måndag 11 juni 2012

Epilog: Theodor Lewald

Jag är en 32 årig person som bor i sydöstra delen av Tyskland. Jag arbetar inom familjekällor. Jag letar t.ex. upp gamla familje saker. Det kan vara allt ifrån en familjemedlem till en ägodel.
Jag har arbetat med det i nästan 8 år nu. Jag arbetar med sådant eftersom jag tycker att det är kul. Det är väl kul att hitta en persons t.ex. bror?
För ett halvt år sedan så började jag leta upp min egen familjs ägo delar. Jag hittade nyligen en dagbok som skrevs utav min gammel farfars bror.  Den beskrev hans tid under andra världskriget. Den har inte ett riktigt slut, det sista han skrev är att han blev inkallad till ett duschrum med massa andra i auswitch.
Det står även att han inte var så involverad i början men blev det mer mot slutet. Han ägde ett bageri med en nära vän som bär namnet Heinrich Wenkel. Bageriet var stort och det gick bäst för dem i stan under krisen. Det var fortfarande inte tillräckligt.
Det man får veta om Theodor är att han var en omtänksam och snäll person. Han ville inte döda eller skada någon. Han ville att allt och alla skulle må bra. Han kunde t.ex. rädda en person och riskera att han själv dör.
Efter allt detta jag läst från hans dagbok och dem massa kommentarerna jag hittad honom så anser jag att han är en man som bör hyllas.
Han förändrade människors syn på livet och stöttade dem till den rätta vägen. Han gav också ut bröd till de som var extremt fattiga. 
Kortfattat – Han var en underbar person. Ett exempel på hur människan egentligen skall vara.
Jag önska att han vore här och kunde berätta lite mer. Jag kan inte berätta mer eftersom massa sidor är försvunna och de som är kvar är otroligt svåra att läsa.
Han dog med stor sannolikhet i duschrummet i Auswitch. Han skall från och med nu kommas ihåg som en viktig och bra person.
Vila i frid Theodor Lewald

söndag 10 juni 2012

Epilog: Dorothea Lackhausen

28 juli 1956 – Sista dagboksinlägget

Det är 14 år sedan jag skrev sist. Jag hittade nämligen min gamla dagbok när jag städade huset här om dagen. Jag har läst igenom allt och jag är så tacksam för att jag har skrivit dagbok. Det är ju väldigt roligt att läsa såhär i efterhand. Men mycket har hänt på dessa år. Min man Johan har hunnit gå bort. Efter hans amputering fick han en infektion som senare urartade sig till en allvarlig blodförgiftning. Jag saknar honom så. Det har gått 2 år sedan. 

En stor händelse i livet som hänt under tiden jag inte skrivit är att jag har hunnit få 3 barn. Så jag är inte ensam. Dom är alla väldigt uppfostrade och duktiga både i skolan och när det kommer till att hjälpa till i hemmet. Det är viktigt att jag får hjälp hemma nu när flyttat från staden ut på landet. Vi bor nämligen i ett stort hus och vi har både hästar, får, kor och hönor. Jag fick råd med detta efter jag sålt skrädderiaffären i staden. Efter Johans bortgång blev det för tungt att ta hand om 4 barn och samtidigt driva en egen affär helt på egen hand. Och så sålde vi ju lägenheten och de pengarna gick då till att köpa våra djur.

Jag hoppas på att det är här jag får dö. Och att mina barn väljer att ha kvar detta hus när jag inte längre finns kvar. Jag tänker även spara denna dagbok till min äldsta dotter. Kanske hon kan ha glädje av att läsa om hur det var under min uppväxt. För nu är det inte så kul att lyssna på mamma som endast pratar om ointressanta saker, tycker hon. Kanske hon också kommer vilja skriva dagbok i framtiden.

Jag har hört att det pratas om det bakom min rygg

Dorothea Lackhausen

Den 28 Februari 1939

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har hänt en hel del grejer sedan sist. Jag har fått ta över affären. Ägarna blev arresterade av polisen för ett tag sedan. Tydligen så får inte judiska personer driva eget nu för tiden. Så nu jobbar jag helt ensam. För mig är det inte samma arbete längre. Det är svårt på det sättet att jag inte har en aning om vad som hände med dem.

Hemma är jag ensam också. Min man Johan kallades in till den Tyska armen i Polen och har varit hemifrån i 4 månader nu. Vi brevväxlar ständigt vilket känns bra. Att upprätthålla vår kontakt är viktig. Så att jag vet att han är okej, att han inte är skadad på något sätt.

I stunder som dessa önskar jag att jag hade haft barn. Att bara slippa vara helt ensam. Folk tycker att det är konstigt att jag inte har några eftersom dem tycker jag börjar bli lite försenat. Det vanligaste brukar vara att ha runt 3-4 stycken i min ålder. Jag har hört att det pratas om det bakom min rygg. Att jag kanske inte kan bli gravid och att det inte kommer gå bra för mig om jag inte blir det snart.

Min pappa har dött. Han dog härom veckan i influensan. Så jag har tillbringat mycket tid i mina föräldrars hus i staden.

Hoppas att min familj kan ta sig ur det här helvetet

Enoch Hoffman

När jag var ute och gick så såg jag en gammal man som tvingades att springa i cirklar och det var några ungdomar som hade tvingat honom. Jag hade blivit less på att se judar behandlat på det sättet, så jag sa emot. Det var då ungarna kallade mig för en jude älskare och sköt både mig och den gamla manen på plats. Trots att jag inte dog direkt som den gamla manen så blev jag väldigt skadad. Det här är kanske den sista dagboken som jag skriver så det enda jag vill säga är innan jag avgår är bli inte frestad tänk på framtiden först, Och hoppas att min familj kan ta sig ur det här helvetet.

Det här är inte den Tyskland som jag hade tänkt mig

Enoch Hoffman

Hitler är nu presidenten över Tyskland. Jag tror inte att det är nu längre inte möjligt att stoppa honom. Det bli värre och värre för varje dag för judarna, de kan inte ens gå på gatan utan att bli misshandlade eller ut skämda av så kallade poliser. Det här är inte den Tyskland som jag hade tänkt mig. Trots att ja själv var emot Versailles fred avtala så är det här inte värt det. Men Hitlers följare är för dumma för att inse att det här kan skada Tyskland i framtiden, och jag tror faktiskt att de flesta vet det. 

Men det är frestelsen som leder Tyskland åt fel håll.

Är jag så svag?

Enoch Hoffman

12 oktober 1929

Jag blev påhoppad alldeles efter mitt eftermiddagspass idag av ett gäng ynglingar, högst 18 år gamla, som behandlade mig synnerligen hårdhänt. De kallade mig ”Judeälskare”. Jag undrade vad de pratade om. De informerade mig att Herr Sherman, vars butik jag arbetade i var Jude, och eftersom jag jobbade i hans butik var jag de facto en som stödde Judarna och deras konspirationer: ”De har skapat alla våra problem!”, ”Din lilla medlöpare, jag borde banka in din skalle omedelbart!”

Jag kontrollerade mig själv, jag skulle trots allt bli rejält nerbultad av detta fanatiska gäng om jag ens försökte säga emot, så jag berättade att jag faktiskt var emot Versaillesfreden och dess utveckling, vem var inte det, men det fanns ingen bevisning att det hela var en ond komplott av judarna. Jag arbetade också endast hos herr Sherman. Jag var även tvungen att insistera att han alltid är endast lite grann sträng, och att han alltid betalar min lön.

Detta var inte godtagbart nog, utan dessa ungar fortskred med att hoppa på mig, efter en signal från den brunklädde ledare, samtidigt som jag ursinnigt sprattlade som en fisk. Tydligen trodde ett gäng kommunistarbetare att jag var en av dem, för de hoppade in i bråket och det hela eskalerade. I villervallan kunde jag kravla mig ut, och stoppa blödningen i tandköttet, nu med nyvunnet hat för allt som förknippas med Arbetarparti överhuvudtaget.

Dessa ungdomar, är detta det Nationalsocialistiska partiet vilket så många talar gott om här i Northeim? Allt fler låter sig hotas av dem och deras hårdföra metoder.

Jag har inte följt med i inrikespolitiken så nämnvärt, det behövs inte så som Puben ljuder av allt prat hit och dit med Hitler. Jag har märkt att många aldrig pressar vidare sina argument mot Hitler, som om hänvisningarna till ”Mein Kampf” är någon sorts obestridlig sanning. Nationalsocialisterna fortsätter sedan att citera de bästa bitarna ur Hitlers bok tills jag utrymmer lokalen i irritation.

30 januari 1931

Man ser fler och fler ”brunskjortor” i staden nu för tiden. De går hårdare på Kommunisterna också, senast slogs de både gula och blå. Jag hatar att erkänna det, men jag har blivit rädd för att gå ut på kvällarna, dessa personer provocerar med flit folk till bråk.

Fler och fler förlorade jobb. Många blir frustrerade över arbetslösheten, och vissa drivna av den till att gå med i NSDAP. Jag har haft den förmånen att ha kvar mitt jobb, men jag vet ej hur länge detta kan pågå innan även jag förlorar allt.

En kommunistisk arbetslös man i 30 årsåldern vände sig mot mig i puben och undrade om jag ville gå med i partiet. Han såg utmärglad ut. Jag är nog lite rädd att ta ställning, jag vill definitivt inte bli misshandlad av nazisterna, men samtidigt har jag inget till övers med just kommunisterna, det är deras politik jag har svårt för.

Jag har kollat lite i ett upphittat exemplar av ”Mein Kampf” jag hittade på en trottoarkant, förmodligen slängd av någon stackars nyfiken person. Det är verkligen dynga. All detta blatanta hat mot judar, totalt idiotiskt. Ingen verkar tänka efter i nazistleden, eller tycker de verkligen så?

När jag kallade boken för skräp i puben när en gammal man höll på att predika, hoppade genast ett par, tre män upp med knytnävar uppe. Jag satte mig ned.

Är jag så svag?

2 februari 1932

Jag hade ett samtal med herr Sherman igen, som var synnerligen nervös.

Han sa att han absolut vill lämna Tyskland, alla dessa oroligheter och vandalismen i staden är för mycket. Hans fru var däremot stenhård på att flytta, så det slutar med att de stannar kvar i deras lägenhet ovanför butiken. Jag kände mig illa till mods när jag fick reda på ännu mer nyheter om massarbetslöshet, Sherman behöver det här jobbet.

Och jag själv? Jag får vara glad om jag inte blir avskedad innan sommaren, och vad händer sedan?

Vi behöver en förändring

Enoch Hoffman

10 december 1923

Det är en skandal hur Tyska politiker har låtit denna situation skena iväg så totalt som nu, ekonomikrisen har lamslagit Tyskland med hejdlös inflation. Alla talar om NSDAP och Hitlers misslyckade kupp, huruvida det var något planerat ur desperation eller om det helt enkelt var en plan att ta över Tyskland politik.

Vilket som, måste det sägas, behöver vi en ledare som tar oss ur denna djävulska inflation, och inte några mesproppar i Riksdagen som käbblar om vad som ska betalas och var. Om inte våra ”ärade” politiker löser problemet kommer det garanterat att dyka upp fler uppstickare som Hitler och hans anhang, inte minst bland Kommunistpartierna.

15 november 1923

Nyss pratade jag med min arbetsgivare herr Sherman om situationen, som oroade sig om de ökande priserna på kålhuvuden. Han har sålt väldigt lite den senaste månaden, och de ökande priserna i allt möjligt gör att han tyvärr måste sänka min lön. Jag som knappt tar mig fram på det jag har! Och han sitter och tänker på kålhuvuden… Vi behöver en förändring.

Jag sa till Sherman att NSDAPs kupp i München visade exakt var Hitler står, han är en man som kan ge Tyskland en förändring! Sherman stirrade, och sade sedan något i stil med att de var våldsförande praktidioter, som inte skulle kunna leda sig själva genom sina egna byxor.

Där har man en som vet vad han tycker. Jag tycker detta Arbetarparti låter tämligen lockande själv. Huruvida de kan ändra något återstår att se.