Dietmar Schenk
2/10 1934
Efter flykten från
Dachau tog jag mig till Nürnberg. Detta var inte lätt med tanke på de många
nazistiska arbetare som jobbade på nya byggnader. Hitler hade tydligen varit så
förtjust i staden när han var där i september att han lät sin favoritarkitekt
Albert Speer designa många nya byggnader i staden. Och tyvärr har dessa
hjärntvättade SA-män ett sjätte sinne för att upptäcka oss icke-nazister, så
jag blev nästan tillfångatagen, men råkade döda en man. En soldat. Först kändes
det bra. Det kändes som att döda den räv som bitit dig i benet många år
tidigare. Sedan blev jag illamående. Jag hade mördat en man. Eller inte en man.
Ett djur. Med blod på jackan skyndade jag mig till den plats där jag skulle
möta Brandler. Vi tog oss till en säker källare, en liten restaurang som jag
inte kan erinra mig namnet på. Där talade vi om situationen. Att försöka
fortsätta med vår verksamhet var självklart uteslutet. Det skulle bli våran
död. August hade redan flytt till London. Heinrich sa att imorgon skulle han
göra detsamma. Medans det fortfarande gick sa han. Jag sa att jag inte tänkte
fly. Jag tänker kämpa. Han önskade mig lycka till, sedan sade vi inget mer om
situationen. Vi skildes åt och lovade att vi skulle hålla kontakten. Det visade
sig vara svårt.
Efter det tog jag mig
hem till Northeim. Jag väntade mig inte kunna stanna länge med tanke på
situationen, men jag var tvungen att besöka min kära Ebba och se vad som hade
hänt med min stad. Jag stannade längre än planerat i Northeim. Jag började tala
med en man vid namn Samuel Raab. Han gav mig en ny insikt, med tanke på hans
politiska neutralitet såg han nationalsocialismen på ett annat sätt. Men trots
att han ej var Marxist, imponerades jag av hans extrema motstånd mot
nazisterna. Vi träffades varje dag därefter och samtalde och planerade hur vi
skulle kunna forma ett motsånd. Med rådgivning via brev och telefon från August
gjorde vi framsteg.
De långa knivarnas natt
gick förbi, och den sista ljusglimten i NSDAP, Röhm, mördades och allt hopp rann
ur min kropp. Nu var den enda chansen för oss att mörda Hitler. Men det var
inget vi planerade för. I ett brev till Claus uttryckte jag min sorg över Röhms
död och jag tackade honom för hans hjälp. Jag är skyldig honom mitt liv och det
var jag inte sen att nämna. Jag väntar fortfarande på svar.
Förövrigt är von
Hindenburg död. När jag först hörde nyheten gladde den mig. Mitt hat mot von
Hindenburg har alltid varit enormt. Men sedan kom jag på att han var det sista
som stod mellan Hitler och obegränsad makt. Och mycket riktigt utnämnde Hitler
sig till den nya titeln ”Führer”. En titel som i vårt tredje rike överstiger
allt annat. Hitler är nu större än Jesus. Säger jag ironiskt utan att själv
vara religiös.
16/9 1935
Nürnberglagarna har
trädit i kraft. Att de inte har något förstånd! De ser inte judar som
människor. Men de har samma rättigheter som vi! Hur kan de inte se det? Vad
menar de med ”tyskt blod”? Försmedligt är vad det är! Jag och Samuel delade
ilskan när vi samtalade igår och vi kom underfund med att något måste göras. Vi
måste kämpa. Men vad kan två människor göra åt en hel regim? Jag har bett Claus
ge oss information om NSDAP:s möten och lite mer info. Jag hoppas få svar inom
kort, men jag vet även att jag riskerar hans liv.
15/10 1938
Att leva under jord är
inte min melodi, men vad har man för val? Under ett möte med nazikristiska
Northeimboende 1936 blev vi avbrutna av Max Adlers män. Vi kämpade in i det
sista. Många gav sitt liv. Jag själv sägs ha skadat Adrien Tannberg svårt, men
från min synvinkel var det mycket få nazister som gav sitt liv. Jag flydde till
den enda i Northeim som jag vet att jag skulle vara säker hos, Johannes
Haffner. Han gavmig skydd i två dygn, men sedan lämnade jag Northeim. Jag sade
farväl till min Ebba, och sa att det nog var bäst om hon hittade en ny man. Hos
mig skulle hon aldrig vara säker. Johannes var så nobel att han följde mig och
Samuel till stadsgränsen och gav oss till och med mat för tre dagar.
Vi var på flykt i över
tre veckor innan vi hörde talas om en ungdoms rörelse i Berlin ledd av Herbert
Baum, en judisk kommunist. Vi gav det ett försök och fick hjälp av Baum och
hans hustru Marianne. Där har jag sedan stannat ända till nu och det medans
Tyskland långsamt går mot sitt slut. I mars gick trupper in i Österrike och
utan motstånd genom fördes Anschluss. Österrike var nu tyskt.
I april tvingades alla
judar i tredje riket att registrera sin förmögenhet. Nu vill nazisterna ha alla
judiska pengar och all judisk egendom. Att kunna göra detta! Vart är NF? Vart
är vår hjälp? Judarnas hjälp. Detta brott mot mänskliga rättigheter. Denna skam
över att vara tysk. Jag är inte längre stolt över mitt land.
Tredje riket fortsätter
att växa. Sudetlandet är nu ”vårt”. Jag har slutat hoppas på hjälp från väst
för den kommer helt klart inte. Chamberlain sa att detta bidrar till ”fred i
vår tid”. Ska man skratta eller gråta? Det kommer få motsatt effekt. Varken han
eller Daladier verkar veta ett skvatt om Hitler. Läs ”Mein Kampf” så fattar ni
denna patetiska människas tankar. Och denne Henlein! Hans enfald kan endast
uppnås av führern själv. Man blir så otroligt förgrymmad!
Först tvingades judiska
män i princip döpa om sig till Israel och judiska kvinnor till Sarah. Nu
tvingas de ha ett J i sina pass! De behandlas som djur. Denna skymf mot allt vi
har skapat. Var det det här vi krigade för i det stora kriget? Nej. Vi kämpade
bara för att den vi tidigare skrattat åt kan leda oss mot ett nytt krig.
12/11 1938
För bara några dagar
sedan hände det. Upploppen mot judar i tredje riketvar brutala. Över 50
människor sägs ha dödats. Men ingen bestraffas för det. Många av mina vänner i
KJVD har brutalt mördats och slagits. Och det enda som görs åt det är att
judarna får betala skadestånd och städa upp. De beskylls för vad som gjordes
mot dem av rent hat. De ska ha orsakat skadorna genom att provocera det tyska
folket till en rättmätig vrede. När Herbert hörde detta blev han så arg att han
slog sönder det bord han satt vid. De är sjuka allihop. Hitler, Göbbels,
Himmler, psykopater, mördare, det finns inte ord för det. Detta hat. Allt
kommer från en man. Jag kan inte på något sätt tänka mig hur det tyska folket
skulle kunna hata Hitler. De måste vara hjärntvättade av denne Joseph Göbbels,
denna man som viger sitt liv åt Hitler. Jag har för länge sedan gett upp min
tro på ett kommunistiskt Tyskland där alla är lika värda. Just nu handlar det
bara om att överleva.
2/9 1939
Redan när
Tjeckoslovakien annekterades visste jag att denna dag skulle komma. Dagen då
kriget bryter ut. Igår invaderade Hitler Polen och har redan börjat terrorisera
befolkningen. Nu väntar vi bara på en krigsförklaring. Det sägs att Stalin och
Hitler samarbetar i ockuperingen av Polen. Det skulle inte förvåna mig. Stalin
är inte en kommunist. Han är lika illa som Hitler och Mussolini. Ett sådant
samarbete kommer bli vår död. Allt ljus vi såg för tio år sedan kommer sopas
bort och kvar kommer ett stortyskland finnas. Där Hitler är enväldig härskare
och all frihet är borta.
19/10 1939
Krigsförklaringen kom
redan den tredje. Men det var för sent. Bara några få veckor efter invasionen
hade Hitler och Stalin krossat Polen. Det var inte längre ett land. Det sägs
att polska barn med ariskt utseende har placerats i tyska familjer för
”förtyskning”. Förtyskning! Aldrig tidigare har jag hört ett sådant begrepp.
Vad tänker de med?
Det kommer inte ta lång
tid innan kriget blossar upp. Vi är dömda till undergång under Hitler. Något
måste göras. Jag har samtalat med Claus om ett möte med mig och Herbert. Claus
har genom hårt arbete stigit i hierarkin och har nu kontakt med Hitler själv.
Claus är vårt sista hopp.
1/11 1939
Jag kan inte tro att
det är sant. De dödar folk i koncentrationslägren. ”Barmhärtighetsdödande”
kallas det. Homosexuella, kroniskt sjuka och handikappade gasas ihjäl med Zyklon-B.
Jag kan inte förstå det. Och att ingen gör något. Men samtidigt förstår jag.
Den soldaten jag dödade i Nürnberg. Jag kände ingen sorg för att jag inte såg
honom som människa. Nazisterna ser inte judar som människor. Därför kan de göra
detta. Men det gör mig egentligen lika usel som nazisterna. Jag ser de lika
mycket som djur, som nazisterna ser judar som djur. Jag skäms för detta och har
pratat mycket med Samuel om det. Han kan inte ge mig något riktigt svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar