Vem är Max Adler?

Max Adler, November 1919

Kära dagbok!

Jag sitter här på mitt rum i den lilla staden Northeim och tittar ut på gatorna, jag ser besvikna soldater som är påväg hem till sina familjer efter att varit borta flera år för att kämpa för nationen. Affärerna här i staden är stängda sedan man fått det dystra beskedet från Verseille, Tyskland kommer snart gå under om inget händer. Kan tänka mig att det är likadant i Berlin, staden som ligger så nära mitt hjärta, där jag en gång för länge sedan växte upp.

Förresten dagboken så heter jag heter Max Adler och är 48 år gammal, jag är alltså född på det underbara året då Tyskland grundades 1871 då det fortfarande fanns hopp och tro på landet. Året då jag föddes så dog min far av en lunghinneinflammation och jag blev därför tvungen i låg ålder att börja försörja min familj och redan som tioåring gjorde jag det mesta av arbetet vi hade på våran lilla gård utanför Berlin. Men min mor Rita och min syster Astrid gjorde minst lika mycket bara att de inte ordnade mat och pengar, det var ju mannens jobb! Istället tillagade de maten, sydde kläder och skötte själva huset.

Jag har inte varit en simpel bonde i hela mitt liv, jag är även betjänt åt en underbar adelsfamilj (konstigt nog gillade jag dem trots att jag brukar vara oerhört emot adelssläkter. Det ända de gör är ju att leva på våra pengar, (fast det kan man ju inte säga).

Jag gjorde värnplikten 1891 och tjugo år senare kallades jag in i kriget och stred i skyttegravarna i två år. Att jag bara stred i två år var på grund av att min ålder gjorde att jag fick ryggskott av allt slit i leran, min kropp klarade helt enkelt inte av det och det ansågs bättre om jag blev hemskickad istället. När jag väl kom hem började jag gå på rehabilitering för min rygg. är den hade läkt satte jag igång med min gård igen, vi hade lyckats med skörden och kunnat expandera och var nu den största i hela staden. Folk kom till oss och köade för att få mat och min fru Agneta slet som ett djur tillsammans med mina två söner, (såklart jag skulle få sönder förresten, vi är ju en familj med hundra procent tyska rötter och då går det ju inte för sig att få döttrar som inte kan kriga).

Efter månader av slit hade vi fått igång gården ännu bättre och hade möjlighet att anställa bönder och pigor. Detta gav oss ett stort andrum och jag fick chans att göra det jag verkligen ville. Läsa poesi på universitetet. Så just nu läser jag en lång och dyr kurs om poesi, vilket har gjort att jag fick kontakterna hos adelfamiljerna