Vem kunde denna karismatiska man möjligtvis vara?

Otto Baum

27 september 1923

Jag kan verkligen inte förstå denna enorma inflation, speciellt inte hur den lyckats tränga igenom mitt hus väggar och lyckats fördärva min arma själ och ekonomi. Alla mina tiders besparingar, o herre min gud, de är inget längre värda. Tacka till att jag åtminstone har tak över huvudet och än ett arbete att gå till. Tidningen kommer i varje fall klara sig, vilket är det ända jag bryr mig om just nu. I tider som dessa kommer Northeim att behöva nyheter mer än någonsin. Priset på bröd kan till exempel skifta flera tusen mark under bara en dag. Vilket tidningen förstås inte kan informera om.

Hursomhelst blev intervjun med Eckhardt väl lyckad idag. Rikskanslern Gustav Streesmann hade nämligen igår avslutat det passiva motståndet mot fransmännen i Ruhrområdet. Allt jag ville få ut av denna minimaliska intervju var en stark åsikt och möjligtvis en liten känsla som kunde locka morgondagens tidnings köpare mer än någonsin. Eckhardt reagerade precis enligt planerna och drämde till näven sitt kontorsbord av finaste Ebenholz. Han hade nämligen ansett att Streesmanns beslut var opatriotiskt och totalt oacceptabelt enligt nationens lagstiftning. ”Det är sådana som Streesmann som föräder vårt stackars utslitna land”, och plötsligt hade borgmästaren brustit i gråt. Jag bad snabbt min assistent Mratin Dürfengran gå ut och läsa en tidning medan jag såg till att ta itu med problemet. Plötsligt hade jag fått dåligt samvete. Bara för att jag skulle få min artikel skulle jag behöva tära på stackars Eckardts sista krafter, stackars man! Jag avslutade snabbt intervjun och bestämde mig för att bjuda ut han och hans fru på middag vid restaurang vildsvinet samma kväll. Det kom att bli en mycket givande kväll. Borgmästaren och han fru Berättade nämligen om ett parti som nyligen fått uppmärksamhet. Ett arbetarparti vars idealism syftade på att allt var judarnas fel. Vi diskuterade om hur vidare det var rätt att lägga all skuld på endast en folkgrupp eller ej. Eckhardt sa sedan slutgiltigt att detta på något sätt lät fel hur drivande och bra partiet än kunde låta, men att i tider som dessa kunde mycket få en på fel tankar. Jag betalade notan och sa adjö till Eckhardt och hans fru som i ett varmt lovande sa att de inom en snar framtid skulle bjuda igen.

1 November 1923

När jag idag skulle gå ner till närmaste Café för att dricka mitt elva kaffe bröt ett hysteriskt slagsmål ut vid Lehmanns Järnaffär. En hel flock av nationalsocialister kom dundrande fram längs gatan vrålandes av slagord de förmodligen fått av arbetarpartiets propagandatidning i München. Det dröjde inte länge förrän motdemonstranten dök upp på andra sidan gatan, kommunister tänkte jag med ett leende på läpparna. Vad kan det här möjligtvis leda till?

Det hela började med lätta glåpord. Men när jag fick bevittna stackars Tannbergs tavelbutik stod jag längre inte ut med politikens våld. Jag smet istället upp på mitt kontor för att få en bättre överblick av vad som hittills hänt och fick till min förvåning se de stackars slitna arbetarna ta till nävarna sina. Under ett par minuter bröt ett blodigt slagsmål ut. Tänder och kött flög från upprorsmännens munnar medan jag bittert sörplade på mitt svarta kaffe. Slagsmålet dog så småning om ut och jag kunde nu i lugn och ro skriva mina rapporter. Jag skrev även ett brev till huvuddirektören för att se vad han hade för sig i Amerika, och lämnade sedan kontoret sju noll, noll strax efter mörkret svept sig som ett täcke över Northeims centrum.

12 november 1923

”Mussolinis tankar tränger sig in i Tysklands gränser” Rubriken till den nypublicerade artikeln fångade direkt mitt intresse när jag denna ljuvliga morgon besökte mitt kontor. Ostmackan hade som vanligt smakat bra i kistan, men när jag väl kommit halvvägs i dagens specialpresenterade artikel satte jag bokstavligen talat kaffet i halsen. Det visade sig nämligen att under de senaste dagarna, hade det så kallade Nationalsocialistiska arbetar partiet försökt sig på en mäktig stadskupp på stadens paradgata i självaste München.

Partiets ledare även känd som Adolf Hitler hade därmed tillsammans med SA-männen stormat in i den bayerska delstatsregeringen och bekräftat att den nationella revolutionen härmed börjat. Med ett skott mot taket från Hitler han själv, krävde nu partiet att den bayerska regeringen skulle delta i den omfattande kupp som skulle äga rum mot landets riksregering. Hitler hade sedan fört Kahr, Seisser och Lossow (de viktigaste männen) in i ett litet sidorum där han desperat försökt övertala männen att gå med i kuppen. De skrämda männen hade motvilligt sagt ja, men meddelade riksvärnet så fort de fått chansen i ett försök att få stopp på det eländiga uppror som fördärvat deras arma själar. Hitler hade för bara någon dag sedan blivit gripen tillsammans med sina upprorsmän i ständig anklagelse för landsförräderi.

När jag läst klart artikeln och torkat upp de diverse kaffestänk som farit ut mot mitt skrivbord, slog det mig, vilken vilja detta parti måste ha. Kanske var det något liknande vår framtida nation behövde? Eller var partiet ett rent fiasko? Jag kom plötsligt ihåg vad Eckhardt och hans fru berättat om och kilade ned till mina skribenter i ren nyfikenhet. Vem kunde denna karismatiska man möjligtvis vara? Journalisten som ansvarade för artikeln hade glädjande berättat om Hitlers ambitioner om ett framtida rike där alla mer eller mindre skulle gå omkring nöjda. Att han faktiskt ansågs sig vara Tysklands befriare och att partiet än hade visat sig vara relativt litet, men att det hela tiden ständigt växte. När jag fört klart diskussionen med skribenten gick jag till postkontoret för att se till att få mitt brev postat.