Goddag, mitt namn är Klaus Kreidl och jag är en soldat som stred i det första världskriget, jag hade väldigt mycket tur att jag överlevde alla attackerna vi blev utsatta för. Jag fyllde faktiskt 24 år den dagen då kriget avslutades, kändes som om jag fick en extremt bra födelsedagspresent. Just nu har jag väldigt stora ekonomiska problem med det att jag inte har några tillgångar till att tjäna pengar, jag är alltså arbetslös.
Jag har en familj på 2 barn och en fru, vi håller ihop även genom de svåraste tiderna så vi klarar oss ok jämfört med andra familjer som genomgår samma problem. Hur vi får allt mat är ett mirakel, men det är egentligen bara jag med min talang för att tjuva saker, mat, kläder och kanske lite andra saker som gör att vi överlever. Det är inget som jag är stolt över men vad gör man inte när ens liv står på spel? Vi bor i den tätaste delen av Northeim vilket gör det enkelt att tjuva saker eftersom att den stora folkmassan täcker för. Det är verkligen svårt att bli upptäckt. Vi bodde i en liten by utanför Northeim i ungefär 1 år men vi valde att flytta pga av just detta och att vi hade det närmare till affärer mm.
Idag är en stor dag, det är tid för mig att försöka skaffa ett riktigt jobb, jag har spenderat mer än 80% av mitt liv i Northeim så jag vet vilket ställe som verkligen är rätt om man nu söker jobb. Jag har alltid varit intresserad av skor, spelar ingen roll vilken sort sko bara den är gjord av ett mycket prydligt material. Min närmaste kollega är en skomakare och han har lovat mig ett ständigt jobb med fast lön, detta är en stor lättnad för mig. Hittils har jag faktiskt spenderat nästan alla mina dagar åt att tjuva eller att skaffa jobb, jag har allstå försökt att bygga upp mitt liv igen efter kriget och försöka glömma bort alla dåliga minnen. Varje dag när man går ut på stan ser man otrevliga saker, människor som blir gripna, någon som förlorar en kroppsdel eller kanske t.o.m någon som blir dödad. Det är helt obegripligt att sådant fortfarande händer 2 år och 3 månader efter kriget, enligt mig har inte egentligen kriget inte slutat än.
Jag är inte en sån typ som gillar makt eller att kriga, jag skulle helst vilja åka så långt bort från Europa som möjligt och starta ett nytt liv där, nya möjligheter, ny natur, nya människor men samma familj. Jag har aldrig bett om något annat än ett normalt liv men vad har jag fått? Ett liv fullt med krig och hat. Jag vill göra något specielt med mitt liv, förändra något på ett positivt sätt, något som inte många människor har lyckats åstakomma hittils. När den dagen jag dör kommer vill jag känna känslan i magen att jag verkligen gjorde allting som stod vid min makt, att jag tog mitt liv i mina egna händer och levde det som om det var det enda jag hade, känslan av att hjälpa andra är nog det bästa som finns.
Varje gång jag ser människor förstöra andra människors liv förstår jag inte vad som händer, de är båda människor och är exakt lika mycket värda, varför ska den ena få mer makt över den andra eftersom att den ena personen är jude? Min motivation och drivskraft kommer från Jozef Pilsudski som hjälpte människorna att mobilisera sig själva och inte ge upp förens kriget var vunnet, enligt mig så var det han och hans krigsplaner som gjorde det svårare för tyskarna att vinna, tillslut t.o.m omöjligt. Det är just såna människor som får mig att leva vidare och känna att det finns en mening med att leva, det är någonting som kan förändra många människors liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar