söndag 19 februari 2012

Detta är mina sista ord


Augustina von Kappel 1939-1943

1943

2 Januari

Det är ett nytt år nu. Som om det skulle spela någon roll, såvitt jag vet kan vi alla lika gärna vara döda vid det här laget då kriget är skoningslöst. Det finns inget mönster, alla är lika under blitzen, rik som fattig, jude som tysk. När bomberna slår ner så lämnar de en krater som plattar ut alla olikheter mellan människor. Så har jag i alla fall hört bombnedslagen beskrivas av en av mina kontakter. Jag antar att det är ett bra sätt att se på det, även om det inte riktigt finns några bra sätt att se på saker längre då det mesta är meningslöst och ändå bara slutar i förstörelse.

7 Januari

I det relativa lugnet i Northeim har jag fått uppdateringar från den kanske värsta krigszonen: Stalingrad. Enligt all reklam och nyhetsuppdatering står det att Tyskland slår ett ärorikt slag mot kommunismens hjärta, men jag vet att detta inte är sant. Genom några desertörer som jag ger tillfälligt skydd i utbyte mot information har jag fått reda på det egentliga läget. I Stalingrad har en militär katastrof inträffat, och Tyskland största satsning i östfronten har fallit pladask. Hitler har sänt in Luftwaffe för att försöka rädda situationen, men jag vet att han handlar i vanvett, utan en tanke på möjlig reträtt, när det enda rätta valet är att försöka rädda som många som möjligt och fly staden.

2 Februari

En tysk general, Paulus har kapitulerat mot führerns vilja och vägrar att lyda order. Detta försöktes också att tystas ner i medierna, men det är svårare när det gäller ett så högt befäl som en general att inte någon information läcker ut. Dock, med mina källor skulle jag kunna få fram information ändå, vilket har lett mig till min nya affärsmöjlighet: Jag har börjat sälja information, för de regimskeptiska i Northeim. Det är inte mycket pengar jag får in, men det är ändå mer än de flesta andra i dessa tider och jag får även nöjet att visa en annan bild av kriget till folk än den sagolika, ärofyllda bild som staten målar upp. Många i staden har funnit denna information väldigt värdefull, och jag har skapat en rad goda kontakter.

25 April

Jag känner en växande oro, på samma sätt som med vapenhandeln, fast den här gången gäller det information jag sprider. Trots att alla som jag sprider den till har varit regimkritiska och inte skulle ange mig så misstänker jag att Gestapo har börjat få ögonen på mig. Jag måste vara fortsatt alert. Även om führerns styrkor utåt är svaga, så är de interna styrkorna fortfarande starka och obarmhärtiga, samt inte särskilt lättlurade eller aktsamma på att dela ut ”arbetsbörda” som de kallar det, vilket egentligen innebär en fruktansvärd framtid i arbetslägren som jag hört rykten om.

17 Maj

Jag och en av mina kontakter från informationsförsäljningen har bestämt oss, vi flyr Northeim tillsammans med en grupp andra i staden. Den närmsta personen i denna plan, Moritz har planerat en snabb konvoj ut ur staden mot en närliggande hamn där en av de gamla pråmskeppen som skulle förflytta judar och andra lägre stående varelser till Madagaskar. Vi ska sno denna pråm, proppa den full med mat för resan framåt, varhelst den än går, så långt bort från detta gudsförgätna land som det går. Vägen bör vara inte vara för beväpnad, då nazisterna inte kommer att förvänta sig en sådan galen plan på hemmaplan. Detta är mina sista ord, om jag nu inte fortsätter dagboken efter resan. 

Punkt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar