lördag 14 januari 2012

Vem är Elise Oldenburg?


Jag heter Elise Oldenburg och är 35 år gammal. För ett år sedan dog min man i kriget. Läkarna sa att han skulle överleva, men dagen innan han fick åka hem dog han plötsligt. Jag minns breven som vi skickade till varandra de sista veckorna innan han dog. Han skrev att vi snart skulle ses igen, och att allt skulle bli bra. Jag minns även hur övertygad han var över att Tyskland skulle segra i kriget. Han sa att vi inte behövde oroa oss.

Vi hade en son tillsammans – Tom. Även han var med i kriget, men som tur var kom han hem igen. Han fyllde arton för en månad sedan, och han har redan flyttat hemifrån. Vilket betyder att jag nu bor helt ensam i en liten lägenhet i Northeim. Fast jag trivs rätt bra i min lilla lägenhet egentligen. Hyran är inte för hög och det är tillräckligt stort. Dessutom ligger lägenheten rätt centralt.

Jag växte upp i Northeim med mina föräldrar och tre syskon. Vi var inte rika, men vi var inte heller fattiga. Vi klarade oss helt enkelt. Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte var mina syskon bor längre. De flyttade precis innan kriget, och sedan dess har jag aldrig hört från dem. Mina föräldrar bor nu precis utanför Northeim. Men min mor är fruktansvärt sjuk, och far fruktar att hon snart kommer att dö.

Just nu arbetar jag i en bokhandel. Jag tjänar tillräckligt med pengar för att kunna köpa mat och ha råd med hyran. Det som jag tycker om med mitt jobb är att jag får läsa när jag jobbar. När vi inte har så många kunder sätter jag mig ner och läser en bok istället. Det är så jag kan slappna av och slippa oroa mig om allting. Innan jag arbetade i bokhandeln var jag arbetslös. Min man brukade jobba i en fabrik, och han ville inte att jag skulle behöva arbeta så han jobbade väldigt hårt för att kunna försörja hela sin familj. När min man blev värvad till armén blev jag tvungen att försörja mig själv, så jag valde att söka jobb på bokhandeln eftersom att jag älskar böcker.

Jag känner att det finns en mening med livet, men jag vet fortfarande inte vad det är. Jag hoppas att jag någon gång hittar något som känns rätt för mig. Jag vill så gärna bli ihågkommen för något som jag har gjort. För min man var meningen med livet att försvara Tyskland, och jag har nog en liknande önskan.

Jag vill göra något bra för Tyskland.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar