söndag 22 januari 2012

Han skakade bara på huvudet till svar

Georg Landhoff

Den här dagen var det regnigt ute. Eftersom det regnar tämligen ofta och eftersom naturen måste få ha sin gång, lät jag det dåliga vädret passera mina tankar. Men det kan ligga någonting i att dåliga händelser och dåligt väder går hand i hand. Ja, det tänkte jag ju inte på då, när jag denna morgon liksom den igår och den innan och alla andra morgnar med för den delen satt vid mitt simpla träbord och slevade i mig majsvälling med torrmjölk. Inte heller tidningen hade något nytt att erbjuda. Där stod det vanliga att läsa; höjda priser på bröd, och allt annat inom matväg med för den delen. 

Suckande lade jag undan tidningen medan regnet smattrade på fönsterblecket utanför. Ljudet påminde mig om kulsprutorna från kriget, ett av många oförglömliga minnen. Kanonerna kan smältas och förgöras, men deras ljud kommer fortfarande att eka. Ändå satt jag kvar och lyssnade, trots bilderna som blixtrade förbi mina ögon likt bilderna i en propagandafilm om kriget. Nu vet jag inte längre vad jag ska tro, vilken fakta man ska lyssna på.

Jag hade haft en bedrövlig natt. Så sent som igår köpte jag ett exemplar av Der Stürmer i Voss Bokhandel, en nystartad tidning utgiven av Julius Streicher, som inte var rädd för att uttrycka sina åsikter, och som tyvärr mest kom i form av karikatyrer av stereotypa judar; tjocka med krokiga näsor. En av bilderna var extra vedervärdig. Efter att ha stirrat på bilden några minuter, som för övrigt stirrade tillbaka på en med sina ondskefulla ögonen, lade jag tidningen i kaminen. Längst ner på första sidan stod det tydligt "Judarna är vår olycka". Jag skakade på huvudet, sen gick jag och la mig. Den natten kunde jag knappast sova. Förhoppningsvis kommer tidningen inte få någon större uppmärksamhet.

Resten av dagen förflöt i olyckans tecken. När jag fram emot eftermiddagen äntligen lyckats släpa mig ut ur mitt gryt var det fortfarande grått i luften. Men maten var slut och om jag inte skyndade mig skulle affärerna vara lika tomma som mitt skafferi. Men på vägen ångrade jag mig, kanske på grund av de långa köerna. Det fanns även en annan orsak till den plötsliga matbristen. Så sent som igår hade min gamle följeslagare och vän, amiralen Remus Dümkier, som var över två meter lång och åt som en hel grisfarm, plötsligt knackat på dörren likt en fallen ängel. Men som situationen såg ut nu påminde han mer om en olycksdrabbad, vingbruten kerub. Men då jag är en kyrkans man och legitimerad pastor tog jag vänligt emot den stackars själen och erbjöd honom mat och husrum. Han äter mig just nu ur huset.

Istället för att gå till närmaste matbutik gick jag med bestämda steg till järnhandeln, då molnen blev allt mörkare och mitt paraply allt trasigare. När skulle jag ha tid att tänka på att köpa sådana triviala saker? Det var ju knappt att jag hade råd att köpa bröd. Men var mitt paraply så fullt av hål att det enkelt kunde förväxlas med ett vanligt durkslag. Något sådant hade jag ju inte heller, så det kanske var värt att prova, tänkte jag för mig och skrockade när jag öppnade den murkna dörren till järnaffären.

Där inne fann jag till min förvåning Johannes Haffner stå och prata med bidträdet. Haffner och jag hade kommit på god fot och tog oss gärna ett kallsnack då tiden var rätt. Vi hade inte talat på nästan ett halvår, och då hade vi skiljts åt som ovänner. Det var precis efter Frankrike och Belgiens ockupation av Ruhrområdet vars arbetarstrejk pågår än i denna dag. Den här gången tog jag en annan approach och det dröjde inte länge förrän vi var insatta i samtalet alla tre. 

Jag ansåg att Weimarrepubliken svikit oss och att regeringen borde avgå omedelbart. Diskussionen blev hetlevrad men ändå märkte jag att Haffner var underligt frånvarande. Han uttryckte stort tvivel om riksmarkens alltmer sjunkande värde, ett faktum vi knappast undgår genom att öka antalet siffror på de redan överproducerade papperslapparna. Enligt honom kostade en dollar 100 miljoner mark, i januari månad hade den däremot kostat 17 tusen mark. Jag vet inte varför han blev så upprörd över detta just idag, men så mycket förstod jag att han varit med om någon särskild incident. Han är bra på siffror, karln, men det märks att vi ofta har olika åsikter.

I vilket fall som helst, jag anklagade arbetarna för att ha försatt oss i inflation. Haffner vädjade om min medmänsklighet och bad mig se från deras perspektiv, något han ansåg var viktigt i alla sammanhang. Vi kom inte överens den här gången heller, och diskussionen avslutades med orden: "Vi får se hur gud dömer dessa syndare"...

Bara några sekunder efter att vår konversationen nått sitt definitiva slut bröt helvetets portar löss. Ett gäng nationalister demonstrerade på gatan utanför, och det dröjde inte länge förrän motståndet dök upp. Jag blev chockad och rädd, men kunde inte låta bli att menande kolla på Haffner, som för att säga "vad var det jag sa?"

Han skakade bara på huvudet till svar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar