Georg Landhoff
Året var
nittonhundratjugofyra och dagen inleddes med ett kallsnack med min gode vän
Otto Baum. Hemma hos mig vi sågs och förtärde ett par koppar surrugatkaffe av
finaste kvalitet, tillverkad på aska och mjöl, det gjorde vi också. Snart
skulle man kunna köpa 1:3 kaffe igen, det är ingalunda det märke som ligger mig
närmast om hjärtat men i jämförelse med förra årets sortiment kommer det falla
mig väl i smaken.
Efter
att Otto slutligen gått hem för kvällen efter att ha våldgästat sedan klockan
åtta på morgonen satte jag mig ner framför brasan med det senaste numret
av Der
Stürmer. Trots det jag sa om tidskriften förra året har jag inte kunnat slita
mig från den. Kanske håller jag på att utveckla ett beroende. Ändå försöker jag
låta bli att kolla på bilderna i den, ibland blir det för mycket för en gammal
mans näthinnor. Då gäller det att ta sig i kragen och tänka på annat. Kanske på
ekonomin.
Kyrkan
är nu så nedgången att Jesus själv bokstavligen föll i mina armar häromdagen.
Jag höll på att putsa den väldiga avbildningen av Jesus på korset då den
plötsligt som i en dröm lossnade från sina spikar och tur var det väl, att
Remus var med, för annars hade jag legat i en kista nu.
Förutom
olyckan och skammen den tillförde hade ytterliggare en incident inträffat under
söndagsmässan. Trots det låga besökarantalet hade jag varit fast besluten om
att fortsätta min plikt och därmed predikat till en nästan obefintlig massa som
satt sovande och uttråkade, på bänkar mögliga av vattenskador. En av de
närvarande var Johannes Haffner, som plikttroget infann sig varje söndag precis
just här, på bänken längst till höger. Den var för övrigt helt intakt. Kanske
var det ett tecken från högre makter. Just när det var dags att sjunga en psalm
hade en del av predikstolen rasat ner och med en duns lämnat ett tydligt
avtryck i det annars så välpolerade marmorgolvet. På kyrkogården hade murgrönan
växt sig vild och gråsuggor och mullvadar kalasade vilt på de rester som där
fanns att finna. Någonting måste göras.
Efter gudstjänsten bad jag att få tala med Haffner, som just skulle ge sig iväg, och jag tror, om mina sinnen inte sviker mig, att han skulle konversera med borgmästare Eckhardt.
I vilket
fall som helst drog jag honom åt sidan och nog skämdes jag inte så lite, när
jag bad den hurtige mannen fråga sin chef, Northeims mäktigaste karl, om han å
mina vägnar möjligtvis kunde avstå en liten slant till kyrkorörelsen, då vi i
brist på såväl resurser och budget omöjligt kan erbjuda hjälp till de mest
hängivna syndare, och bota de mest svårkluvna fanatiker. Haffner såg inte road
ut åt mina lustifikationer, men lovade så att han skulle fråga så fort han fick
tid. Sedan ursäktade han sig, sa att han redan var sen och gav sig iväg i den
mulna natten. Han sa inte Jag
ska fråga, men tro inte att du får som du vill. Det är klart, att han ville säga det, men han hade social
kompetens nog att låta bli, till skillnad från resten av hedningarna i den
gudsförgätna stad jag råkade befinna mig i. Social kompetens man inte kunde
köpa på krita och heller ej importera. En bristvara i vårat splittrade land.
Resten
av veckan spenderade jag i och runt kyrkan. Hade det inte varit för Remus hade
jag varit både ute arbetskraft och manligt sällskap. Trots att svaret var
förutsägbart tog jag hårdare på responsen än jag trott. NEJ var svaret. Någon
motivering fick jag inte heller. Johannes sa att han inte vågade driva frågan
vidare i risk om att förlora sitt arbete och lön. Jag förstod honom innerligt,
men blev ändå en smula besviken. Det är ganska uppenbart vart Tysklands
intresse ligger i och inte är det i herren själv. Syndare och hädare,
spritsupare och frossare, alla dödssynder de gör och ändå får de styra vårat
land.
Kanske
på grund av ovanstående händelse, kanske på grund av min bristande självkritik,
ett straff jag burit sedan födseln då min arme mor fött ännu en gosse i vår
redan så överbefolkade värld, så beslöt jag mig för att ta första bästa tåg ut
ur denna lilla stad och tillbaka till mina hemkvarter i München. Det var ingen
slump att det där hölls många fackmöten av likasinnade, som kände sig utstötta
i samhället och behövde lite hjälp på traven. Jag vet inte vad jag förväntade
mig när jag besteg den rostiga godsvagn, fylld med bondläppar och tiggare, som
alla skulle bevista denna stad, känd för sina ölfester. Kanske skulle även de
finna lycka i någon av dessa små, obetydliga partier. Kanske skulle de supa sig
fulla på mjödtunnor och öl, och avsluta sina liv i en murk och murrig gränd,
fylld med åsnespill. Kanske borde jag sluta reflektera i ett ämne jag har lite
relevant med. Gud ge mig styrka och kraft att bekämpa dessa besynnerliga
tankegångar.
I
augusti månad samma år infördes den så kallade "Dawesplanen", en plan
presenterad av den amerikanske politikern Charles G. Dawes. Denne mysfarbror
hade lagt fram ett förslag om hur man skulle rädda Tyskland från att dras ner i
helvetets eldar. Där fanns en hel del smått och gott som jag kan tänka mig fick
många att sätta vällingen i halsen den morgon, när de fick reda på vad planen
innehöll. Franska trupper skulle dra sig ur Ruhrområdet, skadeståndssumman
reducerades, Tyskland fick internationellt ekonomiskt stöd och Amerika
investerade återigen sina kapital i Tyskland. Situationen såg ut att ljusna för
Tyskland. Tack min gud för att du skickat denne mesias till vårt avlägsna,
svältdrabbade land.
Väl i
München kom minnerna från en glädjefylld barndom tillbaka. När jag låtit
nostalgin flöda satte jag mig på ett hak för att törsta mina spruckna läppar.
Av en ren slump såg jag ett gäng äldre farbröder diskutera något högljutt, och
jag förstod så väl, att de måste vara någon av de partier jag åkt hit i syfte
av att närma mig. Nu började det som komma skall.
De äldre
herrarna visade sig tillhöra det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet,
även känt som NSDAP. Med ens kände jag en sådan gemenskap... en sådan frihet.
Jag slog mig ner bredvid två storvuxna män, båda försedda med en
präktigt mustasch, som sken såsom solen själv, och de förklarade om det
nya tyskland, där arbetarklassen gick före. Till slut kom vi in på mina problem
med kyrkan. De lovade mig att mina problem skulle lösas om jag bara gick
med i partiet. Länge satt vi och kallsnackade, tills natten blev dag och jag
lämnade bordet med orden ”Gud bevare er”. Jag lovade att delta i deras nästa
fackmöte, här i min hemstad München, där jag en gång växt upp som en liten påg
och där jag nu befann mig, som en stor, tobakstuggande karl i sin bästa ålder.
Jag hade fått höra av mina medbröder om deras ledare, en karl vid namn Adolf
Hitler, som just nu satt inspärrad för att han försökt hjälpa det tyska folket.
Han skulle säkert glädjas åt att ha en ny medlem som väntade honom vid hans
frigivning. Trots deras lovord blev jag knappast övertygad. En ledare? Som
skulle ta makten? Jag trodde arbetarna var vår ledare. Vi var våra egna ledare.
Två år
senare, ett antal fackmöten senare, stötte jag på Haffner på Northeims
huvudgata mitt i juletiden och lussebakandet. Han visste om att jag reste
mycket till München, men jag vet inte om han visste varför. Han visste kanske
inte att det var för att rädda kyrkan, för att fullfölja min farbrors innersta
drömmar, om att skydda Northeim från ateism. Vi hälsade som hastigast. Men han
gav mig ändå en julklapp, en som var mer värd än alla dollar i världen. Han gav
mig paketet och sa ”Läs den här så kommer du snart se ditt partis sanna anlete ”.
Sedan gick han iväg i den kulna nattens vind. I paketet låg en bok, Mein kampf, av Adolf Hitler.
Jag
läste den på tåget till München och föll väll nästintill i extas, och det var
knappt jag kunde behärska mig. Han skrev stundtals obegripligt, och många
gånger kändes det som om han kom in på orelevanta saker. Egentligen påminde
hans åsikter mycket om de som fanns att läsa i Der Stürmer, men var av någon
anledning för mig mer tilltalande. När jag väl läst ut boken kändes det som om
jag fortfarande inte hade alla hästar i hagen så att säga, men en sak förstod
jag gott och väl, och detta var ingenting som man kunde undgå heller för den
saken, och som klart och tydligt stod i Der Stürmer, men som aldrig varit så
här tilltalande. Judarna är vår olycka. Det är deras fel att det går dåligt för
kyrkan. Det är deras fel att det går dåligt för mig. Fanns det inga judar
skulle mer välja att gå till kyrkan istället för synagogan. Vem vet, många i
Northeim väljer nog att strunta i kyrkan och går till närmsta synagoga
istället. Och detta ska jag lida för.
1933 - führern blir rikskansler,
men är det positivt?
Nio år
går, varenda dag spenderas i extas. Livet fortsätter som vanligt i guds
förlorade stad, Northeim. Kyrkan förfaller allt mer i en takt varken jag eller
Remus kan hålla. Min gode vän Otto Baum sticker då och då till mig en liten
slant men allt går ändå nedför ruinens brant. Och ekonomiskt lagd är jag då
inte, jag kunde ge hundra mark till en fattig gatmusikant som glatt sprang in
på närmaste pub utan att bjuda en ekonomiskt fördärvad präst, på den tiden
riksmarken var något värd. Nu har ekonomin sakta börjat jobba sig uppåt fast
jag har aldrig varit fattigare. En tur-och-returbiljett till München kostar på
tok för mycket, och jag har köpt sex sådana det här året. Ändå har jag aldrig
varit lyckligare. Jag dansar vilt runt i kyrkan och prisarherren tills mina
knän inte orkar med längre. Rykterna spred sig som en elakartad pest men många
tyckte nog det var bra att jag för en gångs skull tänkte lite optimistiskt.
Börskraschen -29 har jag varken tid eller pengar nog att tänka på. Varför oroa
sig för pengar när man inga slantar har?
1933
inträffar något som kommer förändra allt, eller åtminstone mycket. Den 30 januari
får Adolf Hitler titeln som rikskansler av Hindenburg. Det är ett stort steg
för partiet, men vad betyder det för mig? Vad kan denna mytomspunne man göra
som inte jag, eller någon annan tysk med för den delen kan?
Partiet
sätter igång med sin regim med rasande steg. I februari visar Hitler och hans
anhängare inte bara prov på sin imponerande arbetstakt, utan även hur långt
deras ansvar sträcker sig. En svensk tidning skriver nedlåtande kritik om
Hitler, och Göring hotar journalisten med livet. Sverige må vara ett obetydligt
land men det visar på hur stort inflyttande en man som Hitler kan ge.
Samma
månad brinner riksdagshuset. Bränder och olyckor verkar vara på tapeten.
Men jag
har aldrig sett saker på samma sätt med mina blodsprängda ögon förr. Tänk vilka
underverk partiet kan göra, om Hitler bara kan genomföra de saker han lovat och
undvika att partiet drabbas av korruption.
Jag har
blivit frälst, det har jag verkligen. Och som en girig jude ständigt sträcker
sig efter mer pengar sträcker jag mig efter mer kunskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar