Vem är Otto Baum?

Med närmare fundering måste jag säga att min tid på denna märkliga planet hittills varit stillsam. Kanske inte helt meningslös, men fortfarande vemodigt stillsam. Med en uppväxt i stadens centrum blev jag aldrig riktigt medveten om den värld som yttrade sig bakom Northeims åkrar. Kanske kom det att bli anledningen till att jag aldrig bestämde mig för att ta steget ut mot friheten och livets nyckfullhet.

För här sitter jag nu, halvt gråhårig och sliten på mitt kontor som vice direktör för Neue tag Zeitung, där mina ambitioner om att utforska jordens sju underverk bleknat sedan länge. Men när jag sedan blickar ut över det rofyllda torg som man sedan barn lärt känna varje husknut, måste jag säga att mitt stilla liv ändå fylls med harmoni och glädje. Där mina trettiosju år på något sätt vävts ihop till något man kan kalla liv och välfärd. Och med mina livs besparingar på Deutsche Bank hoppas jag kunna se mig själv i spegeln inom en snar framtid som en lyckligare Otto Baum, kanske till och med på resande fot. Vem vet.

Krigstiden 1914 – 1918 förblev även där stillsam då jag som utbildad ingenjör konstruerade en av de många automatmekanismer som ingick i vad vi på våran avdelning kallade för ”dödsmaskinerna”. Och eftersom jag redan där visade väl kunskap inom både innovation och utveckling av framtida vapen, behövde jag heller inte ta del av de hemska slag som främst kom att drabba mina nära och kära. Väldigt få av mina vänner återvände i helt skick från krigstiden, många återvände inte alls.

När freden kom 1918 bestämde jag mig för att byta spår och sträva efter något som kunde hjälpa folk i en mer positiv inriktning. En sak som berörde mig var att Northeim hade förlorat sitt sätt att kommunicera med stadens invånare. Under krigstiden hade stadens onekligen lilla tidning blivit tvungen att läggas ner pga. ekonomisk brist och året 1916 hade den förra direktören dött i en hjärtinfarkt. Härmed såg jag en chans att börja om, och tackvare att jag fått ärva min fars besparingar startade jag nu tidningen på nytt (självfallet i samma namn) och anställde tidigare journalister billigt. På det här sättet gick nu tidningen runt, ekonomiskt såväl som nyhetsmässigt. Tryckerierna expanderade till att trycka upp granstadens tidning och därmed expanderade också allas löner. Jag blev en man snarare känd för sin nyfikna entreprenörskap än den tidigare Otto Baum som kom på ett sätt att utrota mer människor med hjälp av ett nätt knapptryck.

Nog med egen självbelåtenhet. jag vill inte verka skryta, men med tanke på att mina föräldrar (döda) var inget mer än simpla bönder måste jag säga att jag utnyttjat stadens möjligheter till ett maximum som utan tvekan skulle få mina föräldrar att vända sig i graven om så var möjligt. Dock har detta ingen betydelse på personlig nivå då jag som entreprenör fick spendera många ensamma kvällar i dunkla källarkontor, där det ända sällskapet kom att bli råttorna som i frenetiska försök grävde sig genom källarens väggar. Jag var en ensam man, och så har det även blivit tills nu. Kanske kom det att bli mitt egna val eller kanske inte. För när jag åter blickar ut över det livfulla torg jag sedan barn lärt känna varje hörn och husknut, måste jag säga att jag nöjer mig med det, åtminstone tills vidare.

När landet redan svikit min ekonomiska tillvaro och skämt ut nationen för kommande generationer finns det bara en väg att gå. Hårt arbete och mycket pådrivande hos journalisterna mina. För efterallt är tidningen allt jag har kvar efter det stora nederlag som tog kål på min ända familj och framtidstro.