Vem är Georg Landhoff?

Jag heter Georg Landhoff. Jag föddes 1869 i München i en arbetarfamilj, där min far arbetade i en kolgruva och min mor var hemma med barnen. Vi bodde i en arbetarbarack i utkanten av staden, som vi delade med två andra arbetarfamiljer. Vi hade inte rinnande vatten, och dass fanns på gården. Liksom många andra liknande bostäder vid den här tiden kryllade mitt barndomshem av vägglöss, sjukdomar och alkoholism. Jag hade sexton syskon, som alla dog i kolera och dysentri men jag överlevde eftersom jag långa stunder vistades på den tyska landsbygden, hos min farbror. Han var präst och lärde mig allt jag vet.

När jag var fjorton år slutade jag i skolan och började hjälpa far i kolgruvan. Strax efter min artonårsdag dog först min far och sedan min mor, deras död gjorde mig inte särskilt ledsen men oroad för vart jag nu skulle ta vägen. Jag tvingades flytta till stadens fattighus, där situationen liknade den jag haft hemma. Så fort min farbror fick höra om min situation lade han in ett gott ord för mig till pastorn i Northeim, som med sin småstadsanda påminde avsevärt mycket om min farbrors lantställe. Dit flyttade jag omedelbart, fick till en början bo hos pastorn i prästvillan men fick tillslut ett eget hus i utkanten av staden. Så såg mitt liv ut i många år ända fram till nittonhundrafjorton, då jag trots min höga ålder kallades in till armén och kriget. I den vevan blev jag pilot, fast jag aldrig flugit förr i hela mitt liv.

Jag var orolig för mitt liv, jag ville ju fortsätta vara präst och ville absolut inte döda någon, men nöden har ingen lag. Som tur var överlevde jag kriget och kunde återvända till Northeim. Där sökte jag genast upp min farbror, som ännu levde men var mycket gammal och svårt kroniskt sjuk. Han gav mig syndernas förlåtelse, och tur var väl det för bara några timmar senare avled han. Han fick trots sin stora insats och osvikliga tyska anda aldrig någon riktig begravning, utan begravdes i en massgrav strax utanför staden. Det sörjer jag djupt än i denna dag, det är väl även den enda gången jag känt att mitt fosterland svikit mig.

Om en månad fyller jag femtio år. Då har jag varit präst i nästan trettiotvå år, och har aldrig under min tid som pastor brutit mot mitt tystnadslöfte. Jag måste på det stora hela säga att jag har ett bra liv numera, ännu har jag hälsan kvar och fast mitt yrke till trots ses som något av en kufisk enstöring. Det enda oroliga är om antalet judar i staden ökar, då staden inte har någon synagoga. Ännu har jag inte bestämt mig för vad som händer under de sista åren, förhoppningsvis kommer inte hälsan svika mig så jag kan jobba tills jag är sextiofem år. Då kanske jag väljer att lämna staden, eller så stannar jag kvar. Någon beslutsångest har jag i alla fall inte, och några hinder lär inte dyka upp på vägen fram tills dess, nu när kriget äntligen är över och då något nytt knappast lär braka ut på många decennier