24 september 1923
Det är tidig morgon och jag sitter och skriver om priserna
på våra varor. Där det förut bara fanns två, högst tre siffror på de riktigt
fina sakerna, finns nu sju eller åtta på prislapparna. Jag måste skriva på
nolla efter nolla, och det känns helt sjukt.
Sedan inflationen startade har allt bara gått utför, det
känns som att jag måste packa en hel väska full med pengar bara för att gå ut
och köpa mjöl, och det är ju nästan vad jag behöver också. Det är bara så...
fel.
”Hur går det?” frågar min bror, som står och ändrar
prislappar precis som jag, på andra sidan av butiken. Jag bestämmer mig för att
inte svara på hans fråga.
”Jag tror inte att det här är så bra för affärerna, Adrien”,
börjar jag istället, men jag avbryts plötsligt av ett högt ljud av något som
splittras.
Jag tittar upp från arbetet, och ser att Adrien har kastat
en skål i golvet, och det har gått i hundratals bitar.
”Det är klart att det inte är bra för affärerna”, skriker
han åt mig, ”det är inte bra för någonting! Våra pengar... det vi klarade oss
så bra på... det är inte värt någonting längre! Och hur många, hur många, tror
du kommer att köpa smycken här i tider som dessa?!” han tar ett djupt andetag
och försöker lägga band på sin ilska, men det verkar inte fungera så bra för
honom. ”Jag går ut!” säger han. Han stormar ut ur butiken och smäller igen
dörren efter sig.
Jag skriver om den sista prislappen och funderar sedan över
att ta en promenad själv. Jag behöver tänka. Adrien har förändrats så otroligt
mycket sedan allt det här startade. Jag kommer ihåg hur han var för ett par år
sedan, så otroligt hoppfull. Allt han talade om då var att Tyskland snart
skulle komma på fötter igen, och allt skulle bli bra. Och nu... hans humör har
till och med blivit värre än mitt. Han är alltid arg och trött, och han brukar
gå ut sent på kvällarna och komma hem halvfull.
Jag vet inte vad jag ska göra. När vi inte skriker åt
varandra sitter jag vid mitt skrivbord och undrar vad som händer med världen,
och hur allt kommer att se ut om ett par år. Det är svårt att hålla hoppet vid
liv.
30 september 1923
Vi har inte haft särskilt många kunder idag heller, vilket
förstås inte är så konstigt. Ett par rikare människor har dock kommit förbi,
sådana som vet att det kan lägga ut pengar och ändå klara sig bra. En dam köpte
till exempel ett halsband för 45 000 riksmark. Hon sa att hon ville leva sitt
liv som vanligt och låtsas att allt var helt normalt. Jag kommer ihåg hur arg
jag blev på henne, så arg att jag nästan skrek åt henne. Fattade hon inte hur
tanklös hon var som talade så till någon som kanske inte alls kunde låtsas att
livet var helt normalt, som kanske hade hur mycket problem som helst på grund
av allt det här? Enda anledningen till att jag inte vrålade det åt henne var
att hon var en kund.
Och nu sitter jag här, lika arg som innan. Min bror är inte
hemma. Han gick tidigt utan att säga ett ord, och har inte kommit hem trots att
klockan är mycket.
Jag orkar inte sitta här längre, så jag går ut jag också,
och låser butiken om mig.
30 oktober 1923
Jag går omkring själv ute på stan. Jag orkar inte umgås med
någon just nu, och dessutom så sköter Adrien butiken för tillfället. Det känns
som jag inte har varit ute på hur länge som helst, och han tyckte att det var
en bra idé att gå ut och få lite frisk luft. Jag vet inte riktigt vart jag ska
gå någonstans. Jag vill undvika människor. Ett antal gånger har jag gått förbi
vilda slagsmål mellan kommunister och nationalister, och jag vill inte komma
emellan ett sånt. Jag undrar vilken sida jag själv står på, egentligen. Jag har
hört så mycket prat från båda sidorna, och det är bara en sak jag vet säkert –
nationalisterna hatar demokrati, och de lägger skulden för allt ont på judarna.
Judarna är en dålig ras. Jag vet inte om jag håller med dem. Jag brukar ju
alltid ha så starka åsikter, men nu... är de inte orättvist att skylla allt på
ett folk? Eller? Nationalisterna kanske har rätt, i alla fall. Jag känner inga
judar, och själv är jag stolt över att vara tysk. Eller, riktigt tysk är jag ju
inte, men jag känner mig som en del av det tyska folket, och jag ser tysk ut
också. Men jag är inte helt övertygad om vad som är rätt och fel än, och jag är
inte redo att välja sida. Men jag ska tänka på saken.
1 november 1923
Jag har precis kommit hem till affären från en promenad, och
ska ta över kassan så att Adrien kan vila lite. Han går ut för att ta en
promenad han också, men en minut efter att han stängt dörren bakom sig kommer
han tillbaks. Han skyndar sig in och låser bakom sig. Han ser uppjagad ut, och
jag undrar vad som har hänt, men sedan hör jag skrik och höga röster som närmar
sig med en skrämmande fart.
”Kommunister och nationalister”, sa han, ”det är
slagsmål...”
Skriken har blivit högre, och genom fönstret kan jag se det
våldsamma slagsmålet. De pucklar på varandra ordentligt, och Adrien tar mig i
armen för att dra med mig upp på övervåningen där vi kan känna oss säkrare, men
vi hinner inte ens en meter förrän vi hör ett högt ljud av glas som splittras.
Vi försöker ta skydd under närmaste bord när de vassa bitarna regnar ner över
oss, och när de värsta är över springer vi upp på övervåningen. Jag hann kasta
en blick över axeln och se att ett, nej, två av våra fönster var krossade. Ett
fönster hade fått hela rutan slagen i småbitar, och i det andra löpte långa
sprickor. Jag undrar om det är folk som blir ihjälslagna där ute nu.
11 november 1923
”Vet du vad, Eva?” säger Adrien till mig direkt när han
kommer hem, antagligen från ett besök i någon av ölhallarna eller något
liknande.
”Nej, vadå?” svarar jag. ”Nationalisterna har rätt. Jag vet det nu, och jag har
bestämt mig för att jag är en av dem. För några dagar sedan försökte Hitler
starta en kupp mot riksregeringen, och jag hoppades verkligen att det skulle
lyckas. Förstår du? Jag vill att de ska ta över makten nu, då kommer
allt att bli bättre. Jag hörde av några vänner att han nyligen arresterades,
och vi hoppas allihop på att han ska bli frisläppt snart. De förrädarna som
arresterade honom borde dödas. Och det är bäst för dig att du tycker likadant.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar