Det första som jag märkte dagen då våra soldater
återvänt från kriget var att gatorna var fulla med människor och blev till en
början glad för att det betydde att vi inte behövde oroa oss för kriget mer och
dessutom en bättre försäljning av bröd och bakelser.
Jag gick till jobbet och möttes av den stora
folkmassan som köade utanför mitt bageri. Till en början blev jag glad och
tänkte att detta skulle vara en stor framgång för både bageriet men också för
mig och Theodor ekonomiskt. Men jag fick till min stora besvikelse veta att
hälften av de som var där var och sökte arbete och jag ville verkligen ge några
ett jobb så att de fick ett ekonomiskt stöd att försörja familjen med men jag
var själv inte i det tillståndet att kunna ge bort mina pengar så lite då och
då smög jag med de ett litet bröd att ha.
Jag fick även till min stora förvåning veta att alla i
stan tidigare hade varit hos stadens andra bagare men sen kommit till vårt för
att det andra bageriet höjt sina priser rejält. Först så tyckte jag bara att
det var onödigt och girigt att göra så nu när kriget var slut och folk var
skadade och arbetslösa men senare när min leverantör av mjölk och mjöl dök upp
så förstod jag vad som var på gång. De hade nämligen höjt priset från nio riks
marker per liter till hela 49 000. Jag lät Theodor stanna kvar på bageriet
när jag tog en sväng till banken och fick veta att regeringen trycker mer
sedlar för att betala tillbaka de arbetare som strejkar under tiden som Frankrike ockuperar vårt industriområde i Ruhr.
Jag började nu förstå att läget höll på att bli värre
för Tyskland och det såg inte ut att bli bättre när ett gäng ”soldater" rusade
in i bageriet och krävde att jag skulle ge de bröd då de kämpade för oss,
folket i Tyskland, och att de behövde föda för att kunna försvara landet mot de
(som de tyckte) korrupta kommunisterna. Jag blev så rörd över de förvirrade
soldaternas blickar att jag faktiskt skänkte de lite bröd men strax efter att
de gått anade jag att jag var på väg att få huvudvärk och jag stängde bageriet
bad Theodor gå hem och gick mot stadens apotek, Apotek Schenk. På vägen dit
märker jag att det har börjat många byggen trots det just nu katastrofala läget
i landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar