Om detta fortsätter måste jag nog fly landet

Augustina von Kappel 1919-1923

3 september 1920:

Inget speciellt har hänt på sistone förutom att jag har investerat en del i några mindre firmor i byn som raffinaderiet där jag sköt till pengar i utbyte mot ett mindre inflytande i verksamheten (såklart skedde detta via mellanhänder, det passar sig ju inte att en kvinna som jag ska hålla på med finansiering). Priserna på marknaden går upp och ner drastiskt, värre än de har på sistone. Inte säker på om detta gynnar mig eller inte, då oroligheterna och därmed köpbehovet efter mina varor ökar, fast å andra sidan får jag sämre betalt överlag då pengarna jag får in är i princip mer och mer värdelösa. Om detta fortsätter måste jag nog förflytta verksamheten utomlands och sälja i Tyskland vilket kommer att öka transportpriser och krångla till det med tullsmuggling (som dock är relativt enkelt nuförtiden då inget starkt försvar finns vid Tysklands gränser). Nu måste jag dock börja röra på mig, har ett par viktiga möten underjord.

14 januari 1921:

Vintern har slagit till hårt i staden, inte bara för de fattiga, utan även medelklassen har påverkats då de knappt har råd att värma sina hus mot de kalla vindar som slår mot ytterfasaderna. Ett mindre antal människor har till och med dukat under de senaste månaderna av kyla och svält. Detta förde dock något gott med sig, då jag direkt såg en affärsmöjlighet att sälja insmugglad ved, säljandes för mycket lägre pris än resten av stadens vedhandlare. Investeringarna i de mindre firmorna har lönat sig på lång sikt, då jag via mitt inflytande över dem kan kontrollera dem så att de inte börjar snoka i mina affärer. Jag lyckades också fixa en bra, undangömd lagerlokal till veden, och om man följer transaktionspapperna så kommer man bara fram till en spökperson som inte existerar, istället för mig.

19 januari 1923: 

KATASTROF. Jag har fått beskedet att ockupationen av Ruhrområdet är total och industrierna ligger helt i den franska armens händer. Detta skulle inte vara ett så stort problem, om nu inte självaste fabriken där järnet som mina vapen tillverkas av är helt nedstängd! Folk på gatorna har blivit i princip galna, alternativt så sitter de och tittar uppgivet ut i luften. Om jag ska vara ärlig känner jag i princip samma sak som dem och vill bara gå ut på gatan och ropa skällsord, fast mer på grund av att ett gyllene affärstillfälle som går missat på grund av att några klåpare från Frankrike stänger ner hela min verksamhet indirekt.

Jag måste hitta en annan väg av att få vapen, alternativt mer ved.

25 juni 1923: 

Läget ser dåligt ut. Min överklass-identitet utåt snår sig med de ekonomiska problem jag har börjat erfara, senare än de flesta andra i staden. Jag har ekonomiskt sett inte råd att leva såhär dyrt, men socialt sett inte råd att leva billigare heller för att kunna upprätta min identitet. Ruhr-ockupation har fortsatt och läget har bara förvärrats och förvärrats. Konsumtionen i Northeim gick upp ett tag, men sedan så var det som om allting stannade upp i staden. Ingenting exporterades ut i staden, ingenting såldes och ingenting importeras in. Just nu får jag in pengar här och där från en av de få sakerna som fortfarande säljer, ved. Men det är knappt, och jag har fått göra nedskärningar (som jag ej får visa för allmänheten för att upprätthålla min bild av att jag är en sann adelsperson) på mitt privatliv.

Om detta fortsätter måste jag nog fly landet, eller rentav lämna mitt fredliga yttre och delta i någon av frikårerna eller andra organisationer för att få stöd.