måndag 16 januari 2012

Vem är Maria Bruyker?

Jag heter Maria och är sexton år. Jag bodde i Hanover men när min far blev skjuten och avled i början av kriget och när mor dog av sorg strax efter hans död, tvingades jag flytta till Northeim för att bo hos min moster Ursula och min kusin Jakob.
Jag tycker inte att jag har förändrats särskilt mycket sedan jag flyttade till Northeim. Mina intressen är fortfarande desamma; läsa, dagdrömma och fågelspana men min syn på livet har dock blivit bistrare. Mycket bistrare. Det är väl vad man kan förvänta sig när man är föräldralös. I skolan brukar jag vara för mig själv och konverserar helst inte med andra förutom Jakob. Emellertid tar jag skolan på allvar och arbetar flitigt då jag skulle vilja bli en författare. Jag älskar verkligen att använda min kreativitet och uttrycka mina åsikter och tankar genom att skriva. Dessutom är det lockande att jag skulle kunna försörja mig genom det.
Ursula är en änka och arbetar som sjuksköterska, de flesta av hennes patienter är soldater som skadades under kriget. Hon säger inte mycket och jag har aldrig sett henne le men ändå tar hon hand om mig som om jag vore hennes eget barn. Jakob är tre år yngre än mig och är nästan sin mors motsats eftersom han ler hela tiden och pratar utan stopp. Vi bor i ett fallfärdigt hus i utkanten av staden. Men jag tycker huset egentligen borde kallas för ett skjul då det bara finns tillräckligt med plats för att vi tre ska kunna ligga raklånga.
Ett stenkast från vårt skjul finns ängar och lite längre bort finns två dussin träd som i princip är omringade av åkrar. Jag brukar sitta under träden och drömma mig bort. Bort från Northeim och tillbaka till Hanover. Jag undrar ständigt hur mitt liv hade sett ut om mina föräldrar fortfarande var kvar även om jag inte är missnöjd över mitt liv för tillfället. Det är bara det att jag saknar dem så förfärligt mycket ibland. Jag saknar hur far, som varit en matematiker, alltid började svamla om komplexa, matematiska problem vid middagsbordet och mor som jämt småskrattade åt det. Det enda jag har kvar från dem är fars anteckningsbok, ett fotografi och minnen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar