Det känns inte som att det är värt det längre

Juni 1934

Jag har under senare tiden försökt övertyga Northeims invånare om att jag inte är emot nazismen (vilket jag egentligen är) för att jag ska kunna överleva. NSDAP och dess anhängare blir bara aggresivare för var dag som går och nu är det enda som gäller att överleva. Men det är väldigt svårt att hålla inne sina åsikter och låtsas som att allting är bra, jag kan inte göra det som så många andra tyskar gör, jag kan inte bara leva vidare som vanligt. Jag måste säga ifrån för det här är hemskt. Men tills vidare får det duga att vara politiskt neutral.

Nazisterna har till och med startat konflikter inom partiet nu. En drös med SA-ledare har blivit avrättade av SS och Gestapo. Hitler påstod att SA hade försökt sig på en stadskupp men jag är väldigt tveksam. Det låter inte trovärdigt på något sätt. En av personerna som blev avrättade var Ernst Röhm som jag faktiskt inte tror skulle försöka sig på en stadskupp bara så där.

Augusti 1934

Von Hindenburg har dött! Denna patetiska mans död gör mig inte sorgsen på något sätt men problemet är att Hitler nu har full makt över Tyskland. Han har utnämnt sig själv till Reichskanzler och Führer över Tyskland. Jag står inte ut med detta mycket längre, hur länge ska detta pågå? Det blir bara värre och värre!

Oktober 1934

Jag har nyligen tagit kontakt med en kommunistisk man vid namn Dietmar Schenk. Han är starkt emot Hitlers åsikter och det var skönt att kunna prata med någon om nazismen på ett negativt sätt. Även om jag inte är kommunist så hade jag mycket enklare att förstå hans åsikter än nazisternas så vi beslutade oss för att tillsammans bilda ett motstånd mot den nazistiska regeringen. Jag fick en gnutta framtidshopp.

1936

Under ett av våra möten för nazikritiska northeimbor blev vi avbrutna av Max Adler och hans män vilket ledde till en strid. Vi förlorade om man räknar i döda män och när jag insåg detta så sprang jag därifrån och gömde mig i mitt hushåll tills ett par dagar efter när Dietmar tog kontakt med mig och berättade för mig att vi borde fly staden. Vi gick tillsammans med Johannes Haffner till stadsgränsen. Vi tog farväl och Johannes gav oss nog med mat för tre dagar. Vi var sedan på flykt i ungefär tre veckor men då fick vi reda på att det fanns en ungdomsrörelse i Berlin ledd av en judisk kommunist. Vi tog oss till Berlin och mötte ledaren för ungdomsrörelsen, Herbert Baum. Dietmar och jag var förvånade och glada över att det fortfarande fanns motstånd mot naziregimen och vi beslutade oss för att stanna i Berlin tills vidare. För vi kunde inte återvända till Northeim även om vi ville det och vi hade ingen annanstans att gå.

1938

Jag kan meddela att judar nu måste märka sina pass med J för jude och de måste också ge sina pengar och egendom till Nazisterna. Det är hemskt. Och vi får ingen hjälp från västvärlden, tvärtom så tycker de att det som händer i Tyskland är bra. På vilket sätt är det som händer här i Tyskland bra?

1939

Den första september detta år invaderades Polen av Tyskland med hjälp av Stalin. Hitler får fler vänner och Tyskland blir större. Det tog väldigt lång tid men ett par dagar efter så kom krigsförklaringen. Det var detta jag hade väntat på i alla dessa år, ända sen Hitler och hans parti började öka i anhängare. Denna man som man först skrattade åt är nu ledare över Tyskland och om det fortsätter i den här takten kommer det inte dröja innan han är världsledare. Det är en hemsk tanke men jag kan inte sluta tänka på den. Jag har inte kunnat sova ordentligt på tre månader och jag känner att allt motstånd är lönlöst. Hitler har börjat "barmhärtighetsdöda" människor i koncentrationsläger genom att gasa ihjäl dem. Jag har nu tappat min framtidstro och känner att jag bara vill försvinna från denna planet. Jag har kämpat för att överleva så länge men nu känns det inte värt det längre. Jag vill inte leva i en värld där Hitler är ledare.