22 september 1923
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. På vägen till kontoret köpte jag en limpa bröd. Jag hade tänkt göra det på Lewald & Wenkels bageri men även i dessa bistra dagar av fattigdom är köerna långa där. Jag orkade inte vänta på min tur utan gick vidare till Zimt Bullen, bageriet nere på hörnet. När jag skulle betala brödet krävde unge herr Zimmermann, affärsbiträdet, 35000 riksmark för den. Det är vansinne, tänkte jag, men betalade givetvis det som behövdes för att få ta den med.
I augusti hade samma limpa kostat 8 riksmark. När ska denna galna inflation ta slut?
Men jag ska inte klaga. Jag har i alla fall ett arbete som ger en säker lön. Till skillnad från den enträgna försäljerskan som under de sista hundra meterna till kontoret vägrade förstå att jag inte tänkte köpa någon hemflätad korg. Hur praktisk och användbar den än sades vara. Jag kände mig som en usel människa när jag närmast sprang in i trapphusets trygga mörker. Hade jag haft pengar skulle jag ha köpt en, hade jag velat skrika till henne. Jag hade köpt alla dina korgar! Men jag kan inte nu för jag har just köpt bröd för 35000 riksmark! Förstår du inte! Det är en förmögenhet!
Ja, det brukade vara en förmögenhet i alla fall.
Men jag sade ingenting. Ingenting alls. Jag bara mumlade mina ursäkter och sprang.
Men nu sitter jag tryggt bakom mitt skrivbord och vänder papper i väntan på min chef, den ärade borgmästaren herr Eckhardt. Jag är hans assistent och det är min uppgift att utföra alla de sysslor han själv tycker är för tråkiga. Och tråkiga är sannerligen många av dem. Men jag ska inte klaga. Ty det är av honom jag får min lön. Och pengar betyder mat som betyder överlevnad och det är allt vad det handlar om just nu.
Jag ska överleva. Bättre tider måste komma.
27 september 1923
Vår rikskansler, Gustav Streesemann, avslutade igår det passiva motståndet mot fransmännen i Ruhrområdet. Jag fick höra det av självaste Otto Baum, vicedirektören på Neue tag Zeitung. Han kom med sin assistent för att intervjua borgmästare Eckhardt om händelsen. Eckhardt fördömde Streesemans beslut som opatriotiskt. Jag kan inte förstå varför även om jag har mina aningar. Min chef har den senaste tiden fått allt fler brev från sin kusin i München som försöker värva honom till det nationalsocialistiska partiet som driver en hård nationalistisk linje tillsammans med tesen att allt är judarnas fel. Borgmästarens kusin skrev i ett av breven att partiets ledare, en viss Adolf Hitler, var ”mannen som en dag kommer att befria Tyskland”.
Själv håller jag med vår rikskansler. Streesemann insåg att motståndet var lönlöst. Och det var ju lönlöst. Det enda det gjorde var att tömma landet på pengar och förvärra inflationen. Ja, möjligen tillfredsställde det s.k. motståndet också alla nationalisters behov av att få leva i känslan att vårt Tyskland fortfarande kunde erbjuda något som kunde kallas motstånd. Det har ju varit viktigt för många de senaste åren. Bitterheten över Versaillefreden verkar aldrig lämna vissa människor.
På lunchen var jag inne i butiken där Hannes Lutze, min gamle skolkamrat, arbetar. Jag höll inte på att komma därifrån. Han vägrade slutade tala om hur Tyskland hade blivit förrått under kriget. Gud, han gick an i nästan en timme. Det var ”novemberförbrytarna” hit och ”judarnas negativa inflytande” dit. Till slut smet jag ut när han var tvungen att räkna kassan.
5 oktober 1923
Besökte makarna Voss bokhandel idag. Jag borde inte slösa pengar på böcker egentligen men de visade mig ett sådant vackert exemplar av Heinrich Heines ”Neue Gedichte”, den med dikten ”Tyskland en vintersaga”. Jag kunde inte motstå att köpa den. Inte heller att be Elise Oldenburg, som tog betalt av mig, att slå in den likt en present till mig själv.
Medan jag väntade på att paketet skulle bli klart betraktade jag den unga kvinnan som jag så ofta ser stå och bläddra i böcker i bokhandeln. Jag vet bara att hon heter Maria Bruyker och är tystlåten av sig, men enligt Voss är det en kvinna som älskar böcker lika passionerat som jag själv.
Sådana människor har jag den fullaste respekt för. Hur fattiga de än ser ut.
23 oktober 1923
Jag känner mig febrig. Funderar på att uppsöka Dr Kube eller möjligen gå direkt till Schenks apotek men jag vet inte om jag har råd. Jag hörde att en dollar nu kostar 100 miljoner mark. Nu måste det väl ändå vända?
Ser av en slump Catharina Ruge, Dr Kubes kontorist, passera utanför fönstret och jag funderar på att ropa en fråga om vad ett besök kan tänkas kosta men jag kommer mig inte för att göra det.
1 november 1923
Det var slagsmål utanför Lehmanns järnaffär idag. Jag stod och talade med enarmade Samuel, affärsbiträdet, och pastor Landhoff och tillsammans kunde vi bevittna det från insidan. En grupp demonstrerande nationalister, först i ledet gick givetvis bröderna Walter, skrek slagord som de garanterat fått från att läsa Völkischer Beobachter, tidningen som ges ut av nationalsocialisterna i München.
Efter en stund dök motdemonstranter upp. En mängd kommunister, arbetare från Deichmans betongindustri skulle jag tro. Det blev våldsamt liv. Först kastades bara svordomar fram och tillbaka mellan grupperna men plötsligt började stenar åtfölja förbannelserna. Såväl Tannbergs smyckesaffär som Grantz tavelbutik fick sina fönster krossade. Sedan tog de till knytnävarna. Blod stänkte och näsor bröts under några minuter. Till slut försvann båda grupperna åt varsitt håll för att slicka sina sår. De lär mötas igen.
Borgmästare Eckhardt bara skrattade när jag beskrev händelsen för honom. Politik ska svida, var hans enda kommentar.
7 november 1923
Jag hämtade borgmästarens nya skjortor från Wieghardts skrädderi idag. Skjortorna var fina men själv gick jag därifrån med hål i mina byxor. En av Wieghardts släktingar var där, samma man som jag ser – likt Kleinst, sockerraffinaderiets ägare - vandra kors och tvärs över hela Northeim. Han hade en hund i sällskap. Hunden bet tag i mina byxben när jag skulle lämna butiken och vägrade släppa taget. Nu har jag hål i mina byxor. Men det viktigaste är förstås att borgmästaren fått sina skjortor. Plikten framför allt, antar jag.
Jag ska föreslå att han lämnar skjortorna till Lackhausens dotter istället, hon är fantastisk på att sy, men jag vet att Eckhardt kommer vägra att göra det, tjurskallen, av någon anledning som han vägrar att beskriva.
När jag lämnade över skjortorna satt han i rökfåtöljen, den nya som levererades häromdagen, och läste ett brev från sin kusin i München. Efteråt vek han ihop brevet och slängde det i öppna spisen. Han såg märkbart nervös ut men vägrade nämna något om vad som hade stått i brevet.
12 november 1923
Jag sitter på restaurang Vildsvinet med tidningen uppslagen framför mig. En ung dam, fräulein Thielenhemme, har just avslutat sitt sjungande över en ganska vilsam pianomelodi och jag kan åter koncentrera mig på artiklarna framför mig. De beskriver de senaste dagarnas dramatiska händelser i München.
Adolf Hitler och hans nationalsocialistiska tyska arbetarparti försökte under helgen ta makten från den bayerska delstatsregeringen, ungefär som Mussolini gjorde i Italien förra året.
Mitt under Kahrs anförande i ölhallen Bürgerbräukeller den 8:e november hade de beväpnade SA-männen stormat in under Hitlers ledning. Hitler hade avfyrat ett pistolskott mot taket och förkunnat att den nationella revolutionen hade börjat. Han lyckades sedan få Kahr, Lossow och Seisser, de viktigaste männen i den bayerska regeringen, ut i ett sidorum där han försökte övertala dem att delta i en kupp mot riksregeringen. De hade blivit skrämda av den desperate Hitler och låtsades därför stödja honom. Men så fort de sluppit från Hitler kallade de riksvärnet till hjälp för att slå ned upproret.
Klockan tio dagen därpå förstärktes polisen av gevärsbeväpnade män från riksvärnet. När kuppmakarna upptäckte Kahrs och Lossows ”förräderi” lämnade de ölhallen för att söka stöd för sin sak hos folket på Münchens gator. Hitler, Ludendorff, Göring och Streicher hade marscherat i täten för några tusen man längs Residenzstrasse.
Jag gör ett kort avbrott i mitt läsande då servitrisen, fräulein Kelling, placerar soppan framför mig. Jag nickar vänligt åt henne. Hennes pojkvän var i samma förband som mig i kriget. Jag återvände till Northeim. Men han kom aldrig hem igen. Som så många andra män från när och fjärran. Sådant slöseri med liv det var. Total galenskap. Jag läser vidare.
Vid Feldherrenhalle väntade polisstyrkan på dem. Skottlossning hade utbrutit när kuppmännen vägrade vända om och panik bröt ut bland de marscherande. En del säger att Ludendorff stod upp medan Hitler kastade sig ned och tog skydd. Andra ögonvitten menar att såväl Ludendorff som Hitler kastade sig ned på marken för att söka skydd undan kulregnet.
Ludendorff marscherade emellertid fram till polisen som arresterade honom. Hitler flydde blek i ansiktet och med skadad arm. Göring låg på gatan med en kula i ljumsken. Kuppen var över men det segrande riksvärnet hade mötts av rop som ”judeförsvarare”, ”fosterlandsförrädare”, ”blodhundar” och ”Heil Hitler”.
Herregud, vad håller på att hända med Tyskland?
Hitler som tydligen hade lyckats gömma sig hos en vän arresterades igår. Jag antar att ett långt fängelsestraff väntar på honom. Han måste väl bli dömd för landsförräderi? Kanske är detta slutet för hans parti? Vi får se. Hela Northeim talar inte om annat än kuppförsöket i alla fall. Men åsikterna är delade av vad jag kunnat höra hittills. Jag har inte fått någon riktig klar bild av vad Northeimborna tycker om allt som hänt den senaste tiden. Men det lär väl klarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar