Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor

1924-1927

Vad hände under åren där i mitten av 1920-talet?

I mitt liv: inte så mycket. Jag fann mig till rätta i staden igen. Gjorde lägenheten till min genom att sakta byta ut mina föräldrars gamla möbler till sådana jag själv köpte in. Det kändes bra. Beställde det mesta jag behövde från Seidels snickeri. Han, snickaren Wolker, är sanslöst osympatisk men han kan onekligen sitt jobb och han är lika otrevlig mot alla sina kunder, oavsett vem det är, så ingen behöver ta det personligt.

På väggarna hänger för övrigt tavlor från en lokal konstnär, Sara Kelling. När jag köpte dem, hos Grantz, försökte jag förhandla ner priset en aning men det gick inte. Herr Grantz var väldigt bestämd av sig när det kom till priset och det var fullkomligt omöjligt att resonera med honom. Jag antar att han behövde pengarna likaväl som alla andra i Tyskland behöver regelbundna inkomster, även om det faktiskt känns som om ekonomin håller på att återhämta sig i landet.

Jag fortsatte att arbeta som borgmästare Eckhardts assistent. Han är nöjd med mig och mina insatser. Kanske för att jag håller en låg profil och inte säger emot i onödan. Det gäller ju att välja sina strider. Åtminstone försöker jag tänka så.

Jag försökte påverka honom där under 1924 när han beslöt sig för att gå med i NSDAP, nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Det var året efter ölhallskuppen, Hitler satt i fängelset i Landsberg och hans parti var officiellt förbjudet att verka i Tyskland. Ändå fick Eckhardt för sig att nu var det hög tid att ansluta sig som medlem. Jag försökte säga att han riskerade sin popularitet bland väljarna men han stod på sig.

Johannes, det är nu det gäller att visa sitt stöd för vad som är rätt och riktigt, sade han och tog kontakt med sin kusin i München och någon vecka senare kunde han visa upp sitt medlemsbevis för mig. Jag sade ingenting men jag var övertygad om att han hade satsat på fel häst. Vem hade kunnat då att Hitler skulle vara ute ur fängelset redan innan jul 1924 och partiet åter tillåtet i februari 1925?

Sedan blev det verkligen allt bättre i Tyskland. Vi kunde alla märka av det. Ekonomin stabiliserades genom att en ny valuta, riksmarken, infördes i augusti 1924, betalningskraven för krigsskulden sänktes och USA och några andra länder ställde upp med lån för att hjälpa landet på fötter igen. Människor slutade att prata om pengar hela tiden, nationalisterna slutade klaga på allt som gick att klaga på, till och med SA hölls i strama tyglar av Hitler och livet i Northeim började kännas nästan helt normalt igen.

På julafton 1926 fick jag dock en påminnelse om att galenskapen fortfarande ligger under ytan hela tiden. Som julklapp från borgmästare Eckhardt fick jag två böcker: båda med namnet Mein Kampf. Författaren var ingen mindre än Adolf Hitler. Tydligen hade han nu skrivit klart andra delen och Eckhardt strålade av glädje när han räckte över sin gåva till mig. Jag tackade som sig bör och lade dem sedan åt sidan.

Det är märkligt egentligen att jag skriver så mycket om den här mannen; Adolf Hitler. En man som jag aldrig träffat men som ändå verkar ta allt större plats i mitt liv. Han smyger sig liksom in fast man inte vill. Jag plockade hur som helst fram böckerna som han hade skrivit i slutet av februari 1927. Anledningen var att borgmästare Eckhardt, tillsammans med några andra Northeimbor – Hannes Lutze, Tom Oldenburg, Adrien Tannberg, Thomas Carstens, de ytterst obehagliga bröderna Walter, Max Adler och unge Paul von Duhn samt ett antal andra, hade varit och hört honom tala i München. Det skulle markera en nystart för partiet och signalera Hitlers återkomst som politisk talare.

Eckhardt kom tillbaka helt förändrad. Han sade att han upplevt något fantastiskt. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han blivit frälst. Det lät åtminstone som att han beskrev messias när han talade om Hitler.

Så därför började jag läsa vad Eckhardts nya frälsare egentligen hade skrivit. Och någon större författare var han inte. Det dröjde inte många sidor innan jag kunde slå fast det. Voss bokhandel lär aldrig ta in den. Först beskriver han sitt liv, en sorts självbiografi med andra ord, därefter går han in på vad han vill politiskt. Det mest har jag hört från Eckhardt redan men sällan har jag läst sådan koncentrerad antisemitism tidigare. Hitler föreslår bl.a. att tyska judar inte ska få ha kvar sitt medborgarskap, de judar som flyttat till Tyskland efter 1914 ska sändas ut från landet, ett förbud mot judisk invandring ska införas och likaså ett förbud mot att judar äger tidningar och butiker.

Till slut blev så illamående att jag kastade boken bakom soffan. Den ligger fortfarande kvar där. Skulle den här mannen någonsin komma till makten, bevara oss väl för det, kommer Tyskland aldrig mer bli sig likt.

1928

Ett år jag endast kan beskriva i efterhand. Ett år jag trodde skulle bli mitt sista. Jag hade under vintern året före lidit av en kraftig förkylning och någon månad in på det nya året var den värre än någonsin. En dag i februari var jag på hemväg efter att ha ätit middag på Vildsvinet, fortfarande plågad av hostan som vägrade ge med sig och en smärta i bröstkorgen som bara gjorde det allt tyngre att andas för var dag.

Några meter efter att jag svängt runt hörnet vid Lackhausens livsmedelsaffär, för att ta genvägen via gränden, svartnade det för ögonen och jag kände hur jag föll till marken. Sedan var det bara mörker.

Senare, vilket innebar flera månader senare, stod hela bilden av vad som hänt klar för mig. Jag hade drabbats av dubbelsidig lunginflammation som sakta förvärrats till den grad att den höll på att ta mitt liv. Egentligen borde den ha gjort det redan den kvällen. Ty det var riktigt kall vinterkväll jag rasade ihop i grändens mörker och hade inte fräulein Schenk, som av en slump tagit samma väg som jag på sin väg hem, hittat mig liggandes medvetslös och tillkallat hjälp vore jag nu hos mina föräldrar i gravens djup.

Det tog tid för Dr Kube att få mig på benen igen. Flera månader flöt bort i feberdimmor. Jag minns att borgmästare Eckhardt ibland hälsade på för att uppdatera mig om olika händelser han ansåg att det var viktigt att jag kände till. Han meddelade bl.a. att i riksdagsvalet hade 123 personer i Northeim lagt sina röster på NSDAP. Det var tydligen mindre än väntat och han såg aningen besviken ut, trots att partiet nu har tolv platser i riksdagen, men försäkrade att det säkerligen skulle bli ett bättre resultat vid nästa valtillfälle. Tydligen trodde att han en sådan försäkran skulle få mig att tillfriskna fortare.

Vilken befängd idé.

Jag minns att Ebba, av tacksamhet – antar jag – har jag börjat tänka på fräulein Schenk vid hennes förnamn, ibland satt vid min sida. Hon sade inte mycket men jag blev ändå rörd av hennes närvaro och omsorg.

I slutet av året hade mina krafter återvänt och jag var tillbaka på mitt arbete igen.

1929

Tidningarna skriver om kraschen i USA. Företag och banker går under. Människor tar sina liv genom att hoppa från hustak. Problemen blir allt större här i Tyskland också när de amerikanska stödpengarna inte längre pumpas in i den tyska ekonomin. Även tyska banker har börjat gå i konkurs. Fabriker har stängs en efter en. Ibland helt väntat. Ibland till stor förvåning. Vem trodde t.ex. att Kleinsts sockerraffinaderi här i Northeim skulle behöva börja avskeda arbetare? Det sägs att snart är fyra miljoner människor i Tyskland arbetslösa. Det kan aldrig sluta väl. Hunger och missnöje skapar i slutändan bara hat och olycka.

1930

Borgmästare Eckhardt berättade idag över lunchen, som han storsint nog bjöd mig och hans numera så välklädde sekreterare Wolfgang Goethe på, att hans älskade parti har fått en mäktig vän. Alfred Hugenberg, den f.d styrelseordföranden för Kruppverken, Tysklands största industrikoncern, har ställt sig bakom nationalsocialisterna och Hitler. Hugenberg känner alla politiker, industrimän och affärsmän som är värda att känna. Eckhardt var otroligt belåten. Jag kan förstå honom. Hugenberg är snuskigt rik, kontrollerar tidningar som når över hela landet, tydligen är vår egen Otto Baum bekant med honom, och har ett inflytande som få kan mäta sig med.

Till och med i vår lilla stad märks nazisternas ökade status i politiken. I riksdagsvalet lade 1742 personer i Northeim sin röst på partiet. NSDAP har nu 107 platser i riksdagen. De är fortfarande i minoritet. Övriga partier har tillsammans 470 platser. Men det obehagliga består i att de fortsätter att växa.

Vi har dessutom förärats med vår egen lokalavdelning av SA, en grupp slagskämpar som leds av Urs Walter. De går runt i staden i sina bruna skjortor, iförda armbindlar märkta med hakkors, och blänger hotfullt på alla de inte gillar. Ibland provocerar de fram bråk och misshandlar någon stackare. Vid ett flertal tillfällen har de slagit sönder fönstren till affärer som ägs av judar. Det värsta är att borgmästare Eckhardt står bakom att polisen inte ingriper vid dessa incidenter.

Jag skäms över att vara Northeimbo vid dessa tillfällen. Jag skäms över att inte jag vågar protestera. Jag skäms över min tystnad.

1931

Allt blir bara värre; dag för dag, vecka för vecka, månad för månad. Arbetslösheten i Tyskland fortsätter att öka. Likaså i Northeim även om jag tror att vi klarar oss bättre än övriga landet då vi inte har några större fabriker och arbetsplatser. Ändå klistras det ständigt upp nya affischer i staden där Hitler lovar arbete, bröd och välstånd till alla som röstar på hans parti. Han lovar också så att beskydda oss alla från den kommunistiska revolutionen som hotar. Som hotar? Det enda jag ser som hotar Tyskland är Hitler och hans evigt marscherande anhängare. De är överallt.

Det värsta är att jag kan se att allt fler Northeimbor som lydigt sväljer deras propaganda. De tänker inte på annat än sig själva. Och det är inte i första hand de som saknar arbete som väljer att gå med i NSDAP eller stödja partiet på annat sätt, utan de som har redan har arbete och en inkomst. Jag antar att de är rädda att förlora allt i ”den kommunistiska revolutionen som hotar”. Vilket trams!

1932

Under vintern har arbetslösheten stigit katastrofalt i Tyskland. Mellan sju och åtta miljoner tyskar är nu arbetslösa. Det sägs att sjutton miljoner människor lever på understöd. Överallt gror hat. De arbetslösa hatar arbetsgivarna. Universitetens studenter ser ingen framtid. På gatorna, dansställena och restaurangerna kommer knivar, kedjor och läderbatonger fram när människor hamnar i gräl med varandra. Medelklassen verkar känna sig hotad av såväl de rika som arbetarrörelsen. Samtidigt flyger Hitler runt i landet, tjugo städer i veckan sägs han hinna med, och framställer sig själv som landets räddning.

Han talade i Northeim också. Hela staden var där och lyssnade. Men det verkade som det endast var de som höll med Hitler som vågade diskutera hans tal efteråt. Alla vi andra, alla dessa människor som jag vet tänker annorlunda var tysta. Åtminstone offentligt. Jag är inte säker på att det är rätt väg. Kanske borde vi protestera mera. Stå upp för vad vi anser vara rätt och riktigt. Men alla verkar rädda. Rädda för SA:s knytnävar och påkar, rädda för Hitler, rädda för våldet som drabbar alla som tar ställning emot honom.

I Hitlers följe såg jag dessutom några gamla Northeimbor, nu som medlemmar i SS och iförda deras svarta vidriga uniformer. Hannes Lutze, Tom Oldenburg, Adrien Tannberg, givetvis bröderna Walter och jag tror faktiskt det var Heinrich Voss, den förra ägaren till stadens bokhandel, som struttade omkring och kände sig märkvärdiga i sin ledares sällskap.

Jag gick inte fram och hälsade.

I riksdagsvalet i juli fick NSDAP 230 av 608 platser. I Northeim var det 4195 personer som röstade på dem. De har ingen egen majoritet men är nu Tysklands största parti. Så även i vår stad där samtliga övriga partier endast skrapade ihop 2225 röster. Jag kan inte tro det.

Jag vill inte tro det.

Eckhardt säger att President Hindenburg erbjöd Hitler en plats i regeringen och rollen som vice rikskansler men att Hitler tackade nej då han vet att alla andra partier behöver nazisternas stöd för att regera. Hitler väntar på ett bättre erbjudande. Jag vill inte tänka vad det innebär. Trots att landet är på gränsen till ett inbördeskrig med tanke på alla våldsdåd som inträffar över hela landet.

1933

30 januari

Jag bor i ett sjukt land. Idag har Adolf Hitler svurits in som rikskansler. Tre andra nazister har fått plats i regeringen. President Hindenburg verkar ha gått med på Hitlers krav, trots att NSDAP minskade en aning i valet i november -32.

Vad kommer detta att innebära för Tyskland? Jag har beslutat mig för att dokumentera de förändringar som säkerligen kommer att ske för att om möjligt skaffa mig en överblick av situationen. Det är också en del av mitt arbete. Till borgmästare Eckhardt kommer ju automatiskt alla nya lagar och förordningar som träder i kraft.

27 februari

Riksdagshuset i Berlin brinner! Vad är det som händer?

1 mars

Polischefen Hermann Göring, en av Hitlers närmaste män, har efter branden fängslat de främsta ledarna i kommunistpartiet samt över 4 000 andra medlemmar i samma parti. Enligt nazisterna var det en kommunist som anlade branden i riksdagshuset. Två Northeimbor, det kan vara fler, sägs ha förts bort. Jag vet inte vilka ännu. Men jag misstänker att apotekare Schenks son, Dietmar, kan vara en av dem. Hans politiska hemvisst är ingen hemlighet och det var ett tag sedan jag såg honom.

2 mars

Med hjälp av undantagslagar har Hitler nästan helt utplånat yttrandefriheten, pressfriheten och organisationsfriheten. Exceptionella befogenheter ger honom också rätt att med hjälp av polisen och SA bekämpa ”högförräderi”, sabotage och störande av allmän ordning. Samtidigt har den numera nazistdominerade polisen börjat arrestera och fängsla politiska motståndare. Andra uppmanas vara tysta. Jag lever numera i ett land där en obehaglig tystnad råder, dvs om man bortser från galningarna som skriker ”sieg heil” på gator och torg.

9 mars

Nazisterna organiserar upplopp mot judar i hela Tyskland som nu återigen ges skulden för nederlaget i första världskriget och för den ekonomiska krisen som präglar vårt land. Enligt propagandan som nu finns överallt är den tysk-ariska rasen överlägsen medan alla andra ”raser” ses som biologiska hot mot att hålla den tyska rasen ”ren”.

Jag orkar inte lyssna längre på Eckhardt när han börjar älta detta ämne med mig. Istället drömmer jag mig bort och låtsas vara någon annanstans. Men varje gång jag öppnar ögonen är jag tillbaka i Northeim.

1 april

Nazisterna uppmanar idag till bojkott mot judiska affärer och företag. En nationell kampanj har inletts mot det judiska folket. Jag har inte orkat gå till arbetet idag för jag vill inte se det med egna ögon. Men enligt radion blockerar SA-män judiska affärer i städer över hela landet och ser till att judestjärnor och texter som ”Tyskar, försvara er! Köp ingenting från judar” målas över dörrar och fönster. Jag vågar inte tänka på vilka som drabbas av detta i Northeim.

6 april

En ny lag som förbjuder judar att vara statligt anställda är nu aktuell. De ska också förbjudas att arbeta som bland annat universitetslärare och advokater. Tydligen kan ens arbetsförmåga också klassificeras som antingen arisk och därmed önskvärd eller som icke-arisk och sålunda oönskad pga sin skadlighet. Det måste vara ett skämt. Men jag hör ingen skratta. Förutom nazisterna.

10 maj

Idag grät jag. På öppen gata. För att bekämpa den ”judisk-materialistiska” andan har nazisterna uppmanat till bokbål av böcker skrivna av judar och antinazistiska författare. Över hela Tyskland har böcker brunnit idag. Jag blev själv vittne till hur en grupp SA-män släpade ut böcker från Voss bokhandel och brände dem framför en jublande folksamling. Böcker av bland annat Heinrich Mann, Karl Marx, Heinrich Heine, Ernst Bloch och Sigmund Freud brann framför mina ögon. Det var helt overkligt och jag plötsligt kom jag att tänka på vad Heinrich Heine skrev en gång: Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor.

Jag kände hur tårar började rinna nerför mina kinder och gick till slut därifrån.

22 juni

Koncentrationsläger har öppnats i Dachau, Buchenwald, Sachsenhausen och Ravensbrück. Lägren har inrättats som ett led i den ”allmänna ordningen” och främst rör det sig om aktiva antinazister, politiska oppositionella och ”statsfiender” som ska isoleras och ”omskolas” i lägren. Jag kan inte i ord fånga känslan i min inför detta. Men jag kräktes i papperskorgen när jag läste rapporten som låg på mitt skrivbord när jag kom till arbetet.

14 juli

Alla andra partier i Tyskland förutom NSDAP har förbjudits. Det som som inleddes 23 mars när Hitler tog makten från Riksdagen har nu nått sin slutpunkt. Tyskland är numera en enpartistat. Vår demokrati är ett minne blott. Nyheten om att judiska immigranter från Polen förlorar sina tyska medborgarskap drunknade i denna dödsdom över det fria samhället.

30 juli

De har infört en lag om tvångssterilisering av personer med ärftliga sjukdomar. Forskarnas argument för behandlingen är att förbättra den tyska rasen och spara framtida vårdkostnader. Mellan 320 000 och 350 000 tyska utvecklingsstörda, handikappade och kroniskt sjuka ska steriliseras. Varför är det ingen som protesterar? Hur kan människor acceptera detta?

4 oktober

Från slutet av september får tyska judar inte längre äga land. Från idag får de inte heller vara tidningsredaktörer. Vad blir nästa infall? Det går knappt att gissa men ingenting gör mig längre förvånad.

24 november

Att vara arbetslös är numera ett brott mot lagen. Denna nya lag innebär att ”vaneförbrytare”, vilket inkluderar tiggare, hemlösa, alkoholister och arbetslösa, ska skickas till koncentrationsläger. I nazisternas ögon är vi snart alla brottslingar.

31 december

Gott nytt år! (skriver jag utan att ens tro på det själv)