söndag 29 januari 2012

Jag stod med tegelstenen i handen


Elise Oldenburg

1924-1927

Det har hänt en del saker här i Tyskland de senaste åren. För det första så höll ekonomin på att bli bättre. USA bestämde sig nämligen för att hjälpa Tyskland genom att ställa upp med lån. Det började faktiskt se ljust ut för oss. Folk slutade oroa sig om pengar, och alla återgick till sina normala liv.

Tom pratar fortfarande om den där Adolf Hitler. Efter hans kupp antog jag att han skulle sitta bakom lås och bom i ett par år, men tydligen släpptes han fri i slutet av 1924. Jag förstod faktiskt inte vad som var så speciellt med honom. Men egentligen hade jag aldrig hört något av hans tal, så jag hade faktiskt inte så många motargument. Min son har kanske rätt om honom. Från det som jag hade hört så var Hitlers tal helt fantastiska. Jag borde nog gå och lyssna på ett av hans tal någon gång.

Hitlers nationalsocialistiska parti förbjöds efter ölhallskuppen, men partiet blev återigen tillåtet i februari 1925. Jag förstod inte varför de gjorde så. Varför förbjuder man något och ändrar sig sedan? Det förbjöds väl för en anledning? De insåg kanske att Hitler har rätt om många saker.

Tom låter mig inte vara ifred, han måste alltid diskutera politik med mig. Men jag säger alltid till honom att jag inte är intresserad av sådant. ”Jag läser hellre böcker än att prata om politik”, sa jag en dag. Nästa dag kom han hem till mig med en bok. ”Mein Kampf” hette den, och tydligen var jag tvungen att läsa den.

Jag satte mig ner och började bläddra i boken. När jag väl hade börjat läsa kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Jag stannade uppe hela natten för att läsa ut boken. Nästa dag var jag tvungen att gå till jobbet, och jag kunde inte undvika att fråga herr Voss om han hade hört talas om ”Mein Kampf”. Han sa att han kände till den, men han ville inte sälja den i sin bokhandel.

Hitler börjar ta en allt större plats i mitt och Toms liv just nu. Tom gick med i NSDAP redan 1925, och jag gick med drygt ett år senare. Jag har även hört att borgmästaren är medlem.

1928-1930

Det kom en ny ekonomisk kris. En fruktansvärd börskrasch träffade New York i oktober 1929. Alla började sälja aktier, men ingen köpte några. Kurserna började sjunka snabbt och paniken spreds hastigt. När börskraschen var över hade många människor blivit ruinerade och kände ingen mening med livet längre så många begick självmord. Många banker kunde inte klara av krisen och gick i konkurs. Nästan 5000 banker tvingades slå igen i USA. Jag hör även att krisen rör sig mot Europa. Många små butiker har redan tvingats avskeda folk här i Northeim. Jag hoppas att jag inte blir av med jobbet, det skulle vara fruktansvärt.

Men på den ljusare sidan får det nationalsocialistiska partiet bara fler och fler röster för varje år som går. 1928 röstade ynka 123 människor på det partiet här i Northeim. Jag var en av dem. Nu, i det senaste valet, har NSDAP fått över tusen röster från Northeimbor. De senaste åren har jag även haft tid att bearbeta informationen som jag läste om i Hitlers bok ”Mein Kampf”. Äntligen förstår jag att judarna är dåliga. Att jag ens har varit så lättlurad och trott att de var godhjärtade och menade väl. De ska ut ur landet!
Jag har även hört att Hitler har fått med en av Tysklands mäktigaste och rikaste män i NSDAP - Alfred Hugenberg. Hugenberg känner nämligen alla politiker, industrimän och affärsmän som är värda att känna.

En dag när jag var på väg till Voss bokhandel, för ännu en dag på jobbet, såg jag en stor tegelsten på gatan. Jag gick fram till den och plockade upp den. Jag stod med tegelstenen i handen och övervägde att kasta den mot en butik som ägs av judar. Butiken hade inte öppnat än och gatan var tom, så ingen hade kunnat veta vem som kastat den. Jag tog i med hela kroppen och kastade tegelstenen så hårt jag kunde mot ett fönster. Ett fruktansvärt ljud av krossat glas ekade genom hela gatan. Jag började gå lite snabbare för att komma där ifrån. Ingen skulle någonsin behöva veta att det var jag, men judarna förtjänade trots allt det.

Jag gjorde ju i stort sätt bara samma sak som slagskämparna gör. Fast jag går inte runt i staden i brun skjorta och ett hakkors runt armen. De slår ner folk som de inte tycker om. Jag skadade ju ingen. Tydligen går SA runt och misshandlar folk som förtjänar det, och de brukar också ta sönder judarnas egendomar. Jag tycker att det är bra att SA finns, utan dem skulle det vara rätt farligt här i Northeim bland alla judar. Det finns egentligen inte så många judar i Northeim, men det är bättre att vara på den säkra sidan.

1931-1933

Arbetslösheten har stigit fruktansvärt. Massor med människor lever på understöd, eftersom att de inte kan få något jobb. Jag har varit nära på att förlora mitt jobb, men eftersom herr Voss numera är medlem i NSDAP och spenderar mycket tid på att lyssna på Hitlers tal behöver han mig i bokhandeln. Ibland arbetade jag gratis, bara för att ha kvar jobbet.

Hitler har åkt runt i hela landet för att hålla tal. Han stannade även i Northeim, och alla invånare kom för att lyssna på hans magnifika tal. Jag kommer ihåg hur jag stod med min hand upp i luften och ropade ”Heil Hitler!” så högt jag kunde. Tom har gått med i SS, och han marscherade stolt runt på gatorna i Northeim när Hitler var på besök. Jag är stolt över att ha uppfostrat en sådan underbar son.

1932 blev Hitler erbjuden en plats i regeringen som vice rikskansler, men han tackade nej i hopp om att han någon dag skulle bli erbjuden en bättre plats. Hans drömmar gick i uppfyllelse i början av 1933 då han blev erbjuden att vara rikskansler.

Självklart tackade han ja!

Det enda som har gjort mig ledsen 1933, var dagen då alla böcker skriva av judar och antinazistiska författare brändes. Jag håller nödvändigtvis inte med allt som står i dessa böcker, men tycker ändå att det är fel att bränna litteratur. Brännandet var fullkomligt idiotiskt enligt mig. Folk sprang in i Voss bokhandel och slet åt sig böcker som de kunde bränna. Allt jag kunde göra var att stå och se på hur lågorna slukade mina älskade böcker som jag hade placerat försiktigt i alla bokhyllor. Herr Voss kunde inte längre hålla bokhandeln öppen. Allt var förgäves. Mitt liv som en kassörska på en bokhandel var över. Den kvällen gick jag hem som en arbetslös kvinna. Herr Voss hade praktiskt taget struntat i sin bokhandel efter att han hade blivit så upptagen av Hitler och politik.

Vad ska jag göra nu?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar