söndag 15 januari 2012

Vem är Sara Kelling?


Mitt namn är Sara Kelling och jag är född den 23:e februari år 1897, jag har alltså levat mitt liv här på jorden i 22 år. Jag har mörkt brunt hår, grågröna ögon och jag är rätt så smal. Jag bor ensam i en lägenhet precis här i Northeim och det har jag gjort i snart två år tillbaka. Det är ett rätt så lugnt område, det finns en liten livsmedelsaffär på andra sidan gatan så det är trevligt. Jag har inte alltid bott ensam i denna lägenhet, innan bodde jag tillsammans med min pojkvän Arnold. Avslutet på vår relation var inget som hade med oss att göra, utan av en tragisk händelse. Jag kommer aldrig glömma denna dag, då jag fick ett samtal från Arnolds mor som förtvivlat berättade att hon fått besked från sjukhuset i Berlin om att Arnold avlidit. Han hade blivit skjuten i bröstet och det var tydligen så illa att det inte fanns något läkarna kunde göra, eller så hade de inte tillräckligt med läkemedel vilket jag snarare tror. Men jag kan inte klandra dem, det var svårt att få in läkemedel och till så många som behövde det dessutom.

Arnold blev kallad till kriget strax efter att han fyllt 20 år, vi hade precis förlovat oss så det var jobbigt för mig att inse att han faktiskt skulle ut och kriga men han var verkligen beredd att kämpa för Tyskland. Inte så konstigt med det faktum att det är här man föddes och har vuxit upp, skulle man bara kunna svika det då? Det var inte bara Arnold jag förlorade i kriget, min äldre bror Ludvig avled en ganska kort tid efter att han blev kallad till kriget. Ingen i min familj fick reda på hur han dog, det bara kom ett brev en dag där det stod att han avlidit under en färd till Storbritannien. Jag ska inte glömma att säga att min far också var med och kämpade för Tyskland men han överlevde, han kom hem i princip helskinnad.

Efter Arnolds död visste jag först inte vart jag skulle ta vägen, jag hade mycket svårt att se hur jag skulle klara av att bo kvar ensam i lägenheten då ekonomin skulle bli en svår fråga i det hela. Det hade alltid varit Arnold som fått in pengarna och jag hade svårt att hitta något jobb, så jag tog hand om hushållet.
Då Arnold gick med i kriget började ekonomin lite senare att svikta men min äldre syster Evy hjälpte mig så gott hon kunde och gav mig lite pengar då och då, som lyckligtvis räckte till hyran och lite annat. Jag har faktiskt inte berättat något om mitt förflutna så det kanske inte är en allt för dum idé att börja med.

De första åren i min uppväxt var relativt bra. Jag växte upp tillsammans med min mor och far samt min äldre bror och syster i ett lite avlägset område strax i utkanten av Northeim. Där bodde vi i ett hus som bestod av ett rum, ett kök. Toaletter hade vi gemsamt med de andra som bodde där i närheten. Det var inte ofta pappa var hemma, han hade antingen något med jobbet eller så var han ute med sina kollegor och ’levde livet’. Som han bestämt brukade säga: Vi män måste få gå ut och roa oss lite då och då för att kunna jobba och försörja familjen. Ingen så någon gång emot hans ord, just därför att vi alla visste att det ändå inte lönade något till. Min bror fick några enstaka gånger följa med honom och när jag en gång nyfiket kom fram och frågade vad han och pappa gjort tyckte han inte att det var min sak.

Jag har så länge jag kan minnas alltid velat bli en känd konstnär och jag har sysselsatt mig en hel del med måleri och gör det fortfarande men jag vet inte riktigt om jag tror att jag skulle kunna arbeta med det . Men som det ser ut nu så är det lite rörigt i mitt liv och det tror jag inte att jag är ensam om. Efter alla hemskheter som Tyskland var tvungna att uthärda efter kriget kan det vara lite svårt att bara stabilisera sig. Men jag i alla fall, har min mor och far samt min syster. Min far är dock sjuk, så jag vet inte hur länge han klarar sig men jag ber för honom varje kväll. Hoppas det ger med sig något.

Nu tänkte jag läsa lite i min bok. Adjö så länge.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar