Vem, jag? Vem jag är? Jag är en obetydlig människa, en obetydlig man. De senaste åren; kriget, det vanvettiga, och allt som följt i dess spår, har slagit fast denna slutsats i mig. Kanske var det därför jag lyckades överleva i skyttegravarna i fyra års tid alltmedan mina kamrater föll en efter en vid min sida. Min obetydlighet var av sådan grad att inte ens liemannen fann det lönt att hämta mig. Så kanske jag vara tacksam för denna obetydlighet. Den har ju ända tjänat mig väl.
Va? Hade du förväntat dig en annan inledning på min presentation? Jag förstår. Låt mig börja om
Jag heter Johannes Haffner, född, uppvuxen, återigen bosatt i – det kom ett krig som medförde ett visst avbrott i min boendekarriär – Northeim och där lär jag troligen bli kvar för evigt. Ty detta år, 1919, finns väl ingen i Tyskland som drömmer med några större förhoppningar om framtiden?
Jag återvände till min hemstad efter vapenstilleståndet i november 1918. Var skulle jag annars resa? Mina föräldrars lägenhet har stått tom ända sedan de själva fördes till kyrkogården för den eviga vilan. Jag hann aldrig träffa dem efter brevet de skickade som berättade om febern och hostan som inte gav med sig, min permission från frontavsnittet som jag ansökte om hann inte godkännas, men jag antar att lägenheten är min nu.
För att behålla den måste jag skaffa mig ett arbete. Jag behöver en stadig inkomst, inte bara för att bo utan för att leva överhuvudtaget. Därför måste jag lämna dig för tillfället. Jag ska söka upp min fars gamla vän, Herr Eckhardt, som sedan sist jag var hemma uppenbarligen blivit vald till borgmästare i vår lilla stad, för att se om han kan hjälpa mig på något sätt.
Sålunda sätter jag återigen hoppet till ödets nyckfullhet och den besynnerliga tur som följde mig under kriget. Vad annat kan jag göra? Allt annat saknas ju mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar