Augustina von Kappel 1939-1943
1943
2 Januari
Det är ett nytt år
nu. Som om det skulle spela någon roll, såvitt jag vet kan vi alla lika gärna
vara döda vid det här laget då kriget är skoningslöst. Det finns inget mönster,
alla är lika under blitzen, rik som fattig, jude som tysk. När bomberna slår
ner så lämnar de en krater som plattar ut alla olikheter mellan människor. Så
har jag i alla fall hört bombnedslagen beskrivas av en av mina kontakter. Jag
antar att det är ett bra sätt att se på det, även om det inte riktigt finns
några bra sätt att se på saker längre då det mesta är meningslöst och ändå bara
slutar i förstörelse.
7 Januari
I det relativa lugnet i Northeim
har jag fått uppdateringar från den kanske värsta krigszonen: Stalingrad.
Enligt all reklam och nyhetsuppdatering står det att Tyskland slår ett ärorikt
slag mot kommunismens hjärta, men jag vet att detta inte är sant. Genom några
desertörer som jag ger tillfälligt skydd i utbyte mot information har jag fått
reda på det egentliga läget. I Stalingrad har en militär katastrof inträffat,
och Tyskland största satsning i östfronten har fallit pladask. Hitler har sänt
in Luftwaffe för att försöka rädda situationen, men jag vet att han handlar i
vanvett, utan en tanke på möjlig reträtt, när det enda rätta valet är att
försöka rädda som många som möjligt och fly staden.
2 Februari
En tysk general,
Paulus har kapitulerat mot führerns vilja och vägrar att lyda order. Detta
försöktes också att tystas ner i medierna, men det är svårare när det gäller
ett så högt befäl som en general att inte någon information läcker ut. Dock,
med mina källor skulle jag kunna få fram information ändå, vilket har lett mig
till min nya affärsmöjlighet: Jag har börjat sälja information, för de
regimskeptiska i Northeim. Det är inte mycket pengar jag får in, men det är
ändå mer än de flesta andra i dessa tider och jag får även nöjet att visa en
annan bild av kriget till folk än den sagolika, ärofyllda bild som staten målar
upp. Många i staden har funnit denna information väldigt värdefull, och jag har
skapat en rad goda kontakter.
25 April
Jag känner en växande
oro, på samma sätt som med vapenhandeln, fast den här gången gäller det
information jag sprider. Trots att alla som jag sprider den till har varit
regimkritiska och inte skulle ange mig så misstänker jag att Gestapo har börjat
få ögonen på mig. Jag måste vara fortsatt alert. Även om führerns styrkor utåt
är svaga, så är de interna styrkorna fortfarande starka och obarmhärtiga, samt
inte särskilt lättlurade eller aktsamma på att dela ut ”arbetsbörda” som de
kallar det, vilket egentligen innebär en fruktansvärd framtid i arbetslägren
som jag hört rykten om.
17 Maj
Jag och en av mina
kontakter från informationsförsäljningen har bestämt oss, vi flyr Northeim
tillsammans med en grupp andra i staden. Den närmsta personen i denna plan,
Moritz har planerat en snabb konvoj ut ur staden mot en närliggande hamn där en
av de gamla pråmskeppen som skulle förflytta judar och andra lägre stående
varelser till Madagaskar. Vi ska sno denna pråm, proppa den full med mat för
resan framåt, varhelst den än går, så långt bort från detta gudsförgätna land
som det går. Vägen bör vara inte vara för beväpnad, då nazisterna inte kommer
att förvänta sig en sådan galen plan på hemmaplan. Detta är mina sista ord, om
jag nu inte fortsätter dagboken efter resan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar