Vem är Catharina Ruge?

Klockan 20.00 Måndag 3:e januari 1919

Hallo!

Mitt namn är Catharina Ruge. Jag är 17 år gammal och bor med mor, far och mina två syskon, Marlene, 15 och Donald, 19 år. Vi bor i ett litet hus i Northeim. Jag och mina syskon delar ett rum och mor och far ett rum. Vi har ett vardagsrum och ett kök. Mitt emot vårt hus finns det en liten affär där vi handlar mat. Bredvid affären finns Wolfgangs bageri där vi brukar köpa varmt bröd av självaste Wolfgang. Hans bröd är väldigt populär här bland grannarna. Lite längre bort finns ett snickeri och skomakeri.

 

Vi är en familj som alltid håller ihop både på gott och ont, vi hjälper varandra och finns alltid för varandra om något händer. Det är så det ska vara i varje familj, det är det som gör att man blir en familj. Vi har det inte så bra ställt men vi klarar oss. Mor är hemmafru och jordbrukare och min far är soldat. Min storebror jobbar också, hos en smed på gatan där vi bor. Brorsan måste jobba annars klarar vi inte oss. Ingen av oss kan studera tyvärr, vi har inte råd med det. Både jag och mina syskon skulle mest av allt vilja gå i skolan som de rika barnen, men nu måste vi hjälpa till med hushållet. Jag och min syster hjälper mamma. Vi har lite mark där vi odlar frukt och grönt som vi sedan säljer. Min största dröm var att blir läkare. Känslan av att rädda en människas liv skulle vara obeskrivlig för mig. Jag har inte de möjligheterna att bli läkare men drömmen finns alltid i mitt hjärta. Varje natt innan jag går och lägger mig ber jag kvällsbön, jag ber till Gud att vi ska ha det lite bättre ställt och att han ska öppna en dörr för mig och mina syskon så att vi också får möjligheten att studera och få de yrken vi vill. Mor säger att Gud hör min röst och att han inte kommer lämna mina händer tomma, så länge jag ber honom och så länge jag är en bra människa.

För det mesta hjälper jag och min syster mamma med hemmet och planteringen men då vi har tid brukar vi leka med grannarnas barn. Vi båda älskar småbarn, när vi ser de glömmer vi allt som är svårt och jobbigt. Det är som om vi själva också blir barn.

Kriget har varit tungt för oss alla. Jag minns dagarna när mor satt och bad till Gud varje dag, hon var så orolig över att förlora någon i familjen. Det var pappa också men han visade inte det på samma sätt, en dag såg jag honom sittandes under ett träd och grät. Han är en sådan som döljer sina känslor och håller allt inombords. Våra föräldrar var egentligen de som var mest starkast, det enda de tänkte på var att jag och mina syskon skulle ha det så bra som möjligt. Vår storebror Donald tänkte hela tiden på att skydda främst mig och Merlene. Han ansåg att läget var farligast för oss tjejer. Ibland kunde han vara så ledsen och arg och orolig över kriget att detta gjorde honom riktigt aggressiv. Jag själv blev mest påverkad av alla människor som dog, jag önskade att jag kunde göra något för att rädda dem. Mest hemskt var att se barn som hade dött. Ja, nu är kriget i alla fall över men vem kan hämta tillbaka alla människor som har dött, den lilla flickan på andra sidan gatan, hon har ingen kvar, varken sin mamma eller pappa, vad ska hon göra, hur ska hon leva? Tyvärr är det riktigt fruktansvärt.

Jag gillar faktiskt Northeim. Jag är både född och uppvuxen här. Men när jag blir äldre och får egen familj kanske jag flyttar, vi får se.

Jag vet inte hur det ska bli med situationen här i Tyskland efter detta krig. Det är kris i landet och många ställen har förstörts, många människor har dött och situationen är helt enkelt katastrofalt. Soldaterna har bildat olika kamporganisationer och en av de största är Stalhelm. Deras mål är att krossa demokratin och återupprätta kejsaren.

Hoppas du lärde känna mig lite. Nu ska jag gå och lägga mig.
God natt!