måndag 20 februari 2012

Jag försökte skrika men inget ljud kom ut ur min mun


Adam Zimmermann

17 juni 1940

Herr Stein har nu flyttat upp till den lilla våningen över bageriet, det är trångt men vi klarar oss bra med de pengar som vi fick av hans förra lägenhet, det var ett under att vi lyckades sälja den. Tack vare herr Stein’s senila granne som inte hade förstått hans politiska ställning som kommunist och gladeligen köpte lägenheten med tillräckligt mycket pengar för att vi ska kunna klara oss ett tag nu. Dock kan vi inte köpa all mat själva men vi kan få de få som fortfarande bryr sig om oss att köpa mat till oss dessa generösa människor som uppoffrar sin ranson till oss av ren barmhärtighet.

4 augusti 1942

Idag när herr Stein skulle gå ner i butiken för att hämta lite mat så gjorde sig ondskan påmind om att det fortfarande går lös på gatorna, när herr Stein flyttade in så spikade vi igen butiken för att få det att se ut som om det vore stängd, nu hade tydligen en SS patrull sett honom smyga om kring i butiken och hade direkt slagit sönder rutorna för att släpa ut honom på gatan och offentligt avrätta honom. Det var snabbt över men jag kan fortfarande inte fatta det, denna man var mitt allt, far, vän och den enda i världen som verkade kunna sätta skräck i folk enda sedan den där gången han slog ihjäl SS soldaten. Jag kan fortfarande se honom ligga där på gatan, livlös med ansiktet i leran och ett hål i bakhuvudet, jag vet inte vad som gör mest ont, faktumet att han är borta eller att folk jublade när han blev avrättad och spottade på hans lik.

10 augusti 1942

Jag har inte ätit på en vecka nu eftersom jag inte vågar gå ner men jag tror att jag ska försöka inatt att försöka hämta något att äta för annars så kommer jag att dö. Jag har ägnat mycket tid åt att lyssna på BBC på radion eftersom man får andra nyheter där ifrån en från Hitlers propaganda radio som helt slutade prata om operation barbarossa medans BBC sa att nazisterna lidigt av det värsta nederlaget hittills, jag slutade då helt lyssna den tyska radio stationerna när de slutade spela Les préludes som Hitler hade valt ut som ”den melodi som ska spelas när sovjet krossas”, det är synd att detta vackra stycke musik ska få bli nersmutsat av nazisterna. Enligt tysk radio ska tyskland nu kommit så långt som in i nord Afrika, jag hittade en gammal karta bland några böcker och om det stämmer så har nazisterna nu ockuperat större delen av Europa, BBC säger inte emot detta och bekräftar också att de inte ljög när de sa att frankrike är en del av deras rike, nu har Hitler i alla fall motståndare från både öst och väst och med lite tur så kanske vi kan få det att sluta som det gjorde förra gången. Det är olagligt att lyssna på något annat än tysk radio men jag tror inte att de kommer att komma på mig nu när de dessutom tror att den här lokalen är övergiven.

4 november 1943

Jag har spenderat hela min dag med att skriva mitt senaste brev till Raoul eftersom jag precis fått svar på mitt senaste brev där jag bland annat frågade hur han hade kunnat resa så mycket mellan länder på senaste tiden då han har kunnat åka både till USA och Sydafrika under de närmaste åren. Hans svar var aningen förvirrat fick jag en känsla av att han inte förstod varför jag frågade det, men jag fick precis det svar jag ville ha de vid säga att han hade ett svenskt pass som gjorde det mojligt för honom att resa mellan de flesta länder dock hade förutsättningarna ändrats nu när hela världen är i krig med varandra. Jag har haft en idé ett tag nu och med Raouls hjälp kanske det kan fungera, iden går ut på att med hjälp av svenska ”skyddspass” få ut så många förföljda människor ut ur nazisternas terrorvälde som möjligt. Jag spenderade hela dagen med att skriva ner denna idé och imorgon så ska jag posta den, jag gör det alltid på natten nuförtiden trots risken att bli sedd och dödad men de här breven är det ända som håller mig levande, jag tar inga onödiga risker och går alltid genom gränder och undviker öppna ytor och än så länge har jag klarat mig. Jag uppmanade också Raoul att bränna alla brev eftersom det är en onödig risk att spara dessa då de kan avslöja mer än vad vi kanske vill, jag brände alla hans brev igår det gjorde ont att se dem brinna men jag visste att det var nödvändigt och det var länge sedan det var så varmt i huset i november då jag snålat med herr Stein’s vedförråd men nu när uppåt 50 brev brann så kunde jag verkligen njuta av värmen.

5 november 1943

Idag så postade jag brevet, jag hade smugit mig ut runt ett-tiden då det såg som mest folktomt ut på gatan, jag tog den vanliga vägen och allt verkade gå bra jag kom fram och postade det och med ens blev det som om en sten lyftes från mitt hjärta, jag skrev till i sista stund att om han inte kunde göra något med min idé så skulle han bifoga den till War Refugee Board i Stockholm för att låta denna nybildade freds organisation kolla på det och se vad de tycker. Efter att jag hade lämnat brevet så märkte jag att något var annorlunda, det gick inte att sätta fingret på men det fanns en form av kuslig tystnad som gjorde mig orolig, gatan var helt tom och alla fönstren var antingen släckta eller förtäckta för att förhindra att de engelska bombplanen ska kunna hitta vår stad. Jag smög långsamt hemåt igen och när jag bara var några kvarter ifrån så rätade jag på ryggen och ökade min hastighet, när jag klev ut ur gränden och svängde åt höger hörde jag en röst som fick mitt blod att frysa, när jag vände mig om för att kolla vem det var så såg jag till min fasa en SS-soldat som hade tagit en rökpaus från festen inne på puben som han lutade sig mot. Han tittade på mig med en blick som övervägde hur vida det var värt att försöka ta fast mig eller att bara strunta i mig, jag å andra sidan beslutade mig för att ta till flykten och medans jag sprang för mitt liv kunde jag höra hur han valt det första. Jag kunde höra hur hans fotsteg kom närmare och närmare tills det upphörde, jag vände mig om för att se vad som hade hänt och till min förskräckelse han jag se SS-soldaten med draget vapen pekandes mot mig. I nästa ögonblick så hörde jag en smäll och en smärta i benet som värkte likt inget annat som jag någonsin känt förut och sedan svartnade allt framför ögonen. När jag senare vaknade upp befann jag mig slängd på ett smutsigt golv som skakade det var trångt likt inget annat och när jag försökte resa på mig så skar smärtan till i benet och med ens så kollapsade jag ner på golvet igen, när jag kollade efter så var benet inlindad i en smutsig trasa som nu var bloddränkt och hårt fastknuten i mitt högra ben.

10 november 1943

Nu har jag befunnit mig här i Auschwitz i snart en vecka och det har varit allt annat än behagligt det började med att jag blev släpad av tåget eftersom jag inte kunde stödja mig på min högra fot fick jag hjälp av en man som jag inte vet namnet på men utan honom hade jag säkert blivigt avrättad på fläcken likt den mannen som vrålade till oss när vi passerade skylten som sa att ”arbete ger frihet” det han hann säga var ”det är en lögn och snart så kommer ni också att…” han kom inte längre men det behövde han inte heller för den synen som jag senare skulle bevittna med människor som halvt döende försökte utföra olika jobb många tillsynes helt meningslösa, jag vet inte ens om man kan säga att de var människor dem såg mer ut som livlösa skelett som rytmiskt utförde sina uppgifter har i helvettet på jorden. När jag senare blev dirigerad till en lång kö som längre fram delades upp i två. I denna kö så fanns alla olika sorters människor gamla, barn, vuxna och ungdomar det var klart att nazisterna inte visade hänsyn till någon när en gravid kvinna i tjugoårsåldern blev slagen i huvudet med den bakre gevärsänden för att hon hade gråtit och därmed irriterat en av vakterna, medans hon blödde kraftigt från huvudet och kramp aktigt ryckte från sida till sida så spottade han på henne i ansiktet medans hans vänner garvade bakom honom. Jag funderade på att ingripa och göra något åt situationen men min tanke blev avbruten av att jag hade kommit fram till vägskälet, denna man som stod på en plattform mellan de båda gångarna, han hade en vit labbrock på sig och såg ut som en doktor enligt mig själv. 

Till skillnad från alla andra sa han inte höger eller vänster utan istället så tittade han på mig och log ett brett leende, han bad mig vänligt att komma upp till honom och sträckte ut en hand för att hjälpa mig. Jag övervägde det inte ens i en sekund och tog hans hand upp till plattformen, jag trodde det var att han hade sett mitt skadade ben och tänkte hjälpa mig, han såg till så att en soldat tog över hans post med att dirigera kön och ledde mig sedan vidare mellan hus som om man kikade in i fönstren så såg man folk som tvingades kasta in kroppar i stora ugnar, de såg miserabla ut och skulle nog hellre befinna sig inne i ugnen än forträtta men av fruktan så fortsatte de, jag såg hur en av arbetarna kräktes när armen på kroppen han skulle slänga in lossnade var på han blev skuten i huvudet och mannen bredvid blev beordrad att slänga in de båda kropparna in i sin ugn. Vi fortsatte vandra förbi stora magasin fyllda med skor och tröjor i 30 meters högar, vi anlände till en tegelbyggnad mycket lik de andra som vi passerat men, ” Doktor Mengele” som det stod på hans namn bricka, förklarade att det är här inne som de jobbar med ”folk av din sort”. Jag borde anat något men jag följde med honom in helt frivilligt och det skulle jag komma att ångra så fort jag klev in i byggnaden och såg de lik som Mengele har använt min ”sort” till som låg i högar med brännskador för sig och folk så frostskadade att deras hud hade helt svartnat för sig, detta var dock inte det som var mest skrämmande utan det facktum att några av dem här liken inte kan varit mer än tio år gamla när de dog. Innan chocken av detta hade lagt sig så hade två SS-soldater tagit mig i varsin arm och började fösa mig längre in i byggnaden och låste in mig i en cell där de förvarar dem som de sparar för att använda senare till sina experiment. Jag har sett hur folk från cellerna bredvid har släpats ut och ingen har någonsin kommit tillbaka, jag får knappt något att äta förutom en soppa som består till största delen av vatten och lite bröd, det går knappt att leva på men det är ändå inte det som är meningen.

11 november 1943

Nu har jag suttit i cellen så länge att benen syns mer på kroppen än något annat, jag har blivigt berövad på alla mina kläder så jag sitter på plåt golvet i för små trä skor som gör jätte ont, jag har hört att de görs av andra fångar här i lägret hur vidare detta är sant vet jag dock inte. Men sen såg jag dem, två SS-soldater kom gående mot min cell med sitt vanliga strikta ansiktsutryck, de låste upp min dörr och jag försökte resa på mig men jag hade inte kraft nog och kollapsade mitt i rörelsen. De båda männen lyfte upp mig och bar ut mig genom korridoren och ut på baksidan av byggnaden, det sved till i ögonen när vi klev ut, jag blev helt bländad av solen men när jag vande mig så såg jag ut på gården och bevittnade en gräsplätt och lite skog, Mengele stod och väntade på oss mitt på planen och SS-soldaterna gick fram med mig och slängde mig framför hans fötter, jag låg på alla fyra och hörde hans röst ”res dig upp, du tjänar inget på motstånd” jag övervägde att göra något men beslutade mig för att låta bli och reste mig upp då jag visste att om jag gjorde motstånd så skulle det resultera i bestraffning likt killen i en cell någon stans i närheten som hade stönat om jämrat sig så mycket att han inte fick mat och svalt ihjäl så de fick släpa ut honom där ifrån några dagar senare, hans kropp såg inte längre mänsklig ut jag vet inte varför men det fanns inte tillräkligt på den, det var bara skinn och ben människan inom honom hade försvunnit. När jag mötte Mengeles blick så såg jag hur han log och hur han sa att det var bra att jag beslutade mig för att göra det bästa av situationen, jag svarade inte, mer av ovishet av vad de skulle göra med mig än rädsla för honom. Jag visste att döden var nära nu men jag rörde mig inte ur fläcken för jag hade sett de andra kropparna efter experimenten och jag orkade inte göra motstånd för att det skulle dra ut på väntan mer än vad det var nödvändigt, får jag inte vara den jag är på jorden så får jag vara det död. Innan jag han reagera så hade de kasstat ett vitt pulver över mig jag frågade vad det var till för och Mengele svarade att det var vit fosfor och de skulle kolla vilka skador människor får av det och hur vida man kan rädda de som blivit utsatta för det. Jag såg hur han plockade upp något ur fickan det såg ut som en liten ask, så tog han ut en liten pinne som han med en perfekt snärt på handen fick eld på och kastade den sedan på mig, det sista jag han se var Mengeles leende och jag kanske såg fel men jag tycktes skymta ett par vita vingar på hans rygg, var det så att han var sänd av gud, denna dödsängel som njöt av att se mig ligga och vrida mig i kramper efter att kroppen slukats av ett inferno skapat av fosforn som min kropp var dränkt i. Smärtan var outhärdlig och jag kunde känna hur det brann djupare in på skinnet och hur det kom in på benen, jag försökte skrika men inget ljud kom ut ur min mun.

13 november 1943

Jag vaknade upp på en sjukhus säng mitt i ett rum, det var en dov belysning och bara en ljuskälla som befann sig i taket rakt ovanför mig, när jag tittade runt så fanns det en massa metallbord runt mig med knivar och skalpeller på, när jag skulle sträcka ut min hand för att kolla lite närmare på de så rörde sig inte armen, detta tyckte jag verkade konstigt så jag försökte resa på mig men benen lydde mig inte. Jag reste på naken för att titta efter på kroppen och upptäckte till min förskräckelse att anledningen till att mina ben inte lydde var för att de inte fanns. Där jag än gång i tiden hade haft ett par ben fanns nu två stumpar inlindade i bandage som var blodfyllt. Lika så med min vänstra arm men när jag tittade på den högra vet jag inte vad jag såg, det var en långsmal köttbit ungefär lika lång som min arm brukade vara men den var helt kolsvart och flagnad hud hade trillat av vilket hade låtit blotta ett vitt ben och det köttet som fortfarande satt fast blödde och pulserade svagt. Jag försökte att resa på armen vilket resulterade i att några flagor trillade av och en intensiv smärta spred sig genom armen, det värkte men gick över ganska snabbt, jag gjorde en enorm ansträngning att lyfta armen och det gick, när den var uppe så skyndade jag med att styra den till bordet bredvid. Det var svårt att greppa tag eftersom tre av mina fingrar hade ”smält” ihop men jag lyckades greppa tag om en skalpell med en egg som var lika stor som mina fingrar en gång var, det krasade till när jag slöt mina fingrar om den, jag kunde se hur den gamla huden föll ner mot marken. Jag lyfte tillbaka handen och bad en tyst bön om ett bättre samhälle där annorlunda var något bra, då gjorde jag det och innan jag han stoppa mig själv så hade jag tagit kniven och kört in den genom skallbenet…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar