September 1924
Det verkar som att Tyskland håller på att återställas igen,
och allt börjar gå tillbaks till det normala. Sedan den nya valutan infördes
för ett tag sedan har allt känts så mycket lättare. Vi har inte alls några
problem med pengar längre, bröd kostar inte längre en förmögenhet och vi har
börjat få tillbaks kunder till butiken, eftersom de flesta nu har råd att köpa
något smycke eller en prydnadssak. Jag tror att Adrien också är glad, även fast
han inte visar det så tydligt. Han sitter mest inne på sitt rum och grubblar,
och det enda han pratar om när han inte är
inne på sitt rum är politik, och när Hitler får komma ut från fängelset. Visst,
han håller med om att Tyskland håller på att komma på fötter igen, men han är
helt försäkrad om att så snart Hitler får all makt kommer allt att bli bättre
än det någonsin varit. Jag säger inte emot. Inte direkt, i alla fall. Jag
håller med om några av nationalsocialisternas olika budskap, men jag är inte
övertygad. Inte än.
22 December 1924
Klockan är nio på kvällen när jag hör Adrien kliva in i
butiken och smälla igen dörren bakom sig.
”Eva!” ropar han,
och jag går ner till honom.
”Vadå?” frågar
jag.
”Har du hört de
senaste nyheterna?” Han slänger av sig ytterjackan och skorna och slår sig ner
i en av stolarna. Han verkar ovanligt… glad, tycker jag, på ett sätt som han
inte varit på länge. Jag hinner inte ens svara förrän han fortsätter.
”Hitler kom precis
ut från fängelset! Visst är det fantastiskt? Jag vet inte exakt när, har ju
inte läst tidningen än, men jag fick höra det av en vän, och det är definitivt
bland de bästa nyheterna på länge! Jag hoppas partiet blir tillåtet igen,
också…”
Jag låter honom
fortsätta prata om hur glad han är och hur bra allt kommer att bli, utan att
egentligen lyssna. Visst, jag är glad för hans skull, men inte mycket mer än
så. Jo, jag är ju förstås nyfiken på vad som kommer att hända härnäst.
1925
Sedan Hitlers parti blev tillåtet igen har jag börjat se
allt mindre av Adrien. Han har gått med i NSDAP, och är säkert ute med sina partikompisar hela
dagarna och protesterar mot allt som går att protestera mot. Förutom det som de
står för, förstås. Han vill att jag också ska gå med i partiet, men jag vill
helst hålla mig lite vid sidan om tills vidare.
1926
Det är Adriens tur att stå i kassan, men i stället för att
vara uppmärksam på kunderna sitter han och bläddrar i en bok som han inte har
tagit blicken ifrån på säkert en timme. Han har aldrig varit särskilt förtjust
i att läsa.
När det tillslut är min tur att stå i kassan lägger han
boken ifrån sig på bordet och går ut. Det är först då jag ser vilken bok han
läste – Mein Kapmf av Adolf Hitler.
Jag kunde väl ha gissat mig till det. Jag tänkte aldrig öppna boken och börja
läsa, men av någon anledning gör jag det i alla fall. Jag vill veta mer om
Hitler och han åsikter.
Efter ett tag lägger jag ifrån mig boken. Jag håller inte
med om någonting som står i den, det känns bara så… fel, på något sett. Varför
ska man skylla allt ont på judarna och kommunisterna, och alla de som enligt
nazisterna inte är perfekta? Vad har de gjort? Har inte de också rätt att stå
för vad de tror på och vara de de är? När jag lägger ifrån mig boken har jag
fler frågor i huvudet än svar.
1927-1931
Under de åren började jag hålla mig borta när Adrien var
hemma. Nu mera hade han fått reda på att jag inte alls hade samma åsikter som
han, och jag visste inte hur han skulle reagera om han såg mig. Det här var
första gången i mitt liv jag inte försökte övertyga honom om att han hade fel. Han
skulle säkert inte döda mig om jag försökt, men det var ändå skrämmande hur
uppslukad han blivit av allt det här. Jag önskade att han kunde tänka efter.
Och Hitlers parti blev bara allt större, och Adrien var
överlycklig för det.
Han sa att allt bara blev bättre under alla åren sedan
ekonomin förbättrades.
Men sedan kraschade ekonomin i USA, och de kunde inte hjälpa
Tyskland längre. Tyskland var tillbaks i det där förvärrade läget där det
kändes som att undergången var nära.
Jag började se människor i bruna skjortor med hakkors gå
omkring på gatorna, och så fort de dök upp höll jag mig borta. De skrämde mig,
och jag kunde vara lycklig över att jag inte var jude. Ibland kändes det som
att våldet ökade i takt med arbetslösheten och problemen.
Och Hitler lovade att allt skulle bli bättre. Det var i alla
fall så det stod på alla affischer som satt på husväggarna runt om i staden.
Jag kommer ihåg hur chockad jag blev en dag när jag snabbt
gick förbi en butik som ägs av judar, och såg hur Elise Oldenburg tog upp en
tegelsten från marken och kastade den genom ett av fönstren. Jag som hade talat
med hennes son en gång. Det verkar som att även trevliga människor kan bli
förvridna av samhället.
1932
Som sagt har jag hållit mig undan från min bror ett tag nu.
Inte för att han varit hemma särskilt mycket. Men nu råkade han komma hem bara
någon minut efter att jag öppnat butiken.
”Hej…”, säger jag lite försiktigt, ”hur går det?” han svarar
inte på min fråga.
”Hitler ska tala i Northeim”, säger han istället, ”jag hoppas
du kommer.”
Jag vill inte lyssna på vad Hitler har att säga, jag tror
inte på att han är räddningen, men jag nickar i alla fall. Om jag går dit
kanske jag kan ta reda på vilka av mina vänner som har blivit nazister.
Hitlers tal är verkligen kraftfullt, det måste jag erkänna.
Men det han säger betyder inte någonting för mig, det känns som lögner
alltihop. Han säger att han är Tysklands räddning, han säger att om alla som är
nazisternas fiender rensas ut så kommer allt att bli bra igen. Men hur? Jag har
svårt att tro på det, faktiskt. Det här är inte rätt sätt att lösa saker på,
och jag förstår inte hur folk kan gå på det. Jag ser alla mina vänner här. De
står omkring mig och hurrar efter varje mening. De tror verkligen på vad han
säger. Och jag hatar att se min bror gå omkring i den svarta SS uniformen. Jag
känner verkligen inte igen honom längre. Men jag tror inte att jag kan få honom
att lägga den ifrån sig, han måste inse hur fel han har på egen hand.
1933
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar