Den här dagen var det
regnigt ute. Eftersom det regnar tämligen ofta och eftersom naturen måste få ha
sin gång, lät jag det dåliga vädret passera mina tankar. Men det kan ligga
någonting i att dåliga händelser och dåligt väder går hand i hand. Ja, det
tänkte jag ju inte på då, när jag denna morgon liksom den igår och den innan
och alla andra morgnar med för den delen satt vid mitt simpla träbord och
slevade i mig majsvälling med torrmjölk. Inte heller tidningen hade något nytt
att erbjuda. Där stod det vanliga att läsa; höjda priser på bröd, och allt
annat inom matväg med för den delen.
Suckande lade jag undan tidningen medan
regnet smattrade på fönsterblecket utanför. Ljudet påminde mig om kulsprutorna
från kriget, ett av många oförglömliga minnen. Kanonerna kan smältas och
förgöras, men deras ljud kommer fortfarande att eka. Ändå satt jag kvar och
lyssnade, trots bilderna som blixtrade förbi mina ögon likt bilderna i en
propagandafilm om kriget. Nu vet jag inte längre vad jag ska tro, vilken fakta
man ska lyssna på.
Jag hade haft en
bedrövlig natt. Så sent som igår köpte jag ett exemplar av Der Stürmer i Voss
Bokhandel, en nystartad tidning utgiven av Julius Streicher, som inte var rädd
för att uttrycka sina åsikter, och som tyvärr mest kom i form av karikatyrer av
stereotypa judar; tjocka med krokiga näsor. En av bilderna var extra
vedervärdig. Efter att ha stirrat på bilden några minuter, som för övrigt
stirrade tillbaka på en med sina ondskefulla ögonen, lade jag tidningen i
kaminen. Längst ner på första sidan stod det tydligt "Judarna är vår
olycka". Jag skakade på huvudet, sen gick jag och la mig. Den natten kunde
jag knappast sova. Förhoppningsvis kommer tidningen inte få någon större
uppmärksamhet.
Resten av dagen förflöt
i olyckans tecken. När jag fram emot eftermiddagen äntligen lyckats släpa mig
ut ur mitt gryt var det fortfarande grått i luften. Men maten var slut och om
jag inte skyndade mig skulle affärerna vara lika tomma som mitt skafferi. Men
på vägen ångrade jag mig, kanske på grund av de långa köerna. Det fanns även en
annan orsak till den plötsliga matbristen. Så sent som igår hade min gamle
följeslagare och vän, amiralen Remus Dümkier, som var över två meter lång och
åt som en hel grisfarm, plötsligt knackat på dörren likt en fallen ängel. Men
som situationen såg ut nu påminde han mer om en olycksdrabbad, vingbruten
kerub. Men då jag är en kyrkans man och legitimerad pastor tog jag vänligt emot
den stackars själen och erbjöd honom mat och husrum. Han äter mig just nu ur
huset.
Istället för att gå
till närmaste matbutik gick jag med bestämda steg till järnhandeln, då molnen
blev allt mörkare och mitt paraply allt trasigare. När skulle jag ha tid att
tänka på att köpa sådana triviala saker? Det var ju knappt att jag hade råd att
köpa bröd. Men var mitt paraply så fullt av hål att det enkelt kunde förväxlas
med ett vanligt durkslag. Något sådant hade jag ju inte heller, så det kanske
var värt att prova, tänkte jag för mig och skrockade när jag öppnade den murkna
dörren till järnaffären.
Där inne fann jag till
min förvåning Johannes Haffner stå och prata med bidträdet. Haffner och jag
hade kommit på god fot och tog oss gärna ett kallsnack då tiden var rätt. Vi
hade inte talat på nästan ett halvår, och då hade vi skiljts åt som ovänner.
Det var precis efter Frankrike och Belgiens ockupation av Ruhrområdet vars
arbetarstrejk pågår än i denna dag. Den här gången tog jag en annan approach
och det dröjde inte länge förrän vi var insatta i samtalet alla tre.
Jag ansåg
att Weimarrepubliken svikit oss och att regeringen borde avgå omedelbart.
Diskussionen blev hetlevrad men ändå märkte jag att Haffner var underligt
frånvarande. Han uttryckte stort tvivel om riksmarkens alltmer sjunkande värde,
ett faktum vi knappast undgår genom att öka antalet siffror på de redan
överproducerade papperslapparna. Enligt honom kostade en dollar 100 miljoner
mark, i januari månad hade den däremot kostat 17 tusen mark. Jag vet inte
varför han blev så upprörd över detta just idag, men så mycket förstod jag att
han varit med om någon särskild incident. Han är bra på siffror, karln, men det
märks att vi ofta har olika åsikter.
I vilket fall som
helst, jag anklagade arbetarna för att ha försatt oss i inflation. Haffner
vädjade om min medmänsklighet och bad mig se från deras perspektiv, något han
ansåg var viktigt i alla sammanhang. Vi kom inte överens den här gången heller,
och diskussionen avslutades med orden: "Vi får se hur gud dömer dessa
syndare"...
Han skakade bara på huvudet till svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar