Mitt namn är Sara
Kelling och jag är född den 23:e februari år 1897, jag har alltså levat mitt
liv här på jorden i 22 år. Jag har mörkt brunt hår, grågröna ögon och jag är
rätt så smal. Jag bor ensam i en lägenhet precis här i Northeim och det har jag
gjort i snart två år tillbaka. Det är ett rätt så lugnt område, det finns en
liten livsmedelsaffär på andra sidan gatan så det är trevligt. Jag har inte
alltid bott ensam i denna lägenhet, innan bodde jag tillsammans med min pojkvän
Arnold. Avslutet på vår relation var inget som hade med oss att göra, utan av
en tragisk händelse. Jag kommer aldrig glömma denna dag, då jag fick ett samtal
från Arnolds mor som förtvivlat berättade att hon fått besked från sjukhuset i
Berlin om att Arnold avlidit. Han hade blivit skjuten i bröstet och det var
tydligen så illa att det inte fanns något läkarna kunde göra, eller så hade de
inte tillräckligt med läkemedel vilket jag snarare tror. Men jag kan inte
klandra dem, det var svårt att få in läkemedel och till så många som behövde
det dessutom.
Arnold blev kallad till
kriget strax efter att han fyllt 20 år, vi hade precis förlovat oss så det var
jobbigt för mig att inse att han faktiskt skulle ut och kriga men han var
verkligen beredd att kämpa för Tyskland. Inte så konstigt med det faktum att det
är här man föddes och har vuxit upp, skulle man bara kunna svika det då? Det
var inte bara Arnold jag förlorade i kriget, min äldre bror Ludvig avled en
ganska kort tid efter att han blev kallad till kriget. Ingen i min familj fick
reda på hur han dog, det bara kom ett brev en dag där det stod att han avlidit
under en färd till Storbritannien. Jag ska inte glömma att säga att min far
också var med och kämpade för Tyskland men han överlevde, han kom hem i princip
helskinnad.
Efter Arnolds död
visste jag först inte vart jag skulle ta vägen, jag hade mycket svårt att se
hur jag skulle klara av att bo kvar ensam i lägenheten då ekonomin skulle bli
en svår fråga i det hela. Det hade alltid varit Arnold som fått in pengarna och
jag hade svårt att hitta något jobb, så jag tog hand om hushållet.
Då Arnold gick med i
kriget började ekonomin lite senare att svikta men min äldre syster Evy hjälpte
mig så gott hon kunde och gav mig lite pengar då och då, som lyckligtvis räckte
till hyran och lite annat. Jag har faktiskt inte berättat något om mitt
förflutna så det kanske inte är en allt för dum idé att börja med.
De första åren i min
uppväxt var relativt bra. Jag växte upp tillsammans med min mor och far samt
min äldre bror och syster i ett lite avlägset område strax i utkanten av
Northeim. Där bodde vi i ett hus som bestod av ett rum, ett kök. Toaletter hade
vi gemsamt med de andra som bodde där i närheten. Det var inte ofta pappa var
hemma, han hade antingen något med jobbet eller så var han ute med sina
kollegor och ’levde livet’. Som han bestämt brukade säga: Vi män måste få gå ut
och roa oss lite då och då för att kunna jobba och försörja familjen. Ingen så
någon gång emot hans ord, just därför att vi alla visste att det ändå inte
lönade något till. Min bror fick några enstaka gånger följa med honom och när
jag en gång nyfiket kom fram och frågade vad han och pappa gjort tyckte han
inte att det var min sak.
Jag har så länge
jag kan minnas alltid velat bli en känd konstnär och jag har sysselsatt mig en
hel del med måleri och gör det fortfarande men jag vet inte riktigt om jag tror
att jag skulle kunna arbeta med det . Men som det ser ut nu så är det lite
rörigt i mitt liv och det tror jag inte att jag är ensam om. Efter alla
hemskheter som Tyskland var tvungna att uthärda efter kriget kan det vara lite
svårt att bara stabilisera sig. Men jag i alla fall, har min mor och far samt
min syster. Min far är dock sjuk, så jag vet inte hur länge han klarar sig men
jag ber för honom varje kväll. Hoppas det ger med sig något.
Nu tänkte jag läsa lite i min bok. Adjö så
länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar