Max Adler
Den trettioförsta
december 1923
Kära dagbok.
Jag sitter återigen vid
mitt fönster och tittar besviket ut mot gatorna där köerna sträcker sig ännu
längre än vanligt. De dystra människorna står ända från Lewald & Wenkels
bageri, där de försöker få mat, till Georg Landhoffs kyrka där han står och
försöker trösta alla de deprimerade barnen i staden. Inflationen är en
katastrof och inte ens en miljardmarks sedel räcker till längre, förut hade det
kunnat försörja hela Tyskland, men nu? Nu räcker det bara till en korg med ägg
om man har tur. Men jag ska inte klaga allt för mycket, många har det mycket
värre än jag och jag har ändå lite hopp. Hoppet kommer från Adolf Hitler.
Jag ska ta det från
början och förklara så gott jag kan, min fakta kommer från dagstidningarna som
jag flitit följer. Allt började när Tyskland förlorade kriget och Adolf började
känna sig förråd av den tyska regeringen som gått med på att sluta fred utan
att diskutera saken med armén och resten av folket. Adolf var emot regeringen
men trots det, av vad jag förstått från dagtidningarna så arbetade Adolf för
regeringen. Eller för hans gamla regemente, men de i sin tur jobbade under
regeringen. Hitlers uppgift var att gå till ölhallar om kvällarna och lyssna
till små partier som spred sin propaganda, om Hitler upptäckte något hot mot
regeringen skulle han rapportera direkt.
En sen kväll i München
så var Hitler i en gammal ölhall och lyssnade på Anton Drexler som var grundare
för "Tyska Arbetarpartiet". Hitler var inte direkt interesserad men
när Anton började tala blev han uppmärksam. Anton gick till angrepp mot Weimerrepubliken
och , som han uttryckte det "Novemberförbrytarna". Detta stämde ju
precis med vad Hitler tyckte och han anslöt sig till partiet och snart var han
ledaren.
Nåväl, det var lite
trist information om honom men nu ska jag berätta om mitt egna liv under de
gånga åren. Mycket har hänt, dåliga samt bra, men de går som sagt inte att
undvika att bli påverkad av inflationen eller det politiska kriget ute på
gatorna.
I början av årtiondet
så började samarbetet mellan min gård och stadens bageri gå ytterst dåligt. Vi
hade inte råd att försörja alla arbetarna och var tvungna att avskeda fler och
fler till deras förtvivlan, vilket ledde till att jag var tvungen att gå
tillbaka i arbete trots min dåliga rygg. Tur för oss var ju att vi alltid hade
mat även fast vi inte hade några pengar, maten vi lyckades få fram gick numer
bara till oss själva och inte till de stackars människorna här i Northeim.
Livet gick ut på att överleva och inget annat. Och när vi några månader senare
fick reda på att fransmännen lyckats ta våran ända fungerande industri i
Ruhr-området började mina tankar gå mot det många andra tyskar redan gjort.
Självmord. Men det var nu jag började höra talas om Hitler och hans ideologier.
Jag hade läst i
tidningarna att det fanns ett nytt parti i staden som skulle han en omröstning
och det var ett stort samtalsämne i våran lilla stad. Nästan ingen kände till
det men många tyckte det var interessant att följa ändå. Partiet kallade sig
för NSDAP och ville växa sig stort i Tyskland.
När valet var avgjort insåg jag att jag kände
till den unge mannen som vunnit. Han hade handlat av mig flera gånger under
årens lopp. Mannen hette Urs Walter och bodde bara några kvarter ner. Jag
bestämde mig för att gå och gratulera honom till vinsten.
När jag anlände såg jag
att det hängde en flagga från balkongen med en stor svastika på. Tyckte den var
fin och lade den vid minnet.
Direkt när jag knackade
på öppnade Urs, han verkade stressad och sa bara till mig att följa efter. Jag
gjorde som jag blev tillsagd och vi sprang ut på vägen där vi mötte ytterligare
tio man, Urs skrek "för fosterlandet!" och sprang sedan upp för
gatan. Jag följde efter och när vi sprungit kanske tjugofem meter såg jag en
något större folkmassa komma mot oss. Folkmassan rusade mot oss och plötsligt
var jag mitt inne i ett vilt slagsmål och knutna nävar flög åt alla möjliga
håll. Redan efter två minuter var slaget över och vi hade åkt på en storförlust
mot dessa, överlägsna i antal, okända män.
Jag fattade inte
riktigt vad som hade hänt och jag kunde inte låta det gå mig förbi. När jag såg
Urs gå därifrån sprang jag efter och stoppade honom.
"Hallå vad var det
där?" frågade jag.
"Det var
kommunister, de jävlarna!" skrek Urs
Jag fick sedan reda på
allt om NSDAP, de visste hur man skulle rädda Tyskland och varför det var
sådana problem! De hade svar på alla mina frågor och allt verkade ju vara
rimligt, såklart jag inte ville bli av med min stora gård jag kämpat för till
några idiotiska kommunister! Aldrig! Och självklart är det judarnas fel att vi
förlorade kriget! De fick tillbaka mitt hopp om att Tyskland kunde komma
tillbaka inom snar framtid.
Men viktigast av allt.
De hade en ledare som visste vad han gjorde! En man som visste vad som krävdes
för att rädda nationen!
Och det är jag är nu,
besviken över att Hitlers Mussolini inspirerade attack gick i spillror och att
han hamna i fängelse. Mitt hopp har återigen dött men jag hoppas något händer
snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar