tisdag 7 februari 2012

Det är så lätt att bli en av dem man hatar


1934

Numera är jag nästan alltid själv i butiken. Jag har inte talat med min bror sedan dagen jag såg honom läsa Adolf Hitlers bok Mein Kampf, och jag tror inte att han har varit hemma en enda gång sedan dess. Han kanske bor någon annanstans nu, och lever ett nytt liv som en av Hitlers män. Jag måste erkänna att jag är lättad. Han är fortfarande min bror, och jag älskar honom självklar som en bror också, men han har blivit så förvriden av det här nya samhället att jag inte tror att jag kan lita på honom längre, han kanske inte ens ser mig som sin syster. Han är förmodligen med i SS nu, och hans nya familj finns där.

Jag undrar om han har dödat människor än. Jag läste i tidningen för inte så länge sedan att flera SA-män, mest ledare, dödades den 30 juni av SS och Gestapo. Jag vet inte riktigt varför, jag orkar knappt hänga med i alla händelser, men jag tror att det handlade om något försök till en stadskupp. Jag undrar om det hade varit bättre ifall det lyckats. Jag läste också att en del helt oskyldiga människor dödades, och jag undrar om Adrien är en av mördarna. Jag har så svårt att se honom som en mördare av oskyldiga, men så mycket har förändrats på så kort tid att det knappast skulle förvåna mig, om jag tänker efter.

1935

Jag vågar knappt gå ut längre. Jag vill inte gå ut. Jag är inte jude, men jag vet vad jag har för åsikter,  och det gör mig paranoid. Jag har ingen aning om vilka som är vänner eller fiender, och jag vågar inte fråga någon heller. Finns det ens någon annan än jag som tycker att det här landet har förvandlats till ett stort dårhus fullt med sinnessjuka människor? Jag trycker så otroligt synd om barnen som måste växa upp här och smittas med alla hemska åsikter. Numera finns det föreningar både för flickor och pojkar – Bund Deutscher Mädel och Hitlerjugend – där barnen och ungdomarna uppfostras till nazister. Jag är glad att jag har hunnit växa upp.

Fler nya, korkade lagar har införts, också. De flesta handlar om att judar inte ska ha samma mänskliga rättigheter som tyskar, som tydligen är mer värda.  Det finns också lagar som tillåter läkare att utföra tvångsaborter så att ärftliga sjukdomar inte sprids, och homosexuella kan arresteras. Jag börjar överväga att lämna det här landet för gott, bara försvinna, utan att någon får reda på det. Men allt känns så farligt just nu att det finns vissa saker jag knappt vågar tänka på. Vem som helst kan bli arresterad och skickad till koncentrationsläger eller bli avrättade eller vad som helst, det räcker med att en liten misstanke riktas mot en, så kan ens liv vara över. Om någon upptäcker att jag packar för att resa iväg kanske jag får frågor som kan bli svåra att svara på, och jag har aldrig varit bra på att ljuga. De kanske skulle se rakt igenom mig.
Mina tankar avbryts av att någon kommer in i butiken. Jag känner igen personen, det är Trina Thielenhemme. Jag har inte talat mycket med henne, men jag har sett till henne ute ibland.
    ”Jag skulle vilja köpa ett smycke eller något likanade”, säger hon och kommer fram till mig.
    ”Vad letar du efter?” frågar jag. Jag försöker att inte visa att jag är misstänksam. Är hon vän eller fiende?
    ”Jag...” men sedan avbryter hon sig, och jag kan se att hennes blick fastnar på Mein Kamp som fortfarande står i en av bokhyllorna. ”Varför ser jag fortfarande den boken överallt?! Vad är det för fel på människor?!” Utbrister hon plötsligt. Och sedan inser hon vad hon precis sagt och sätter chockat händerna för munnen. Jag blev själv ganska chockad, men samtidigt har jag aldrig känt mig så lycklig som nu! Jag är inte ensam!
    ”Det är ingen fara”, försäkrar jag, ”jag är på din sida!”
    ”Är du?”
    ”Ja, allt i det här landet har blivit helt idiotiskt! Men vi måste hålla tyst om det här, annars kan vi råka illa ut.”
    Hon nickar allvarligt, men ser minst lika lycklig ut som jag själv känner mig. Det finns trots allt fortfarande vettiga människor kvar, jag undrar hur många andra det finns som känner som oss, som går omkring och håller tyst trots att de nästan exploderar av ilska.

1936

Jag har inte varit ute på vad som känns som en evighet. Jag känner inte för att gå omkring bland alla dessa människor och hakkors. Men jag behöver lite frisk luft för att minska stressen jag känt de senaste åren.
Ute på gatan är det lika mycket folk som det brukar vara och om jag försöker se förbi allt som säger att det här nu är ett nazistiskt land, så skulle det här kunna vara det gamla Tyskland, det Tyskland som jag växte upp i. Men jag kan inte sluta titta på en människa, och undra om det är en nazist. Jag försöker se i deras ansikten om de är mina vänner eller fiender, och jag är hela tiden så otroligt rädd att jag helt plötsligt ska möta någon jag känner, någon som är nazist, någon som kanske börjar ställa frågor om mina åsikter. Vad skulle jag göra då? Ljuga?

Det blev ingen lång promenad, jag stod inte ut med människorna. Så tio minuter senare är jag redan på väg in i butiken igen. Men sedan ser jag något – någon – som får mitt blod att frysa till is. Jag känner hur min hand stelnar till på dörrhandtaget, och jag kan inte röra mig. Han står helt stilla vid bortre änden av butiken, och jag ber alla gudar som någonsin existerat att han inte ska vända sig om och se mig. Men sedan vänder han sig om.

Adrien stirrar rakt på mig, och jag kämpar för att tränga bort rädslan för att kunna se normal ut. Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Hur ska jag bete mig? Har han kommit för att döda mig eller arrestera mig?
Jag går in i butiken och försöker dölja min rädsla med förvåning.
    ”Adrien?”
    ”Eva.”
    ”Vad gör du här?” frågar jag, och försöker le.
Han känner mig, tänker jag, han ser rakt igenom mig, han vet.
    ”Jag ville träffa dig.”
    ”Av vilken anledning? Vi har inte setts på en evighet!” Och han ser faktiskt äldre ut. Jag vet inte om det är den hårda blicken eller SS uniformen som gör det. Jag försöker ta bort allt det där och se honom som min bror, som den han var innan allt det här startade. Men det går inte.
    ”Det får vi se”, svarar han.
Då förstår jag varför han är här – han vill ta reda på om jag är nazist eller nazismens fiende, och om jag är det senare kommer han att döda mig, eller värre. Så jag slänger ur mig det mest fruktansvärda lögnen någonsin.
    ”Jag är nazist. Jag är en av er. Oroa dig inte, Adrien.”
 Jag blir förvånad över hur säker jag låter, som om det verkligen var sant. Men jag blir ännu mer förvånad över hans reaktion.
    Han slår armarna om mig och kramar mig, som om jag är en sedan länge förlorad syster som han nu får återse.
    ”Jag är så glad”, säger han, ”så glad att du äntligen förstår det goda i nazismen! Och jag har goda nyheter, också!”
    ”Vadå?” frågar jag när han har släppt mig.
    ”Jag är kapten i SS, visst är det fantastiskt? Och vi ska bygga fler koncentrationsläger, nyare och effektivare, jag känner några som var med och byggde, och jag har själv hjälp till..
    ”Jaha, har du? Vad roligt...” Jag försår inte hur jag kan säga så, orden smakar bittert i min mun trots att jag inte menar dem.
    ”Visst är det? Men nu måste jag återvända till arbetet. Jag är bara så glad att jag slipper se dig dö.”
Och sedan går han. Det känns som att jag ska börja gråta. Jag känner mig så otroligt feg, som om jag på något sätt har svikit alla de stackars människorna om får plågas av det här genom att få Adrien att tro att jag är nazist. Men jag är inte nazist! Jag vill öppna fönstret och skrika ut det till alla som går på gatan, men då skulle jag kanske inte se morgondagen.

1938

Jag har vågat mig ut igen i dag. Efter att ha ljugit för min bror känner jag mig av någon anledning säkrare. Om jag kunde ljuga för honom kan jag väl ljuga för andra också? Det känns hemskt att tänka så, men det gäller att kämpa för sin överlevnad, antar jag. Men jag är väl inte den vars liv hotas mest av det här, så länge jag håller mina åsikter för mig själv är jag utom fara. Men det finns folk som faktiskt måste kämpa mot en överlägsen fiende. Det insåg jag nu. Framför mig ser jag en ung jude misshandlas av två tyskar med hakkors på jackorna, och ingen bryr sig. Folk bara går förbi, medan den stackars människan blir nerslagen. Numera är det tillåtet att trakassera judar på gatorna. Men jag kan inte låta bli att undra vad de som går förbi tänker. Men nu kommer jag själv till det där ögonblicket där jag kan gå förbi och låtsas som ingenting, eller ingripa. Jag ingriper inte, jag hjälper inte han som blir misshandlad. Jag ignorerar det. Det är så lätt att bli en av dem man hatar. För just nu hatar jag mig själv, jag hatar att jag är så svag och inte vågar stå upp för vad jag tycker. Men det är för farligt, det var längesen det här landet var demokratiskt med rättvisa ledare, känns det som.
Judar kan arresteras för nästan vad som helst numera, jag har haft flera judiska grannar innan, men de har alla försvunnit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar