1934
Numera är jag nästan alltid själv i butiken. Jag har inte
talat med min bror sedan dagen jag såg honom läsa Adolf Hitlers bok Mein Kampf,
och jag tror inte att han har varit hemma en enda gång sedan dess. Han kanske
bor någon annanstans nu, och lever ett nytt liv som en av Hitlers män. Jag
måste erkänna att jag är lättad. Han är fortfarande min bror, och jag älskar
honom självklar som en bror också, men han har blivit så förvriden av det här
nya samhället att jag inte tror att jag kan lita på honom längre, han kanske
inte ens ser mig som sin syster. Han är förmodligen med i SS nu, och hans nya
familj finns där.
Jag undrar om han har dödat människor än. Jag läste i
tidningen för inte så länge sedan att flera SA-män, mest ledare, dödades den 30
juni av SS och Gestapo. Jag vet inte riktigt varför, jag orkar knappt hänga med
i alla händelser, men jag tror att det handlade om något försök till en
stadskupp. Jag undrar om det hade varit bättre ifall det lyckats. Jag läste
också att en del helt oskyldiga människor dödades, och jag undrar om Adrien är
en av mördarna. Jag har så svårt att se honom som en mördare av oskyldiga, men
så mycket har förändrats på så kort tid att det knappast skulle förvåna mig, om
jag tänker efter.
1935
Jag vågar knappt gå ut längre. Jag vill inte gå ut.
Jag är inte jude, men jag vet vad jag har för åsikter, och det gör mig paranoid. Jag har ingen aning
om vilka som är vänner eller fiender, och jag vågar inte fråga någon heller.
Finns det ens någon annan än jag som tycker att det här landet har förvandlats
till ett stort dårhus fullt med sinnessjuka människor? Jag trycker så otroligt
synd om barnen som måste växa upp här och smittas med alla hemska åsikter.
Numera finns det föreningar både för flickor och pojkar – Bund Deutscher Mädel
och Hitlerjugend – där barnen och ungdomarna uppfostras till nazister. Jag är
glad att jag har hunnit växa upp.
Fler nya, korkade lagar har införts, också. De flesta
handlar om att judar inte ska ha samma mänskliga rättigheter som tyskar, som
tydligen är mer värda. Det finns också
lagar som tillåter läkare att utföra tvångsaborter så att ärftliga sjukdomar
inte sprids, och homosexuella kan arresteras. Jag börjar överväga att lämna det
här landet för gott, bara försvinna, utan att någon får reda på det. Men allt
känns så farligt just nu att det finns vissa saker jag knappt vågar tänka på.
Vem som helst kan bli arresterad och skickad till koncentrationsläger eller bli
avrättade eller vad som helst, det räcker med att en liten misstanke riktas mot
en, så kan ens liv vara över. Om någon upptäcker att jag packar för att resa
iväg kanske jag får frågor som kan bli svåra att svara på, och jag har aldrig
varit bra på att ljuga. De kanske skulle se rakt igenom mig.
Mina tankar avbryts av att någon kommer in i butiken. Jag
känner igen personen, det är Trina Thielenhemme. Jag har inte talat mycket med
henne, men jag har sett till henne ute ibland.
”Jag skulle vilja
köpa ett smycke eller något likanade”, säger hon och kommer fram till mig.
”Vad letar du efter?”
frågar jag. Jag försöker att inte visa att jag är misstänksam. Är hon vän eller
fiende?
”Jag...” men sedan
avbryter hon sig, och jag kan se att hennes blick fastnar på Mein Kamp
som fortfarande står i en av bokhyllorna. ”Varför ser jag fortfarande den boken
överallt?! Vad är det för fel på människor?!” Utbrister hon plötsligt. Och
sedan inser hon vad hon precis sagt och sätter chockat händerna för munnen. Jag
blev själv ganska chockad, men samtidigt har jag aldrig känt mig så lycklig som
nu! Jag är inte ensam!
”Det är ingen
fara”, försäkrar jag, ”jag är på din sida!”
”Är du?”
”Ja, allt i det
här landet har blivit helt idiotiskt! Men vi måste hålla tyst om det här,
annars kan vi råka illa ut.”
Hon nickar
allvarligt, men ser minst lika lycklig ut som jag själv känner mig. Det finns
trots allt fortfarande vettiga människor kvar, jag undrar hur många andra det
finns som känner som oss, som går omkring och håller tyst trots att de nästan
exploderar av ilska.
1936
Jag har inte varit ute på vad som känns som en evighet. Jag
känner inte för att gå omkring bland alla dessa människor och hakkors. Men jag
behöver lite frisk luft för att minska stressen jag känt de senaste åren.
Ute på gatan är det lika mycket folk som det brukar vara och
om jag försöker se förbi allt som säger att det här nu är ett nazistiskt land,
så skulle det här kunna vara det gamla Tyskland, det Tyskland som jag växte upp
i. Men jag kan inte sluta titta på en människa, och undra om det är en nazist.
Jag försöker se i deras ansikten om de är mina vänner eller fiender, och jag är
hela tiden så otroligt rädd att jag helt plötsligt ska möta någon jag känner,
någon som är nazist, någon som kanske börjar ställa frågor om mina åsikter. Vad
skulle jag göra då? Ljuga?
Det blev ingen lång promenad, jag stod inte ut med
människorna. Så tio minuter senare är jag redan på väg in i butiken igen. Men
sedan ser jag något – någon – som får mitt blod att frysa till is. Jag
känner hur min hand stelnar till på dörrhandtaget, och jag kan inte röra mig.
Han står helt stilla vid bortre änden av butiken, och jag ber alla gudar som
någonsin existerat att han inte ska vända sig om och se mig. Men sedan vänder
han sig om.
Adrien stirrar rakt på mig, och jag kämpar för att tränga
bort rädslan för att kunna se normal ut. Vad ska jag säga? Vad ska jag göra?
Hur ska jag bete mig? Har han kommit för att döda mig eller arrestera mig?
Jag går in i butiken och försöker dölja min rädsla med
förvåning.
”Adrien?”
”Eva.”
”Vad gör du här?”
frågar jag, och försöker le.
Han känner mig, tänker jag, han ser rakt igenom
mig, han vet.
”Jag ville träffa
dig.”
”Av vilken
anledning? Vi har inte setts på en evighet!” Och han ser faktiskt äldre ut. Jag
vet inte om det är den hårda blicken eller SS uniformen som gör det. Jag
försöker ta bort allt det där och se honom som min bror, som den han var innan
allt det här startade. Men det går inte.
”Det får vi se”,
svarar han.
Då förstår jag varför han är här – han vill ta reda på om
jag är nazist eller nazismens fiende, och om jag är det senare kommer han att
döda mig, eller värre. Så jag slänger ur mig det mest fruktansvärda lögnen
någonsin.
”Jag är nazist.
Jag är en av er. Oroa dig inte, Adrien.”
Jag blir förvånad
över hur säker jag låter, som om det verkligen var sant. Men jag blir ännu mer
förvånad över hans reaktion.
Han slår armarna
om mig och kramar mig, som om jag är en sedan länge förlorad syster som han nu
får återse.
”Jag är så glad”,
säger han, ”så glad att du äntligen förstår det goda i nazismen! Och jag har
goda nyheter, också!”
”Vadå?” frågar jag
när han har släppt mig.
”Jag är kapten i
SS, visst är det fantastiskt? Och vi ska bygga fler koncentrationsläger, nyare
och effektivare, jag känner några som var med och byggde, och jag har själv
hjälp till..
”Jaha, har du? Vad
roligt...” Jag försår inte hur jag kan säga så, orden smakar bittert i min mun
trots att jag inte menar dem.
”Visst är det? Men
nu måste jag återvända till arbetet. Jag är bara så glad att jag slipper se dig
dö.”
Och sedan går han. Det känns som att jag ska börja gråta.
Jag känner mig så otroligt feg, som om jag på något sätt har svikit alla de
stackars människorna om får plågas av det här genom att få Adrien att tro att
jag är nazist. Men jag är inte nazist! Jag vill öppna fönstret och skrika ut
det till alla som går på gatan, men då skulle jag kanske inte se morgondagen.
1938
Jag har vågat mig ut igen i dag. Efter att ha ljugit för min
bror känner jag mig av någon anledning säkrare. Om jag kunde ljuga för honom
kan jag väl ljuga för andra också? Det känns hemskt att tänka så, men det
gäller att kämpa för sin överlevnad, antar jag. Men jag är väl inte den vars
liv hotas mest av det här, så länge jag håller mina åsikter för mig själv är
jag utom fara. Men det finns folk som faktiskt måste kämpa mot en överlägsen
fiende. Det insåg jag nu. Framför mig ser jag en ung jude misshandlas av två
tyskar med hakkors på jackorna, och ingen bryr sig. Folk bara går förbi, medan
den stackars människan blir nerslagen. Numera är det tillåtet att trakassera
judar på gatorna. Men jag kan inte låta bli att undra vad de som går förbi
tänker. Men nu kommer jag själv till det där ögonblicket där jag kan gå förbi
och låtsas som ingenting, eller ingripa. Jag ingriper inte, jag hjälper inte
han som blir misshandlad. Jag ignorerar det. Det är så lätt att bli en av dem
man hatar. För just nu hatar jag mig själv, jag hatar att jag är så svag och
inte vågar stå upp för vad jag tycker. Men det är för farligt, det var längesen
det här landet var demokratiskt med rättvisa ledare, känns det som.
Judar kan arresteras för nästan vad som helst
numera, jag har haft flera judiska grannar innan, men de har alla försvunnit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar