Vem är Eva Tannberg?

Mitt namn är Eva Tannberg, och jag är sjutton år gammal. Jag bor i en liten lägenhet på en ganska avskild gata i staden Northeim tillsammans med min 22 år gamla storebror. Vi driver en liten obetydlig butik för handgjorda smycken och prydnadssaker, och det ger oss precis så mycket pengar som vi behöver. Min bror extrajobbar också på lite andra ställen i staden för att tjäna ihop mer, medan jag själv försöker koncentrera mig på att bli något i framtiden, så snart som möjligt, helst.

Men jag har faktiskt ingen som helst aning om vad jag egentligen vill bli, och kanske vill jag inte bli något alls, när jag tänker efter. Min bror brukar säga att jag har för lite disciplin för att kunna passa på någon arbetsplats, och det kanske han har rätt i. Jag har aldrig förstått varför jag ska göra vad andra säger åt mig, och jag hatar när folk försöker bestämma över mig och få mig att göra saker jag inte vill. Den enda jag ibland lyssnar på är min bror, Adrien.

Vi har bott själva här i Northeim sedan mina föräldrar dog för ett par år sedan, vi bor faktiskt i samma lägenhet som när vi bodde tillsammans, alla fyra. Vi har aldrig haft någon direkt anledning att flytta, vi har det ju bra som det är här, trots att det kanske gör så att vi saknar våra föräldrar mer, i alla fall jag. Men vi har ju alltid bott här, vi båda är dessutom födda här, så jag vägrar flytta. Jag har dock inte särskilt mycket tyskt blod i mig, de flesta av mina släktingar kommer från, och bor i, andra delar av världen, och vi har aldrig haft någon vidare kontakt med dem. Mina föräldrar var inte heller rakt igenom tyska, utan hade antingen sin mor eller far i ett annat land. Dock så fick aldrig veta vilka länder – enligt dem var det onödig kunskap. Det är inte direkt som att jag brinner för att veta, heller, jag bryr mig faktiskt inte, och mitt släktträd intresserar mig inte det minsta. För mig har det alltid varit jag, Adrien, och mamma och pappa, innan de dog, förstås. Jag vill också nämna att just det där med att de dog är något jag aldrig kommer att förlåta dem för, det är jag ganska fast besluten om.

Och om det finns något som Adrien hatar med mig så är det just det att jag alltid är fast besluten om saker som han inte alls håller med om, vilket brukar leda till våldsamma diskussioner där jag oftast vinner, eftersom hans envishet inte slår min. Något jag är ganska stolt över, faktiskt. Men också mina vänner kan bli ganska irriterade över att jag alltid ska ha rätt och blir arg så fort de säger att jag inte har det, och jag tror nog att de stör sig lika mycket på mitt humör, som ibland går lite överstyr. Det erkänner jag. Men mina vänner är nog ganska vana vid det, eftersom det är samma personer som jag var med när jag var liten.

Vi brukar gå omkring i stan tillsammans när vi inte har något annat för oss, vilket jag inte brukar ha. Man kan väl säga att jag lever ett lugnt och inte alls stressigt liv. Jag har alltid hatat skolan, som ni kanske förstår, eftersom mina lärare hade ganska starka åsikter om vad de tyckte var rätt och fel, åsikter som helt skilde sig från mina egna, som självklart var mycket starkare, vilket kunde leda till en del problem, bland annat att jag ofta blev hemskickad på grund av att jag sa emot för mycket. Så jag studerar alltså inte särskilt mycket, jag gör det bara för att jag innerst inne vet att jag kommer behöva alla kunskaper jag kan få sedan när jag måste ta hand om mig själv.

Och jag vet ju att jag vill göra något med mitt liv, men jag vill inte bli något, inte något som har med ett yrke att göra, i alla fall. Jag vill inte jobba, jag vill inte tjäna mycket pengar och jag tror inte att jag vill ha någon annan familj än den jag har nu, jag har helt enkelt andra lite mer komplicerade mål i livet som jag inte riktigt känner till ännu. Men jag låter det vara så en stund till, nu är jag ganska nöjd med att bråka med folk bara för att få säga mina åsikter om saker, ha tråkigt hemma i butiken och dra omkring med mina vänner, och vänta på att något ska hända som kanske får mig att hitta min mening med livet. De flesta jag känner tycker väl att jag är helt värdelös eftersom jag inte gör särskilt mycket, med det berör mig inte. Om jag inte vill jobba därför att jag vill behålla min frihet och ha andra mål i livet än att få ett så bra liv som möjligt i framtiden så är väl det mitt problem och något som de inte har med att göra.

Jag vill helt enkelt bara existera, än så länge, tills jag förstår varför jag ska existera, och det är precis vad jag tänker göra tills jag inte kan förlita mig på min bror längre. När jag måste klara mig själv kanske jag ger mig iväg på upptäcktsfärd eller något liknande. Då kommer jag i alla fall inte vara fast som en fånge i det här tråkiga samhället.