Vem är Hazel Bader?

Kära dagbok, Mitt namn är Hazel och jag är 19 år gammal. Jag bor i östra Northeim i en liten lägenhet med min lillasyster Heidi som är 16 år och med min ensamstående mor. Våran lägenhet är i perfekt storlek nu. Ett kök och ett rum. Mor sover i köket och jag och Heidi delar rum. När våran far levde så fick jag, Heidi och mor sova i mitt och Heidis rum och våran far sov i köket.

Vi har levt i Northeim hela vårat liv. Mor och Far var födda här. Mor vill inte dö någon annanstans än här i hennes säng. Oavsett hur sjuk hon är. Jag förstår henne. Hon har alltid älskat våran stad och Tyskland, det gör jag också.

Far dog under kriget. Han gjorde allting för sitt land. Men någon dag precis efter skyttegravskriget brytit ut blir han skjuten av några fransmänn. Han dog på en gång sägs det. När far dog blev hela familjen deprimerad. Men min mor blev mest tagen av hans död. Hon blev väldigt tystlåten av sig och vi som alltid pratat om allting. Men sedan far dog har inte viljat prata alls om honom eller tiden då han levde. Jag och Heidi har i storsätt alltid pratat om allt vi också. Men nu har hon sitt och jag mitt. Jag läser till sjuksköterska och Heidi går i skolan hon med.

Eftersom att jag och min syster är upptagna med våra studier så är det våran mor som får ta hand om införskaffning av mat och andra nödvändigheter. Hon hjälper till på ett av stadens bageri, där hon städar eller hjälper till att baka. För det får hon lite pengar och mat så vi klarar oss för dagen. Maten vi får är oftast bröd som har blivit brända så de inte får att sälja eller eventuella rester från gäster. Men det funkar för våran familj eftersom att ingen av oss har särskillt stor aptit.

Många frågar mig varför jag vill bli sjukskötera då det tycker att det verkar var ett jobbig jobb med mycket stress. Men jag vet vad jag vill bli sjukskötera för att jag vill hjälpa folk som är sjuka och skadade. Hjälpa dom att få en bättre framtid. Det är något jag alltid tyckt om att göra enligt mor. Hon sa alltid att jag var så hjälpsam när jag ville hjälpa henne med att laga mat eller städa. Men jag antar att det bara är jag, att jag är sån som person. Det har jag ingenting emot.

Det som jag verkligen vill med liv är att hjälpa människor. Jag vill hjälpa män som är med i krig och försöka få de skadade att överleva. Eftersom att min far dog i kriget känns det extra viktigt att hjälpa de som offrar sina liv för vårat älskade Tyskland. Jag skulle faktiskt kunna dö för Tyskland precis som min far. Han är och kommer nog alltid vara min förebild. Att våga offra sitt liv för sitt land är så stor för mig.

Nu måste jag sluta skriva klockan är ungefär åtta på kvällen och det är söndag så måste hjälpa till med söndagsstädningen. 

Skriver snart igen!