Jag kände mina nävar knytas

Elijah Grantz

14 November 1923

Det har gått fyra år sedan jag haft tid att skriva då jag har varit mycket upptagen. Hidies sjukdom dödar henne långsamt. Jag vet inte hur jag ska klara av det. Min katt dog men det var bara en fråga om tid, han åt allt som han kom över. Min affär går som alltid. Det kommer få kunder men jag fortsätter måla. Igår var min 26e födelsedag. Till skillnad från mina tidigare födelsedagar var denna mycket ensam… inte ett brev eller hälsning från någon av mina bröder. Från tidigt den morgonen till sent på natten satt jag bara vid min dotters sida.

Vid 24 års ålder hade jag förlorat all tro. Jag väntade på att långsamt åldras för att sen dö. Jag var vid det tillfället så gott som isolerad från omvärlden. Tre dagar senare var första gången på länge som jag steg utanför dörren. Jag vägde hälften av vad jag en gång gjort. Jag åt knappt. Allt jag hade lyckats tjäna ihop gick till Hidie. Jag handlade på de billigaste ställen jag känner till.

Ekonomin är svår och jag får mindre och mindre betalt. De senaste året har jag bara fått 8 tavel kunder men fler än 32 personer har köpt handmålade vykort eller gratulationskort. Jag har till och med försökt få extra jobb. Eftersom det är hög arbetslösheten får jag nöja mig med min affär just nu.

För första gången nånsin sjunker min mors sista ord in genom min hy och in i mitt hjärta. Just det. Det glömde jag berätta, min mor dog förra veckan. Jag och Bruno fanns vid hennes sida men det enda hon sade till mig var “Hämta Konrad, jag behöver Konrad”. Jag får tårar i ögonen bara jag minns hur hon tittade på mig. Jag har på senaste tiden blivit allt mer tagen av politik. Och jag vet nu vad jag var menad att göra tack vare en man, Adolf Hitler, Tysklands framtid.

Jag var i Berlin förra året och hälsade på Bruno. Hans fru Elsa vaktade Hidie den veckan jag var borta. Under min tid i Berlin såg jag på torget en man som talade så att det berörde mig. Om jag ska erkänna så fällde jag faktiskt en tår. När jag kom hem till Northeim var jag lyrisk. Adolf Hitlers ord hade rört mig och fått mig att känna sånt jag trodde var förlorat. Jag steg in genom dörren och hittade Hidie döende på golvet. För första gången sen Irma, min sambo, dog var jag på väg mot ett sjukhus. Där fick jag hjälp av en sköterska vid namn Trina Thielenhemme. Vi diskuterade politik och annat. Jag berättade att jag skulle tillbaka till Berlin för att se Hitler tala igen. Trine verkade intresserad men jag tror hon tyckte jag var lite väl slukad av ett tal.

En dag gick jag förbi en vacker smyckesbutik. När jag såg in genom fönstret började jag tänka på om jag hade tillräckligt med pengar för ett smycke. Jag kollade upp och såg Tannbergs smyckesaffär. Nu vet jag att jag en dag ska köpa ett riktigt vackert smycke.

Den 1 November blev det uppror på Northeims gator. Min affär fick ett fönster krossat. Jag sprang ut ur min affär och ilskan brusade upp inom mig. Jag hade fått nog och minns frälsarens ord och slöt mina ögon. Jag kände mina nävar knytas och mina armmuskler spännas. På något sätt var jag tvungen att bli av med ilskan och jag lät den ta över. Jag slog precis som Bruno och Konrad lärt mig. Slagsmålet pågick i timmar. Det hela slutade med en bruten knoge, blödande näsa och några stora märken runt omkring på kroppen.

Jag är inspirerad av Hitlers tal. Nationalsocialistiska arbetarpartiet är Tysklands framtid. Bara tanken på dessa som infekterar våra kommande generationer med dåligt blod. Jag ska gå nu men jag ska skriva snart igen.

Elijah Grantz