Men de finns överallt

1/3 1926

Mitt sinne är mycket delat, denna vackra vårdag, som även råkar vara min födelsedag. Idag gifte jag mig även med min kära Ebba. Det var ett vackert bröllop med ganska få gäster. Trots välfärden och den stigande ekonomin i Tyskland, fortsätter de politiska splittringarna. Jag förundras Ebba, hon är helt neutral när det gäller politik och skakar bara på huvudet när jag börjar föreläsa om Marx. Men jag har precis läst klart ”Mein Kampf”, skriven av Adolf Hitler. Och vilket djur! Vilken best! det som står, hans åsikter. Hur kan man anse att en ”ras” är mindre värd än en annan? Han talar om utrotning. Man blir rädd av att folk är så galna. Hans parti har däremot tappat stöd, allt eftersom ekonomin förbättras.

Under 1924 såg situationen ljusare ut än på länge. Ekonomin var på väg uppåt, arbetslösheten sjönk och Hitler satt i fängelse. Vi kommunister i KPD hade inte mycket att göra. August och en ny bekant vid namn Heinrich Brandler åkte till Moskva för studier och föreläsningar ledda av dem själva. Min impopularitet hos den mycket nykommunistiske och Stalindyrkande Thälmann gjorde att jag inte fick mycket arbete under det året. När jag på nyår fick reda på att Hitler släppts, väntade jag på att Thälmann skulle kontakta mig om en fortsättning av spioneriet på Hitler. Men samtalet kom aldrig. Istället kontaktade August mig om att jag skulle hålla koll på både Hitler och den, enligt Brandler, korrupta Thälmann. Det fortsatte jag med under hela året. Kommer inte gå in närmre på det, utom att Hitler bara blev galnare och galnare. Thälmann visade sig vara korrupt, något som ingen i KPD ville erkänna.

1/12 1929

Det blir värre och värre i Tyskland. NSDAP blir bara större och större, inte bara i valet, utan det märks även i det vardagliga livet. Många av mina judiska vänner klagar på sämre affärer. Men mycket av mitt sociala liv i Northeim har gått åt spillo det senaste året. Jag har varit mycket upptagen med min politik och efter att Thalheimer och Brandler kom hem under 1927, klagade de mycket på det ryska sättet att styra landet. Stalin ska ha missförstått allt inom kommunismen. Ernst Thälmann, som efter att jag spionerat på honom visat sig enbart vara intresserad av makt, var inte förtjust i dessa observationer av August. Detta ledde till att både August och Heinrich tvingades lämna partiet. Även jag lämnade, och följde med mina kära förebilder till att starta KPO, ett klassiskt Marxistiskt parti med de riktiga värderingarna. Min frånvaro har lett till att jag och min hustru har glidit ifrån varann. Under fjolåret räddade hon livet på borgmästarens assistent, Johannes Haffner. Hon var med honom mycket tiden efter. Jag besökte honom en eftermiddag och vi talade om livet i Northeim, med en nazistisk borgmästare och mycket antisemitism. Då var det ändå ingenting i jämförelse med efter riksdagsvalet 1929. Kraschen i USA gjorde ont i allas våra plånböcker. Vi led snabbt av fallet och arbetslösheten stiger igen. Vi i KPO trodde oss kunna gå framåt under valet, men inte ens KPD gjorde några större framsteg. Valets vinnare var NSDAP. De gick fram skrämmande mycket, fortfarande i minoritet, men det får inte fortsätta. Ekonomin kan bara bli bättre och jag tror snart vi kommer se en förbättring.

1/11 1932

Jag hade fel. Ekonomin bara blev värre och värre och det tyska folket blev desperatare och desperatare. Redan 1930 fick Northeim sin egen SA-kår, självklart ledd av den förskräcklige Urs Walter. Sista gången August och Heinrich besökte Northeim åt vi middag på Vildsvinet. Det var i början av 1931. Vi blev avbrutna av Walter och utkastade av hans hejdukar. På grund av våra politiska åsikter! Men vad skulle vi göra? Vi var alla rädda och Heinrich sa att det bara skulle bli värre.

1932 var Hitler och talade i Northeim. Jag gick inte ut. Jag var rädd. Jag och Ebba satt inne hela dagen och lyssnade till skriken, de fanatiska hälsningarna och jubel när Hitler talade. Det kastades en tegelsten genom mitt fönster på kvällen. Ett hakkors var målat på den. Har aldrig sovit så illa som den natten. Dagen efter for jag från Northeim. Jag klarade inte av rädslan. Valet pekade åt samma håll. Trots att NSDAP gick ned, var det Tysklands största parti. Inte i majoritet, men det talas om en position som rikskansler för Hitler! Bara snack förstås, men tanken skrämmer.

1/3 1933

Det är inte sant! Denna skymf mot demokrati, mot mänskliga rättigheter! När Adolf Hitler svors in som rikskansler för en dryg månad sedan trodde jag inte mina öron. Om detta var fallet, vart var NF? Vart var förståndet hon von Hindenburg? Vart var demokratin? Han hade lyckats, galningen som man skrattade åt var en av Tysklands mäktigaste män. Och ändå kunde jag inte förstå hur mycket längre det kunde gå. För bara ett par dagar sedan brann riksdagshuset och idag arresterades en ung holländare vid namn Marinus van der Lubbe. En man jag har träffat. Han är långt från kapabel till något sådant. Visserligen är han kommunist, och det sägs att kommunister över hela landet arresteras. Jag vägrar tro det, men jag har inte gått ut på flera dagar av rädslan. Att sjunka så låg. Alla vet det, det var nazisterna som satte riksdagshuset i brand, men ingen vågar säga det, alla är rädda. Men nu är det nog! Ikväll ska jag samla ett motstånd mot nazisterna. Om jag överlever vill säga. Vänta, någon knackar på dörren.

1/1 1934

De senaste månaderna har varit de värsta i mitt liv, och jag tjänstgjorde de sista månaderna på västfronten. Det var Urs Walter som knackade på dörren på min födelsedag, blev inte mycket firande på fångtåget till fängelset i Berlin. I dryga fyra månader satt jag i fängelse. Sedan togs jag till Dachau… koncentrationslägret. Det var vidrigt. Kan ändå ha varit bättre än att få vittna de händelser utanför. Judehatet som sattes i verket genom lagar. Den 15/7 fick jag ett brev från August. Det stod att alla partier utom NSDAP från och med nu var förbjudna. Jag satte mig ned på sängen och fällde en tår. Var detta slutet? Nej. I Dachau träffade jag en ung man vid namn Claus Schenk von Stauffenberg, visserligen fångvaktare. Men han fastnade vid mitt efternamn, och vi kom snart på att vi var relativt nära släkt. Han hade dragits till det patriotiska och monarkistiska i nazismen, men avskydde Hitler och hans närmsta män. Claus var desto mer lutad åt den kommunistiske SA-chefen Röhms håll. 

Claus blev min räddning. För en vecka sedan hjälpte han mig rymma från koncentrationslägret. Jag är nu någonstans mellan Nürnberg och Ingolstadt. Jag har kontaktat Brandler om vidare skydd om jag tar mig till Nürnberg. Men de finns överallt.