Adam Zimmermann
17 juni 1940
Herr Stein har nu flyttat upp till
den lilla våningen över bageriet, det är trångt men vi klarar oss bra med de
pengar som vi fick av hans förra lägenhet, det var ett under att vi lyckades
sälja den. Tack vare herr Stein’s senila granne som inte hade förstått hans
politiska ställning som kommunist och gladeligen köpte lägenheten med tillräckligt
mycket pengar för att vi ska kunna klara oss ett tag nu. Dock kan vi inte köpa all
mat själva men vi kan få de få som fortfarande bryr sig om oss att köpa mat
till oss dessa generösa människor som uppoffrar sin ranson till oss av ren barmhärtighet.
4 augusti 1942
Idag när herr Stein skulle gå ner i
butiken för att hämta lite mat så gjorde sig ondskan påmind om att det
fortfarande går lös på gatorna, när herr Stein flyttade in så spikade vi igen
butiken för att få det att se ut som om det vore stängd, nu hade tydligen en SS
patrull sett honom smyga om kring i butiken och hade direkt slagit sönder
rutorna för att släpa ut honom på gatan och offentligt avrätta honom. Det var
snabbt över men jag kan fortfarande inte fatta det, denna man var mitt allt,
far, vän och den enda i världen som verkade kunna sätta skräck i folk enda
sedan den där gången han slog ihjäl SS soldaten. Jag kan fortfarande se honom
ligga där på gatan, livlös med ansiktet i leran och ett hål i bakhuvudet, jag
vet inte vad som gör mest ont, faktumet att han är borta eller att folk jublade
när han blev avrättad och spottade på hans lik.
10 augusti 1942
Jag har inte ätit på en vecka nu
eftersom jag inte vågar gå ner men jag tror att jag ska försöka inatt att
försöka hämta något att äta för annars så kommer jag att dö. Jag har ägnat
mycket tid åt att lyssna på BBC på radion eftersom man får andra nyheter där
ifrån en från Hitlers propaganda radio som helt slutade prata om operation
barbarossa medans BBC sa att nazisterna lidigt av det värsta nederlaget
hittills, jag slutade då helt lyssna den tyska radio stationerna när de slutade
spela Les préludes som Hitler hade valt ut som ”den melodi som ska spelas när
sovjet krossas”, det är synd att detta vackra stycke musik ska få bli nersmutsat
av nazisterna. Enligt tysk radio ska tyskland nu kommit så långt som in i nord
Afrika, jag hittade en gammal karta bland några böcker och om det stämmer så
har nazisterna nu ockuperat större delen av Europa, BBC säger inte emot detta
och bekräftar också att de inte ljög när de sa att frankrike är en del av deras
rike, nu har Hitler i alla fall motståndare från både öst och väst och med lite
tur så kanske vi kan få det att sluta som det gjorde förra gången. Det är
olagligt att lyssna på något annat än tysk radio men jag tror inte att de
kommer att komma på mig nu när de dessutom tror att den här lokalen är
övergiven.
4 november 1943
Jag har spenderat hela min dag med
att skriva mitt senaste brev till Raoul eftersom jag precis fått svar på mitt
senaste brev där jag bland annat frågade hur han hade kunnat resa så mycket
mellan länder på senaste tiden då han har kunnat åka både till USA och
Sydafrika under de närmaste åren. Hans svar var aningen förvirrat fick jag en
känsla av att han inte förstod varför jag frågade det, men jag fick precis det
svar jag ville ha de vid säga att han hade ett svenskt pass som gjorde det
mojligt för honom att resa mellan de flesta länder dock hade förutsättningarna
ändrats nu när hela världen är i krig med varandra. Jag har haft en idé ett tag
nu och med Raouls hjälp kanske det kan fungera, iden går ut på att med hjälp av
svenska ”skyddspass” få ut så många förföljda människor ut ur nazisternas
terrorvälde som möjligt. Jag spenderade hela dagen med att skriva ner denna idé
och imorgon så ska jag posta den, jag gör det alltid på natten nuförtiden trots
risken att bli sedd och dödad men de här breven är det ända som håller mig
levande, jag tar inga onödiga risker och går alltid genom gränder och undviker
öppna ytor och än så länge har jag klarat mig. Jag uppmanade också Raoul att
bränna alla brev eftersom det är en onödig risk att spara dessa då de kan avslöja
mer än vad vi kanske vill, jag brände alla hans brev igår det gjorde ont att se
dem brinna men jag visste att det var nödvändigt och det var länge sedan det
var så varmt i huset i november då jag snålat med herr Stein’s vedförråd men nu
när uppåt 50 brev brann så kunde jag verkligen njuta av värmen.
5 november 1943
Idag så postade jag brevet, jag hade
smugit mig ut runt ett-tiden då det såg som mest folktomt ut på gatan, jag tog
den vanliga vägen och allt verkade gå bra jag kom fram och postade det och med
ens blev det som om en sten lyftes från mitt hjärta, jag skrev till i sista
stund att om han inte kunde göra något med min idé så skulle han bifoga den
till War Refugee Board i Stockholm för att låta denna nybildade freds
organisation kolla på det och se vad de tycker. Efter att jag hade lämnat
brevet så märkte jag att något var annorlunda, det gick inte att sätta fingret
på men det fanns en form av kuslig tystnad som gjorde mig orolig, gatan var
helt tom och alla fönstren var antingen släckta eller förtäckta för att
förhindra att de engelska bombplanen ska kunna hitta vår stad. Jag smög
långsamt hemåt igen och när jag bara var några kvarter ifrån så rätade jag på
ryggen och ökade min hastighet, när jag klev ut ur gränden och svängde åt höger
hörde jag en röst som fick mitt blod att frysa, när jag vände mig om för att
kolla vem det var så såg jag till min fasa en SS-soldat som hade tagit en
rökpaus från festen inne på puben som han lutade sig mot. Han tittade på mig
med en blick som övervägde hur vida det var värt att försöka ta fast mig eller
att bara strunta i mig, jag å andra sidan beslutade mig för att ta till flykten
och medans jag sprang för mitt liv kunde jag höra hur han valt det första. Jag
kunde höra hur hans fotsteg kom närmare och närmare tills det upphörde, jag
vände mig om för att se vad som hade hänt och till min förskräckelse han jag se
SS-soldaten med draget vapen pekandes mot mig. I nästa ögonblick så hörde jag
en smäll och en smärta i benet som värkte likt inget annat som jag någonsin
känt förut och sedan svartnade allt framför ögonen. När jag senare vaknade upp
befann jag mig slängd på ett smutsigt golv som skakade det var trångt likt
inget annat och när jag försökte resa på mig så skar smärtan till i benet och
med ens så kollapsade jag ner på golvet igen, när jag kollade efter så var
benet inlindad i en smutsig trasa som nu var bloddränkt och hårt fastknuten i
mitt högra ben.
10 november 1943
Nu har jag befunnit mig här i
Auschwitz i snart en vecka och det har varit allt annat än behagligt det
började med att jag blev släpad av tåget eftersom jag inte kunde stödja mig på
min högra fot fick jag hjälp av en man som jag inte vet namnet på men utan
honom hade jag säkert blivigt avrättad på fläcken likt den mannen som vrålade
till oss när vi passerade skylten som sa att ”arbete ger frihet” det han hann
säga var ”det är en lögn och snart så kommer ni också att…” han kom inte längre
men det behövde han inte heller för den synen som jag senare skulle bevittna
med människor som halvt döende försökte utföra olika jobb många tillsynes helt
meningslösa, jag vet inte ens om man kan säga att de var människor dem såg mer
ut som livlösa skelett som rytmiskt utförde sina uppgifter har i helvettet på
jorden. När jag senare blev dirigerad till en lång kö som längre fram delades
upp i två. I denna kö så fanns alla olika sorters människor gamla, barn, vuxna
och ungdomar det var klart att nazisterna inte visade hänsyn till någon när en
gravid kvinna i tjugoårsåldern blev slagen i huvudet med den bakre gevärsänden
för att hon hade gråtit och därmed irriterat en av vakterna, medans hon blödde
kraftigt från huvudet och kramp aktigt ryckte från sida till sida så spottade
han på henne i ansiktet medans hans vänner garvade bakom honom. Jag funderade
på att ingripa och göra något åt situationen men min tanke blev avbruten av att
jag hade kommit fram till vägskälet, denna man som stod på en plattform mellan
de båda gångarna, han hade en vit labbrock på sig och såg ut som en doktor
enligt mig själv.
Till skillnad från alla andra sa han inte höger eller vänster
utan istället så tittade han på mig och log ett brett leende, han bad mig
vänligt att komma upp till honom och sträckte ut en hand för att hjälpa mig.
Jag övervägde det inte ens i en sekund och tog hans hand upp till plattformen,
jag trodde det var att han hade sett mitt skadade ben och tänkte hjälpa mig,
han såg till så att en soldat tog över hans post med att dirigera kön och ledde
mig sedan vidare mellan hus som om man kikade in i fönstren så såg man folk som
tvingades kasta in kroppar i stora ugnar, de såg miserabla ut och skulle nog
hellre befinna sig inne i ugnen än forträtta men av fruktan så fortsatte de,
jag såg hur en av arbetarna kräktes när armen på kroppen han skulle slänga in
lossnade var på han blev skuten i huvudet och mannen bredvid blev beordrad att
slänga in de båda kropparna in i sin ugn. Vi fortsatte vandra förbi stora
magasin fyllda med skor och tröjor i 30 meters högar, vi anlände till en tegelbyggnad
mycket lik de andra som vi passerat men, ” Doktor
Mengele” som det stod på hans namn bricka, förklarade att det är här inne som
de jobbar med ”folk av din sort”. Jag borde anat något men jag följde med honom
in helt frivilligt och det skulle jag komma att ångra så fort jag klev in i
byggnaden och såg de lik som Mengele har använt min ”sort” till som låg i högar
med brännskador för sig och folk så frostskadade att deras hud hade helt
svartnat för sig, detta var dock inte det som var mest skrämmande utan det
facktum att några av dem här liken inte kan varit mer än tio år gamla när de
dog. Innan chocken av detta hade lagt sig så hade två SS-soldater tagit mig i
varsin arm och började fösa mig längre in i byggnaden och låste in mig i en cell
där de förvarar dem som de sparar för att använda senare till sina experiment.
Jag har sett hur folk från cellerna bredvid har släpats ut och ingen har
någonsin kommit tillbaka, jag får knappt något att äta förutom en soppa som
består till största delen av vatten och lite bröd, det går knappt att leva på
men det är ändå inte det som är meningen.
11 november 1943
Nu har jag suttit i cellen så länge
att benen syns mer på kroppen än något annat, jag har blivigt berövad på alla
mina kläder så jag sitter på plåt golvet i för små trä skor som gör jätte ont,
jag har hört att de görs av andra fångar här i lägret hur vidare detta är sant
vet jag dock inte. Men sen såg jag dem, två SS-soldater kom gående mot min cell
med sitt vanliga strikta ansiktsutryck, de låste upp min dörr och jag försökte
resa på mig men jag hade inte kraft nog och kollapsade mitt i rörelsen. De båda
männen lyfte upp mig och bar ut mig genom korridoren och ut på baksidan av
byggnaden, det sved till i ögonen när vi klev ut, jag blev helt bländad av
solen men när jag vande mig så såg jag ut på gården och bevittnade en gräsplätt
och lite skog, Mengele stod och väntade på oss mitt på planen och SS-soldaterna
gick fram med mig och slängde mig framför hans fötter, jag låg på alla fyra och
hörde hans röst ”res dig upp, du tjänar inget på motstånd” jag övervägde att
göra något men beslutade mig för att låta bli och reste mig upp då jag visste
att om jag gjorde motstånd så skulle det resultera i bestraffning likt killen i
en cell någon stans i närheten som hade stönat om jämrat sig så mycket att han
inte fick mat och svalt ihjäl så de fick släpa ut honom där ifrån några dagar
senare, hans kropp såg inte längre mänsklig ut jag vet inte varför men det
fanns inte tillräkligt på den, det var bara skinn och ben människan inom honom
hade försvunnit. När jag mötte Mengeles blick så såg jag hur han log och hur
han sa att det var bra att jag beslutade mig för att göra det bästa av
situationen, jag svarade inte, mer av ovishet av vad de skulle göra med mig än
rädsla för honom. Jag visste att döden var nära nu men jag rörde mig inte ur
fläcken för jag hade sett de andra kropparna efter experimenten och jag orkade
inte göra motstånd för att det skulle dra ut på väntan mer än vad det var
nödvändigt, får jag inte vara den jag är på jorden så får jag vara det död.
Innan jag han reagera så hade de kasstat ett vitt pulver över mig jag frågade
vad det var till för och Mengele svarade att det var vit fosfor och de skulle
kolla vilka skador människor får av det och hur vida man kan rädda de som blivit
utsatta för det. Jag såg hur han plockade upp något ur fickan det såg ut som en
liten ask, så tog han ut en liten pinne som han med en perfekt snärt på handen
fick eld på och kastade den sedan på mig, det sista jag han se var Mengeles
leende och jag kanske såg fel men jag tycktes skymta ett par vita vingar på
hans rygg, var det så att han var sänd av gud, denna dödsängel som njöt av att
se mig ligga och vrida mig i kramper efter att kroppen slukats av ett inferno
skapat av fosforn som min kropp var dränkt i. Smärtan var outhärdlig och jag
kunde känna hur det brann djupare in på skinnet och hur det kom in på benen,
jag försökte skrika men inget ljud kom ut ur min mun.
13 november 1943
Jag vaknade upp på en sjukhus säng
mitt i ett rum, det var en dov belysning och bara en ljuskälla som befann sig i
taket rakt ovanför mig, när jag tittade runt så fanns det en massa metallbord
runt mig med knivar och skalpeller på, när jag skulle sträcka ut min hand för
att kolla lite närmare på de så rörde sig inte armen, detta tyckte jag verkade
konstigt så jag försökte resa på mig men benen lydde mig inte. Jag reste på
naken för att titta efter på kroppen och upptäckte till min förskräckelse att
anledningen till att mina ben inte lydde var för att de inte fanns. Där jag än
gång i tiden hade haft ett par ben fanns nu två stumpar inlindade i bandage som
var blodfyllt. Lika så med min vänstra arm men när jag tittade på den högra vet
jag inte vad jag såg, det var en långsmal köttbit ungefär lika lång som min arm
brukade vara men den var helt kolsvart och flagnad hud hade trillat av vilket
hade låtit blotta ett vitt ben och det köttet som fortfarande satt fast blödde
och pulserade svagt. Jag försökte att resa på armen vilket resulterade i att
några flagor trillade av och en intensiv smärta spred sig genom armen, det
värkte men gick över ganska snabbt, jag gjorde en enorm ansträngning att lyfta
armen och det gick, när den var uppe så skyndade jag med att styra den till
bordet bredvid. Det var svårt att greppa tag eftersom tre av mina fingrar hade
”smält” ihop men jag lyckades greppa tag om en skalpell med en egg som var lika
stor som mina fingrar en gång var, det krasade till när jag slöt mina fingrar
om den, jag kunde se hur den gamla huden föll ner mot marken. Jag lyfte
tillbaka handen och bad en tyst bön om ett bättre samhälle där annorlunda var
något bra, då gjorde jag det och innan jag han stoppa mig själv så hade jag
tagit kniven och kört in den genom skallbenet…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar