig. Min blick är fäst rakt framför mig, hela tiden, tills jag kommer fram till Grantz tavelbutik. Där stannar jag upp och ser in genom fönstret. Jag kan se honom stå där, inom skotthåll. Jag har aldrig skjutit förut, men han står så nära mig att jag omöjligt kan missa. Det är bara fönstret som skiljer oss åt. Jag ignorerar människorna omkring mig när jag höjer vapnet, siktar och skjuter. Det första skottet avlossas med ett öronbedövande ljud, krossar fönsterrutan och träffar Elijah Grantz i axeln. Jag ser hur han chockat staplar bakåt medan blodet rinner nerför hans arm. Han får syn på mig, ser rakt in i mina ögon, och då skjuter jag det andra skottet. Det träffar honom mellan ögonen. Jag hör ingenting, jag ser ingenting utom blodet som stänker över väggarna i rummet där han står. Han faller livlös ner, och jag vänder mig om och rusar därifrån.
Jag trodde att jag skulle känna skuld. Att jag skulle känna någonting överhuvudtaget. Men nej. Och det kanske är det som är så skrämmande, att jag utan att känna den minsta ånger kunde skjuta en människa. En nazist, ja, men fortfarande en människa. Är jag verkligen så kallblodig? Hur många andra kommer jag att döda? Helt plötsligt känns det som att jag också har förvandlats till ett omänskligt monster, som att jag, precis som nazisterna hatar judar, har börjat hata nazister, som att jag utan tvekan skulle kunna döda dem allihop. Skillnaden mellan mig och nazisterna, den där klara, tydliga linjen som skilde oss åt, har börjat suddas ut och bli otydligare. Kommer jag att sjunka till samma nivå som dem? Jag försöker intala mig själv att så länge jag är medveten om vad jag gör, så länge jag vet vad som är rätt och vad som är fel kan det omöjligt gå så långt. Men var det inte i så fall fel att döda Elijah Grantz? Jag försöker övertyga mig själv om att det var för att jag var arg, förvirrad, rädd och förtvivlad som jag gjorde det, men det blir allt svårare.
Jag slänger geväret ifrån mig och sätter mig ner i en mörk, tyst gränd lutad mot en husvägg. Jag är så otroligt trött och förvirrad, att jag inte är säker på att jag kommer att kunna ta mig hem.
Är det här verkligen över?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar